Cyberus del 8

Catharina flyter fram till ljudet av Grohl-Gudens ylande stämma, ”You are not me, Arlandria, Arlandria ...” Att släppa taget för en stund och bara finnas här och nu, bortom gnagande ångest och oro. Ett slags meditativt stadium där en del av den kraft finns som kan ge styrka att ta tag i tillvarons betungande uppgifter.

Träningen är det som ger henne ro, Catharina har alltid älskat lugnet och harmonin i naturen och sjukilometersslingan i Skatås är perfekt som rekreationsmiljö. Hon har inget emot att springa här själv, snarare uppskattar hon friheten och ensamheten. De få gånger Jerker har hängt på har takten de hållit varit i paritet med stavgång för PRO-medlemmar, som att vara ute med en frustande flodhäst med andnöd. De egna träningspassen var bättre, oavsett om vädret inte alltid var det optimala. Vattentäta kläder och en lätt ryggsäck med vattenflaska, frukt och en bit choklad var allt som behövdes.
  Det lätta duggregnet har så smått fått kinderna att domna och mjölsyran börjar göra sig tillkänna på allvar. Catharina knyter nävarna än hårdare och tvingar kroppen att hålla tempot. De leriga löparskorna ger ett klafsande ljud när hon joggar längs den upptrampade stigen ner mot Västra Långvattnet. Detta var en av favoritsträckorna, när man väl kommit bort från grusvägarna och passerat Svarttjärn och den branta stigningen uppför Getryggen. Nere vid vattnet brukar hon alltid unna sig en femminuterspaus och en banan innan färden fortsätter längs stigarna västerut bort mot Brudarebacken.
  Ikväll är det dock svårt att koppla bort hjärnan och de minnesbilder som hela tiden vill tränga sig på likt gapiga telefonförsäljare som inte har vett nog att förstå att nej betyder nej. Likt fragment från en kvardröjande mardröm vevas lösrykta bilder från den gångna helgen på repeat i huvudet. De känns så overkliga men likväl så levande. Vissa saker är helt enkelt svåra att ta till sig, rent logiskt kan man förstå att de skett, men rent känslomässigt känns de ändå främmande, något man är alienerad från .
 Vad är oddsen att man själv ska råka ut för en händelse som är så osannolik att den inte bör kunna hända? Det är just det ofattbara, det obegripliga, som gör en del minnesbilder så svåra att hantera och verkligen ta till sig. Blixten kan slå ner ja, hus kan börja brinna ja, men händelser som ser ut som en tanke a la ett scenario hämtat från en Final Destination-film är något tämligen svårt att förhålla sig till.
  Catharina knyter nävarna så naglarna gräver sig in i handflatorna, ökar takten, som om hon kan spränga den dimridå som verkar ha svept in en del av medvetandet. Finns det något där bakom, något han inte kan se?
  Konstiga saker kan inträffa, allt kanske bara handlar om slump och otur. Hur sannolikt är det till exempel att ett antal människor omkommer på grund av att en polishelikopter störtar rakt ner i en välbesökt pub en vanlig lördagskväll i Glasgow? Sådant händer bara inte, eller hur? I jämförelse är ju en exploderande oljepanna i källaren på en gammal kasern inte lika spektakulärt. Att det hela berodde på ett märkligt elfel som dels elektrifierade en människa, dels startade en explosionsartad brand som krävde ännu ett liv är kanske inte heller helt otroligt med tanke på allt annat som händer runt om i världen. Men ändå.
  En krampaktigt ryckande Sigge mitt i ett brinnande inferno. En uppspelt Michaela, plötsligt livlös på ett smutsigt golv med en glasbit inkörd i huvudet. Personer hon känt och tyckt om. Nu var dom borta, utan någon som helst förvarning. Hon orkar inte tänka på det, inte nu.
  ”You used to say I couldn't save you enough, So I've been savin it up, I started savin it up.” Hon stryker förtvivlat bort de vattendroppar som fyllt ögonen och gjort vägen framför otydlig. Vatten, för det finns väl inga tårar kvar, eller …?
