Som t ex när Zentropa Sweden hörde av sig till ToB för att höra om vi hade intresse av att delta på smygpremiären av den norske regissören Emilie Blichfeldts uppmärksammade långfilmsdebut ”The Ugly Stepsister” (”Den Stygge Stesøsteren”) från 2025, en mörk, satirisk body horror-tolkning av den klassiska Askungesagan som chockat publiken världen över. Nu var det dags för svenskarna att ta del av denna film som hade världspremiär på Sundance Film Festival och då tydligen orsakat starka publikreaktioner. Sedan dess har den hyllats på filmfestivalen i Berlin och fortsätter nu sin framfart i USA och Europa. Denna afton skulle dessutom regissören vara på plats för att delge oss sina reflektioner om sitt verk. Och självklart var många av oss väldigt sugna på att ta del av detta event. Så de lyckliga vinnarna från det senaste filmquizet fick nu chansen att känna sig lite extra priviligierade när vi möttes upp på röda mattan utanför Bio Capitol denna finna försommarkväll. The Ugly Stepsister är alltså en blodig, humoristisk och spännande twist på Askungen med hennes styvsyster i centrum. När prins Julian bjuder in till bal för att finna sin brud är Elvira beredd att göra allt för att bli hans utvalda. Hon måste försöka uppnå extrema skönhetsideal, bräda den vackra Askungen och inte minst få hennes sko att passa sin fot med alla plågsamma medel som står till buds. Titelrollen spelas av Lea Myren och Askungen av Thea Sofie Loch Næss. Bland filmens svenska stjärnor ser vi Adam Lundgren som den tvivelaktiga plastikkirurgen Dr. Estétique, Isac Calmroth som den arrogante självcentrerade prins Julian, Cecilia Forss som den barska skolföreståndarinnan Sophie von Kronenberg, Malte Myrenberg Gårdinger som den fattiga stallpojken Isac och Ralph Carlsson som Askungens far Otto. Min recension av The Ugly Stepsister finns nu upplagd.

Innan filmen så presenterades Emilie Blichfeldt för oss i publiken och hon delgav oss nu bakgrunden till hur idén om The Ugly Stepsister föddes. Redan som barn hade Emilie fascinerats av denna väldigt gamla saga. Askungen är ju en av världens mest kända folksagor och har funnits i många versioner i olika kulturer i århundraden. Den äldsta kända versionen kommer från det antika Kina (ca 800-talet), med berättelsen om Ye Xian. Den europeiska versionen blev känd främst genom två huvudkällor. Charles Perraults franska version, "Cendrillon ou la petite pantoufle de verre" ("Askungen eller den lilla glasskon") 1697 lade till kända inslag som den goda fen, pumpavagnen och den magiska förvandlingen. Denna version är en moralisk berättelse, med fokus på dygd och belöning. Sedan har vi så klart bröderna Grimms tyska version "Aschenputtel" från 1812 som är betydligt mörkare, det är här vi får inslag som att fåglar hjälper Askungen och de elaka styvsystrarna straffas grymt. Denna version fokuserar mer på rättvisa än förlåtelse. Sagans övergripande upplägg känner ni ju alla till. Askungen är en ung flicka vars mor dör, och hennes far gifter om sig med en elak kvinna som har två egna döttrar. Efter faderns död blir Askungen förpassad till att bli tjänare i sitt eget hem. Hon behandlas illa och får slita medan styvsystrarna lever i lyx. När kungariket anordnar en bal för att prinsen ska hitta en brud, får inte Askungen följa med. Men hennes goda fe (eller i Grimms version: magi från hennes mors grav) hjälper henne att förvandlas – hon får vackra kläder och skor, ofta av glas, och en vagn som tar henne till balen. Hon vinner prinsens hjärta men måste fly vid midnatt, då magin bryts. Prinsen letar efter flickan som tappade en av sina skor (glas- eller guldsko, beroende på version). Alla unga kvinnor provar skon, men bara Askungen passar. Hon gifter sig med prinsen och lever lyckligt i alla sina dagar.

Just bröderna Grimms version, där styvsystrarna stympar sina fötter för att den tappade glasskon ska passa just dem, är något som etsat sig fast i den unga Emilies medvetande. Varför, jo för hon har alltid haft större fötter och skostorlekar än andra jämnåriga tjejer och fick därför emellanåt söka bland herrskor för att hitta fungerande storlekar. Det verkar vara någon slags allmän konsensus i världen att om du har mer än skostorlek 41 så är du en man, säger Emelie skämtsamt. Vi måste stå upp för kvinnor med stora fötter, så idag firar vi alla de som har storlek 43! Men det är ju egentligen inte för att Emilie har skoproblem med sina 43 i skostorlek, och därför som tonåring fick söka sig till herravdelningen, som hon valt att regissera The Ugly Stepsister.  Hon har även känt av skönhetshetsen och den sociala press som ligger på kvinnor på andra sätt. Under stora delar av sin ungdomstid har Emilie levt i tron att hon var ful. Så när hon drog sig till minnes sagan om Askungen blev hon chockerad över att upptäcka att han faktiskt plötsligt hyste en viss sympati för den fula styvsysterkaraktären i berättelsen. Hon förstod plötsligt att, det där är ju jag, jag är styvsystern och knappast Askungen. Det finns bara en eftersträvansvärd Askungeroll (är det den lyxrenoverade Kylie Jenner månne), ett ideal, och resten av alla som strävar att uppnå detta ideal är styvsystrar. Och nu är det på tiden att alla vi styvsystrar får vår revansch och att vi äntligen får någon sympati, proklamerar Emilie. Det är därför vi samlats här idag och kanske får vi fler som ansluter sig till styvsysterklubben efter denna filmvisning. Emilie bjuder oss alla välkomna. Ni får skratta, ni får gråta om ni behöver det. Och ni får också hålla för ögonen om ni vill men även vara modiga att utsätta er för effekter som kan fastna i minnet. Nu kör vi! Och med det rullade filmen igång.

Efter filmen var slut och en lång och uppskattande applåd var det så dags för en liten frågestund med Emilie. Den första frågan handlade om hur historien till The Ugly Stepsister växte fram. Idén föddes under det att Emilie arbetade på ett annat projekt där en av karaktärerna var en två meter lång kvinna. Emilie fick då i en dröm plötsligt till sig bilder som fastnade om vad som hänt om denna kvinna skulle trott sig vara Askungen, och att det var hon som bar den speciella skon på slottsbalen. Men när hon tittar ner ser hon att skon är full av blod och inser då att hon inte är Askungen utan den fula styvsystern. Det fanns alltså ingen logisk tanke bakom denna idé från början, utan det var något som dykt upp ur det undermedvetna. Dessa intryck fick sen ligga som grund till det intensiva förarbete med filmen som sedan inleddes. Men denna styvsysterkaraktär är inget som plötsligt blivit relevant här och ny, påpekar Emilie, den har alltid varit relevant. Det måste ju finnas fler än henne som således också måste känna igen denna styvsysterkaraktär. Och just det faktum att göra nästan vad som helst för att ändra sitt utseende i hopp om att bli älskad, även om det innebär att hugga av sina egna tår, är egentligen en väldigt relaterbar handling för många idag. Så utifrån vad skönhetsidealen kan få oss att utsätta oss för visste Emilie att här fanns stoff till en blodig body horror-film. Målet med filmen kom även att bli att få publiken att förstå och acceptera premissen bakom filmens självskadetematik och vilka krafter som driver fram ett sådant beteende.

Efter fem års kämpande med manusskrivande till The Ugly Stepsister i strävan att det skulle bli så bra det bara gick sökte så Emilie ekonomiskt bidraget från Norska Filminstitutet. Hon fick då pengar redan efter sitt första försök vilket kom som en överraskning eftersom han varit inställd på att detta skulle kräva åtskilliga försök. För att hantera detta var det första hon då gjorde var att ringa en psykolog. Efter att ha jobbat i så många mål för att komma fram tillpunkt A skulle hon nu plötsligt ladda om för punkt B, bara så där. Shit, hur skulle hon nu få till det här? Emilie har dock haft en del reskamrater under de fem år hon arbetat på sitt projekt att dela denna framgång med. Hon har exempelvis haft en väldigt nära relation med den svenska regissören Isabella Eklöf som bl a skrivit manus till kriminaldramat ”Holliday” från 2018. Isabellas tankar ville Emilie gärna ta del av medan hon försökte hålla en distans till en massa andra personer som ville tycka och tänka kring hennes tolkning av Askungesagan. Från Isabella fick Emilie inspiration att verkligen köra sitt eget race och framför allt inte fastna i fällan att ge publiken det de ville ha i form av ett typiskt upplyftande slut. Och vad är egentligen ett lyckligt slut, är det att få gifta sig med prinsen? Är det största man kan uppnå i livet som kvinna att gifta sig med en drömprins och sedan vara nöjd med det? Att hitta en vacker man som älskar en och därigenom ge en värde? Ja har ingår så klart också att ligga med honom för att få en son såklart. För så har det ju alltid varit genom historien. Genom att hämta inspiration från Isabella och en grupp andra människor i sin närhet fick så Emilie modet att faktiskt våga låta The Ugly Stepsister dra undan mattan under fötterna på publiken och inte ge den vad den förväntas vilja ha.  En av de som varit med på resan fann också i publiken, nämligen skådespelaren, Staffan Kolhammar, som spelar budbringaren och nu fick motta varma applåder.