  Vad Catharina hade hört och läst så rörde sig katastrofen på Kasernen om en ren olycka, en rad omständigheter som ingen kunde ha förutsett. Vad som hänt efter det att Fernando halvt släpat ut henne ur den rökfyllda lokalen var oklart. Det hade varit fullständigt kaotiskt, folk som skrikit, gråtit, panikartat rusat omkring och letat efter borttappade. De hade stått på lastplatsen bakom den gamla byggnaden och hört sirenerna från ankommande brandbilar, hon hade varit som bedövad, inte tagit in det som hänt. Minnesbilder av Ali som kommit fram och kramat om henne, en uppriven Veronica som på gränsen till hysteri frågat dem om sin syster, Olle som tappat sina gasögon och såg mer vilsen ut än vanligt. Men hon hade varit distanserad, ansluten i en bubbla, kraftlös.
  De kommande dagarna hade bara flutit förbi. Hon hade läst rapporteringen i GP, sett inslagen i Västnytt. Och ändå kunde hon inte ta in att Sigge och Michaela var borta. Ali och Jerker hade fått med henne ut på en fika två dagar tidigare, men hon hade knappt deltagit i samtalet, kunde inte bibehålla fokuset. Fernando hade ringt, hon hade brutit ihop och bara gråtit. Inte fått så mycket sagt, vad fanns egentligen att säga.
  Hon ruskar på huvudet, vill inte tänka på det nu. Att springa, ta ut sig ordentligt, det brukar få tungsinnet att lätta, ge ny energi. Flämtande avverkar hon den sista sträckan upp till toppen på Getryggen, åsen breder ut sig framför henne och känslan av frihet lindrar för ett ögonblick den ångest som hon levt med de senast dygnen. Hon tillåter sig stanna upp en stund, slappna av och inandas djupa klunkar av den kalla och friska luften. Att känna sig levande är viktigt, att veta att det finns en morgondag, att det finns en fortsättning.
  Catharina låter blicken vandra ut över det höstvackra landskapet nedanför, inser att det finns så mycket skönhet kvar i en värld som på senare tid sett så grå och hopplös ut. Hon ville fortsätta att uppskatta tillvaron, att bära med sig bilderna av en hämningslös och galen Sigge och en Michaela fylld av upptåg och tokiga infall. Varma och härliga människor vars minne förtjänade att bevaras.
  Hon drar in ett sista djupt andetag och sätter sedan åter fart nerför åsens sydsluttning, längs den steniga sträckan ner mot Långvattnet. Väl nere på plan mark igen kröker sig stigen framför henne för att sedan leda rakt igenom ett halvt igenvuxet sankmarksparti där slippriga spångar av trä lagts ut över pölar av svart stillastående vatten. Här ville man inte halka, vägen var förrädisk med tanke på det dunkel som rådde i och med att träden runt omkring närmast skapade illusionen av en tunnel.
  Catharina slår av på takten för att till sist helt stanna upp strax ovanför platsen där den smala stigen försvinner in bland meterhög vassliknande växtlighet. Vägen framför ser närmast ut att försvinna in i dunklet mellan träden. Plötsligt känns det inte lika rogivande att befinna sig här ute, plötsligt är det något som tar emot.
  Under ytan, i det kalla, mörka ...
  Hon skakar frustrerat på huvudet, Släpp det, detta är hennes oas i tillvaron. Rensa tankarna, hitta balansen. Hon stänger av mobilens musikspelare, plockar ut lurarna ur öronen. Låter sig insvepa av tystnaden. En tystnad som plötsligt känns tung och tom snarare än rogivande.
  Catharina tar ett par prövande steg in bland det vildvuxna gräset och fortsätter avvaktande framåt. Här brukar hon ju annars fantisera om att befinna sig på okänd mark, att likt en upptäcktsresande utforska nya främmande landområden. Som bröderna Gaus, Roms och Brumund Dal på äventyr längs Overfloden i hennes favoritprogram från barndomen.
  ”Gå ikke glipp av neste spennende episode”, mumlar hon för sig själv och fnittrar nervöst. ”Haj, haj. Haj på daj du”.
  Hon står nu framför den första träspången som är utlagd över en del av den halvt igenvuxna göl som breder ut sig framför henne. På sommaren brukar luften vara fylld av knott, men nu märks inget tecken på liv av. Det är bara att röra på påkarna och ta sig över. Bröderna Dal hade aldrig tvekat.
  Försiktigt sätter hon högerfoten på den blöta träspången, känner av ytan genom att flytta tyngdpunkten mellan höger och vänster ben. Det känns okej, underlaget är inte värre än vanligt. Catharina tar ett par tvekande steg ut över det stillastående svarta vattnet, tar sig tid att låta skorna få fäste. Det är antagligen inte så djupt, kanske trettio centimeter, men att halka i vore ändå fruktansvärt jobbigt. Förutom att bli blöt var botten säkert dyigt och det var säkert lätt att förlora en sko i den mörka slippriga lerans grepp.
  Är inte skogen ovanligt tyst omkring henne? I vanliga fall skulle hon njutit av stillheten men nu känns den nästan tryckande. Försiktigt tar hon sig vidare, snart halvvägs nu. Jaja, det här var ju inget att hetsa upp sig över, snart dags för banan och choklad. Sen var det en ganska behaglig slutsträcka kvar. Det skulle bli skönt att komma hem, en varm dusch och sen slappa i soffan till ett par avsnitt av Supernatural. Man kanske skulle ...
  Det är inte tyst längre, det susar i säven.
  Fast vänd dig inte om.
  Catharina har stannat, hon har inte märkt det själv. Lyssnar efter vinden som plötsligt fått gräset att prassla.
  Fast det rör sig i buskagen bakom.
  Hon är inte ensam längre, hon känner närvaron av något … någon. Den som vakar i skuggan, askberedaren.
  Cane abbiare.
  Och plötsligt vet hon att hon måste härifrån, något väntar på henne här. Tanken är irrationell men fragmentariska associationer verkar skapa kaos i medvetandet. Fast någon kommer för henne.
  Catharina sätter fart, småspringer snart längs spången och är strax på fast mark. Tio meter bort går en ny spång över den sista gölen innan hon är framme på stigen ner mot sjön. Nu tvekar hon inte utan sätter fart ut på de utlagda plankorna, bakom sig hör hon hur det rasslar i gräset till höger.
  Cane abbiare.
  Det mörka vattnet under henne ligger stilla och framför henne flyter en murken gren. En gren som egentligen är en möglande och likstel arm som sträckt sig upp för att greppa tag om hennes ben. För att dra ner henne till ...
  Hekate
  Ena foten slinter på det hala underlaget och hon snubblar, vinglar till och faller. Höger knä slår smärtsamt emot det hårda underlaget och för ett ögonblick är hon säker på att hon kommer att välta ner i det kalla, mörka.
  Till Hekate
  Hon vet med säkerhet att vattnet är slutet, att något kommer att pressa sina kalla fingrar runt hennes handled, dra henne neråt.
  Till den döda.
  Flämtande kommer hon upp på fötter igen, knät värker och en plötslig yrsel för världen att kränga. Något skrapar mot träunderlaget bakom henne. Långsamt, som om huvudet tvingas runt av en osynlig kraft, vänder hon sig om.
  Den är stor och svart, hunden som står med framtassarna ute på spången där hon befunnit sig för ett par sekunder sen. De röda ögonen glöder som kol i mörkret. Att se på den är som att ge upp, att inse att allt hopp är ute. Förgänglighet och utplåning.
  Hon har förlorat all känsel, all viljestyrka. Du är död..
  Cane abbiare
  Hundens käftar är halvöppna, hon kan se de långa vassa tänderna, vet vilka skador dessa kan åsamka. En stank av förruttnelse sipprar mot henne, ger henne illamående. Det är döden och bakom henne stiger det ruttnande kadavret Hekate upp mot ytan. Hon känner det, vet.
  Ylandet får henne att rycka till. Den galna grisens ilskna bröl bryter förtrollningen. Ljudet låter overkligt och helt malplacerat, men det går som en stöt genom luften och hunden framför henne verkar flimra till, som om den var en dålig projicering.
  SMS-signalen från mobilen i innerfickan skär genom tystnaden men Catharina har inte en tanke på det. Plötsligt har hon snurrat runt och fått upp farten. De korta benen har nog aldrig pinnat på så snabbt. Följande dag kommer hon inte att kunna stödja ordentligt på sitt högerknä men nu känner hon ingenting. Adrenalinet får henne att flyga fram. Snart är hon ute på stigen som bär ner mot Långvattnet och här är växtligheten mer gles och världen ljusare. När hon kommer ut på den öppna slänten som breder ut sig längs den klippiga strandkanten känns det som om hon stigit upp ur en mörk unken källare. Luften är frisk och klar och smeker lugnande hennes varma och svettiga panna.
  Hon tar ett par ostadiga steg fram till vattenbrynet, lutar sig flämtande fram med handflatorna vilande mot låren och försöker andas lugnare. Panikkänslan håller så sakta på att lösas upp i trötthet, men obehaget får fortfarande kroppen att skaka av mindre skälvningar och en oljig smak i munnen får magen att vända sig.
  Catharina harklar sig och spottar ut en munfull trögflytande saliv. Hon andas flämtande i korta andetag där hon står och blickar ut över vattnet. Hon vill inte vända sig om och se bakåt, vill inte veta vad som möjligtvis kan skymta där. Regnet har upphört och en blek sol får krusningarna på vattenytan att glittra. Femtio meter bort glider en gräsandshona sakta fram omgiven av sina ungar. Redan nu börjar intrycken av vad hon nyss tyckt sig uppleva blekna bort. Allt ter sig så overkligt. Sprang hon verkligen i panik hit ner? Kan man dagdrömma medan man joggar? Hon vet att hon ibland försjunker i tankar medan hon är ute på sina löprundor, men det har aldrig varit något som liknat detta. Å andra sidan har hon aldrig upplevt att folk dött runt henne i en mörk och rökfylld lokal. Men något hade triggat henne, något …
  Mobilen, den hade ringt, eller? Hon rätar på sig och fiskar upp iPhonen ur innerfickan på den grå vindtygsjackan, På skärmen visas symbolen för inkommande SMS, ett meddelande som mottagits för tre minuter sen. Hon stirrar på symbolen, känner hur olusten ökar. Telefonen hade ljudit och hon hade sprungit. För att ...
  Cane abbi...
  ”Nej!”. Hennes eget utrop får henne att rycka till. Det låter hest, skrämt. Vad är det för konstiga saker som hela tiden dyker upp i skallen? Hon kan inte få grepp om dem, de smälter undan innan hon hinner fånga dem, hinner förstå. Något hade skrämt henne. Mobilen? Det låter så osannolikt. Borta vid spången, vad var det där? Tanken får henne att rysa och istället trycker hon fram det missade meddelandet.
  Sigge.

 

 

 

Olle sträcker på sig, rätar ut lederna. En dags stillasittande känns av, särskilt när man inte gett sig själv tid till någon längre paus. Lika bra att hålla igång, man slipper tänka på annat då.
  Vardagsrummet hemma hos Krille ser som vanligt lite halvt kaotiskt ut, ett par travar med tidskrifter låg staplade under bordet, CD-skivor och diverse fodral var utspridda lite varstans, ett gäng tomma ölflaskor stod kvar i fönsterkarmen och framför TV:n var en X-Box uppställd med handkontrollerna slängda bredvid. Oredan känns smått distraherande, själv är Olle av den pedantiska sorten och vill ha det snyggt och prydligt omkring sig för att trivas. Krille brukar driva med detta. Olle, det är killen som sorterar sina pennor efter färgskalan och prydligt viker ihop kallingarna innan han lägger dem i tvättkorgen. Lite anarki skadar ju inte, det får en bara att tänka i nya banor och inte bli så rigid i sitt förhållningssätt.
  Ja, det är inte så lätt att anpassa sig till landet Mañana, här var det säkert partaj med Sing Star på agendan i förra veckan, vem vet? . Krille gillar ju sånt, helt oförståeligt. Olle själv hatar Sing Star och karaoke i största allmänhet. Det brukar dessutm framkalla det värsta hos folk, få dom att börja sitt evinnerligt tjat att han ska vara med och sjunga My Heart Will Go On, något han tydligen gjort i ett svagt ögonblick på fyllan en gång och sen fått leva med.
  Let´s here it for Colléon Dijon, för helvete.
  Krille sitter nedsjunken i den slitna tygsoffan som utan tvivel hade sett bättre dagar. Han tuggar förstrött på en pepparkaka och verkar grunna på något. Johannes, som kommit över för att kolla på det senaste avsnittet av Sherlock eftersom han inte har någon TV eller piratlicens som han säger, halvligger i den andra änden och bläddrar i en Metro.
  Som en blåval som strandat, tänker Olle. Johannes, närmare en och nittiofem i strumplästen och med en vikt uppåt hundra pannor utgjorde en märklig kontrast till Krille, som såg ut som en lite hobbit i jämförelse. Eller en äkta gaisare, som Ali skulle sagt, han uppvisade ju alla attribut enligt honom. Stor och tjock, check!, vildvuxet skägg, check! Skinnväst, check! Alkis, nja, kanske inte alkis men finöl för Johannes stavades Sofiero. Nu var Johannes förvisso helt ointresserad av sport, om man undantar biljard och Counter-Strike då. Med sitt burriga röda hår och grova lemmar tyckte Olle att han mer såg ut som någon slags bonddräng från Irland.
  Stämningen hade av naturliga skäl varit tämligen låg sen Olle tittat in på väg hem från jobbet. Men det hade ändå varit skönt att ses, att få möjlighet att bearbeta vad som hänt. Att försöka tänka framåt och förbereda sig på de jobbiga saker som låg framför dem.
  ”Så vi är tillbaka i stan om en vecka, ja så vi hinner hem ...”, Olle tystnar.
  Krille slits ur sina tankar och nickar. De har inte talat så mycket om begravningen, det känns fortfarande så overkligt. Allt blev med ens så konkret, en nära vän var borta, hade förolyckats framför ögonen på dem. Tankarna letade sig hela tiden tillbaka till den där kvällen, eller till artiklarna i tidningarna, GP och GT hade slagit upp det stort, men det kändes som det hela rörde sig om en främmande historia, något han inte riktigt kunde relatera till. Men överlag hade han haft svårt att fokusera på vad som sas i media den senaste tiden. Krille upplevde det som om en enda stor visuell kakofoni slog emot honom när han slog på TV-nyheterna eller försökte sig på att ögna igenom dagstidningarna. Allt han möttes av var provocerande budskap som tycktes håna hans förstånd och framkallade lätt yrsel och huvudvärk. Färger, former och bokstäver hade plötsligt känts svåra att få grepp om, som de blott var ett filter som dolde något underliggande, något han nästan såg.
  Men vill han se?
  Så han läste inte dagstidningarna längre och eftersom han aldrig varit någon större följare av nyheterna på TV så hoppade han nu över dessa sändningar helt och hållet. Han surfade inte ens in på tidningarnas webbsidor längre. Senast Krille gått in på Aftonbladets nyhetsportal hade sinnet uppfyllts av skrikiga annonser för resebyråer som bl a lockade med semestrar i Cité Soleil och garantier att inte inte rövknulla kunderna, stora smiley-gubbar sjöng mefedronets lov i erbjudanden värda att dö för, dödsrunor med hälsningen Abiit, excessit, evasit, erupit låg insprängda på flera ställen i TV-tablån och löpet hade med stora svarta bokstäver trumpetat ut att fisande kor i Tyskland blåst sin egen ladugård rakt åt helvete.
  Han kunde inte se någon rimlig förklaring, stress kanske. Tiden efter den katastrofala jobbintervjun hade varit tung. Han hade verkligen hoppats på att få en chans att ta sig vidare i livet, att inte fastna nere på något lagergolv. Men fan, han hade sumpat det hela big time. Vad som hänt var fortfarande oklart, minnet var lika suddigt som efter en blöt natt på Adas. Hade han drabbats av någon plötslig sjukdom, matförgiftning eller något liknande? Krille försökte undvika att tänka på det hela, det fanns antydningar till minnesfragment som framkallade en känsla av att en förödmjukelse av gigantiska mått lurade bakom dimridåerna.
  Och kanske fanns det annat som lurade strax bortom synfältet, kanske ...
  Han hade inte orkat jobba något heller den senaste veckan En snubbe från Uniflex hade ringt och undrat om han kunde tänka sig att ta ett par timmar nere på terminalen, han hade tackat nej och skyllt på att han tyvärr fått en släng av borrelia. Istället försökte han skriva. Lyriken hade varit en del av hans liv sedan gymnasiet, vilket gjort honom till något av ett UFO. Klasskamraterna hade kallat honom emo, men han var fan ingen jävla emo. Han hade ju lyssnat på progg. Idag slapp han i alla fall slippa höra sådan skit, ja eller nästan. Catharina trodde tydligen också att han var emo, vad fan handlade det om? Poesin tillät i alla fall tankarna att vandra i sina egna banor vilket gav honom ett inte lugn. Eller hade i alla fall gjort det tidigare. De senaste alstren hade inte heller känts tillfredsställande, de förmedlade mer en känsla av ångest än upproriskt ifrågasättande. Proletärpoet, det var vad han alltid sett sig som, en efterföljare till storheter som Jiří Wolker och Vladimir Majakovskij. Men ilskan och agitationen ville inte infinna sig, istället fylldes tankarna av mörka stråk och bildspråk han inte kunde relatera till, fast det var hans egen penna som frambringat dessa.
  Förruttnelsen glöder i såren, du skär ytterligare skåror i fuktig hud
  fantiserande om att finna liket av en själ
  djupt därinnanför
  drar du skuggor ur spegeln
  Stroferna har etsat sig fäst i medvetandet, skaver som småsten i bakhuvudet. Vad kommer orden ifrån, hur tänkte han när han skrev dem? Krille minns inte.
  ARRA!, ARRA!
  Han rycks ur det mentala gungfly han åter sjunkit ner i. ”Vad …?”
  ”Vissa saker är helt bisarra”, Johannes ger honom en konstig blick från sitt hörn av soffan. ”Som den där snubben i Ystad som dog efter att försökt sätta på ett getingbo.”
  Krille ser frånvarande på honom, funderar på vad Johannes pratar om. Fan, han känner ju sig helt väck emellanåt.
  ”Fast det var ju bara ett skämt som missuppfattats”, Olle reser sig ur fåtöljen han suttit nedsjunken i och ger Krille en tankfull blick. Ja, jag får väl bege mig hemåt då. Måste få i Felix hans medicin innan han lägger sig.
  ”Hur är det med honom”, Johannes har lutat sig tillbaka i soffan och fingrar på fjärrkontrollen till TV:n i hörnet.
  ”Scharlakansfeber”, Olle låter trött, ”jag var inne om och hämtade ut antibiotika på apoteket. Enligt läkaren ska han i alla fall vara på benen nästa vecka.”
  ”Okej, hoppas han kryar på sig snabbt och ha det så bra uppe glada Hudik.”. Johannes sätter på TV:n.
  Krille hoppar till. Han häver sig upp ur soffan och gör Olle sällskap ut i hallen. Han kastar en blick på sin klocka, bara nio men likväl känner han sig väldigt trött.
  ”Jag ringer när vi är tillbaka”, Olle drar på sig sin grå kavaj och hänger axelväskan med ipaden han tagit med från jobbet över axeln. Reflexmässigt kollar han att kartongen med Felix medicin ligger kvar i kavajfickan.
  Krille nickar. ”Se nu till att vila upp er och ta hand om varandra. Och hälsa Helena och Felix”
  Och var på din vakt.
  Tanken känns märklig och helt ologisk. Likväl är det något som han nästan håller på att säga högt.
  ”Det ska jag göra”, Olle ger honom en snabb kram. ”Vi ses”. Han skjuter upp dörren och stiger ut i trapphuset.
  Krille gör tummen upp och får ett snett leende tillbaka, sen försvinner Olle nedför trapporna.
  Ner i dunklet.
  På gatan utanför det gula hyreshuset känns luften uppiggande. Olle känner sig något bättre till mods, det ska bli skönt att komma hem. Kanske han rent av ändå ska passa på att ta ledigt imorgon. På fredagar var det alltid ganska lugnt på kontoret och han kunde avlasta Helena därhemma istället. Han hade faktiskt funderat på att att sjukskriva sig denna veckan, men att gå till jobbet fick honom att ta sig igenom dagarna.
  Nere vid busskuren på Wieselgrensplatsen visar tabelldisplayen att det skulle dröja en kvart tills dess att nästa buss dök upp, varför hade han inte kollat upp det? Jahaja, då kam man lika väl gå. En promenad skulle bara vara av godo, luften var väl visserligen knappast frisk, herregud vi snackar ju Hisingen här, men att nyttja apostlahästarna skulle i alla fall ge lite lugn och avkoppling. På tjugo minuter borde han hinna hem till Tollered utan problem om han genade över Ljungängsbacken.
  Olle börjar traska ner längs Munkedalsgatan, vägen framför var folktom och himlen stjärnklar. Allting kändes så vardagligt här, så avlägset från de gångna veckornas känslomässiga berg-och- dalbana. Av någon anledning hade han plötsligt fått någon aversion gentemot telefoner. Ända sedan den där kvällen på kontoret när … Han skjuter med en ansträngning bort tanken, vill inte älta det hela mer. Men varje gång telefonen ringer, vare sig privat eller på jobbet, får han en klump i magen. Helt sjukt, men han känner ett motstånd att svara. Och sen det hemska med Sigge. Hur länge hade de känt varandra, tio, tolv år? Och nu är han borta, ofattbart.
  Nästa helg skulle han gå på en begravning för en av sina bästa vänner, hur kan man förbereda sig för något sådant? Olle hade aldrig varit på någon begravning tidigare. Hans farfar hade ött innan han föddes och farmodern när han bara var tre år. Döden var inget han reflekterat över nämnvärt, förrän nu.
  I ett telefonsamtal på kontoret.
  Olle skyndar på stegen, känner sig plötsligt obehaglig till mods. Framför honom breder Ljungängsbackens grönområde ut sig med sina smala gångstråk genom den lummiga parken. För en stund stannar han upp, känner en viss tvekan. Tänk om det ringer nu.
  Det ringer det ringer, skynda dig att svara . Säg vem kan det vara? Ja säg?
  ”Lägg av!” Olle känner irritationen bubbla upp. Vad var det här för trams. Hur gammal var han egentligen? Med bestämda började han gå längs den vindlande gångbanan upp mot krönet av Ljungängsbacken. Han hade gått här ofta, suttit i gräset och druckit öl med Krille …
  … och Sigge ...
  grillat halloumi, lyssnat på musik och snackat skit.Detta var hemmaplan, en plats med positiva viberationer.
  Han är snart framme vid den lilla stentrappan upp till den cirkelrunda stensatta rosenplanteringen med sina träbänkar. Runt den sista kröken och sluttningen uppåt så ...
  Någon kliver ut ur skuggorna bland träden framför honom. En uteliggare eller ...
  Mannen vänder sig sakta mot honom, sträcker fram en hand.
  Nattamannens blick var döda fläckar i ett gulvitt ansikte stelnat i ett uttryck av sinnesslö likgiltighet
  Det är så tyst och stilla, som allting stannat upp. Olle vill blunda, stänga ute allt. Men kroppen lyder inte, han har ingen fysisk koppling till sig själv längre. Kan bara paralyserat stirra rakt fram som om ådrorna fyllts av isvatten.
  ”Det är öppet ...”rösten låter som en hes viskning men uppfyller Olles medvetande, vittnar om hoppets flykt och svart förtvivlan.
  ”Det är kallt här och mörkt”, Nattamannen tar ett steg fram. Munnen hänger halvöppen i det likstela ansiktet.
  Olle känner hur ett panikartat vrål börjar byggas upp, eller rättare sagt, en del av hans medvetande verkar kallt reflektera över att hans sinnen håller på att reagera på omständigheterna. Han kommer att kunna skrika om han vill och då kommer illusionen att brytas. Det kommer att vara pinsamt, men om han vill kan han välja den vägen och inte den som ligger öppet nu.
  Città dolente, där den döde Bandar vakar i dunklet.
  Att andas, att dra in luft i lungorna, då kan mardrömmen slås sönder.
  ”Hör AGGA, Se AGGA. Att ruttna är att omformas, återskapas ...”Nattamannen tar ytterligare ett steg framåt, varelsens andedräkt slår emot Olle likt stanken från ett kadaver,
  Som en överkörd katt. Som Felix kall och stel i sin kista. Felix …
  Olle, skriker, måttar ett krampaktigt slag mot någon. Men det är inte han, det är en chimär. Han ser sig själv i fågelperspektiv. Vem är mannen …
  ”AGGA!” Nattamannen vinglar till. Handen skjuter fram och nyckeln i den knutna näven glimmar till innan den smälter samman med Olle, upptas av hans kropp.
  Elektriskt, ordet uppfyller Olles medvetande, elektriskt. Från magen strålar en glödande känsla av eld, och nu känns det plötsligt inte längre som om han är okroppslig, nu har tyngdkraften förändrats. Atmosfären väger ett ton och får hans knän att vika sig.
  ”AGGA!, det är öppet. Bandar väntar i dunklet. Ruttna, omskapas.” Nattamannens döda ögon tittar ner på honom, ändrar form, ändrar färg.
  ”Du ska fan inte mucka med mig, hit med din jävla padda då!”. Pundaren böjer sig ner och sliter åt sig axelväskan. De vattniga blå ögonen är uppspärrade och ser onaturliga ut i det annars bleka ansiktet till hälften dolt bakom nedhängande smutsblont hår.
  Olle har svårt att andas där han ligger hopkurad på marken. Vätan från marken har trängt in i hans kläder, framsidan på kavajen är genomblöt av vatten.
  Rött vatten.
  Hettan i magtrakten har intensifierats och han känner sig kraftlös som om han plötsligt drabbats av någon sorts superinfluensa. Är han sjuk, som Felix? Tanken på sonens bleka och trötta ansikte får något att vakna till, ett minne. Medicinen, han måste hem med Felix medicin. Helena var orolig.
  Pundaren tittar oförstående på den blodiga springkniven i handen. ”Du skulle gett fan i att mucka med mig”, hans röst låter gnällig och en aning sluddrig. ”Jävla skit, jävla skithelvete.” Han torkar närmast frånvarande av knivbladet mot de smutsiga jeansen varpå han fäller ihop kniven och stoppar ner den i innerfickan på den slitna militärjackan.
  ”Jävla skit...”, hans huvud guppar upp och ner, som en papegojas. Så snurrar han runt och tar sig springande in bland träden varifrån han kommit.
  Stillheten är närmast bedövande. Olle har svårt att få tankarna att klarna. Var var han, vad är det som pågår. Han är så trött, om han vilar ett par minuter skulle allt klarna, bara fem minuter så skulle krampen i magen släppa.
  Men Felix då, Felix måste få sin medicin innan läggdags.
  ”Feliksch...”, är det hans egen röst han hör? Helena och Felix väntar, han kan vila hemma … hemma.
  Olle rullar runt, skriker. Är det han som skriker? Han hostar och rycker krampaktigt när smärtan i magen steker honom inifrån. En metallisk smak av koppar får honom att vilja spotta, kladdiga trådar av trögflytande vätska rinner ner längs haka och hals.
  Gångvägen har förvandlats till en pontonbro i slagsjö, vågorna får den att kränga vilt. Någon gnäller i hans öra, vem …
  Det går inte att stå upp här, här får man vara nöjd om man kan krypa, eller kräla … Eller vänta tills stormen bedarrar.
  Han sluter ögonen. Helena och Felix ler mot honom. De sitter på föräldrarnas veranda i glada Hudik. Olle ler tillbaka. Allt är bra nu, allt är …