Så vad tror då Emilie varit den största utmaningen för skådespelarna under inspelningen? Troligtvis var de lika nervösa som henne eftersom det var första gången även för många av dem att vara involverade i en så här stor produktion. Att läsa ett manus från en regissör man aldrig sett någon produktion av från tidigare och sen åka ner till Polen för inspelning måste känts ganska ängsligt. Emilies främsta uppgift blev i detta läge att skapa trygghet och peppa sina medarbetare. Sen poängterar hon att hon också verkligen älskar sina bikaraktärer. Bland det svåraste blir då att skapa en samhörighet för de skådespelare, vilka bara kom in en dag för att sätta sin scen, att verkligen känna sig som en del av gruppgemenskapen. Emilie har känt att hon verkligen haft kul med både de stora och små rollerna under filminspelningen, taket har varit högt och hon har verkligen tagit sitt ansvar på alvar att ta hand om sina kollegor.  Emilie påpekar att hon aldrig gått runt med ett facit på hur exakt saker och ting ska bli utan står för själva ramen inom vilken alla ska verka, sen är det upp till skådespelarna att fylla denna ram med porträtteringen av karaktärerna. De som känns bra, sant och kul för dem kommer också att kännas bra, sant och kul för mig, säger Emilie.  

Fanns det någon tanke med att både använda sig av svenska och norska skådespelare i filmen? Ja, här var tanken att det skulle framkomma tydligt att styvsysterfamiljen anländer till ett nytt land när änkan Rebekka (Ane Dahl Torp), ska gifta sig med godsägaren Otto (Ralph Carlsson) och då tar med sig döttrarna Elvira (Lea Myren) och Saga (Flo Fagerli) till det nya hemmet, slottet Swedlandia. Änkan Rebekka och hennes döttrar kommer från fattiga förhållanden, vilket står i bjärt kontrast till det liv Otto och hans dotter Agnes (Thea Sofie Loch Næss), eller Askungen son hon också kallas, lever. The Ugly Stepsister handlar således inte bara om kroppshets och tvingande skönhetsideal, utan även om sociala roller och klassfrågor. Här är Emilie noga med att påpeka att det är lätt att få för sig att Askungesagan är en slags ”from rags to riches”-historie, men så är ju inte alls fallet.  Alla versioner av denna saga handlar ju om en adelskvinna som får en förfärlig styvmor som förvisar henne till köket för att utföra hushållssysslor innan hon slutligen återigen får njuta ett kungligt liv på ett slott efter att ha fått sin prins. Sagan handlar alltså inte alls om någon klassresa, eftersom Askungen redan tillhörde en priviligierad rik familj och endast genom olyckliga omständigheter hamnade där hon gjorde under en tid. Askungen har aldrig upplevt fattigdom utan mat och pengar och ett liv i ett torftigt hem. Hon är ju van vid ett gott liv och suktar efter en prins. Till och med i döden kan ju hennes mamma bidra med en fin balklänning bortom graven i bröderna Grimm-sagan. Och är inte en hög klasstillhörighet en form av magi, en magi som ju Askungesagan är fylld av. Med rätt bakgrund kan du glida igenom tillvaron som kan te sig smått overkligt för alla som inte tillhör detta samhällsskikt. Askungen är ju en slags ”nepo child”, en slags fiktiv motsvarighet till exempelvis Lilly Rose Depp som kunna åka snålskjuts in i en glassig tillvaro pga att hennes pappa är Johnny Depp och mamma Vanessa Paradis. Askungen har med sig klasstillhörighet och kärlek hemifrån, inte då så konstigt att hon har en positiv självbild och i slutändan tror på sig själv och bejakar sina möjligheter i livet. Det är detta som är Emilie arketyp av Askungen. Det är denna gestaltning Emilie vill lyfta fram. För det finns ju ingen normal människa som är så självuppoffrande som Askungen framställs i sagan, om så vore borde man nog i så fall vara inlagd på en psykiatrisk klinik.  

Emilie är tydlig med att påpeka att hon inte dömer någon kvinna som väljer att navigera bland dagens samtidaideal för att finna sig själv och den hon vill vara. Men hon påpekar också att även detta är en klassfråga, vem som har möjligheten att bryta sig loss från de normer och förväntningar som kan ställas på en. Och det finns en hel del forskning som idag sägs ge att det faktiskt lönar sig att ta till skönhetsoperationer för att få bättre betalt och högre social status. Men stämmer verkligen dessa forskningsrön? Vilka premisser har man utgått från, det är väldigt viktigt att vi ställer oss kritiska och ifrågasätter dessa resultat, menar Emilie. Visst har vi en ytlig skönhetskulter som dyrkar Kardashians, men detta är inte hugget i sten att det måste vara så. Det är något vi kan ändra genom att visa att såhär vill vi inte ha det. I Sydkorea har det gått så långt att folk tar lån för att operera sig för att få ett jobb. Vill vi ha det så? Men det är till syvende og sidst upp till var och en arr avgöra hur man vill förhålla sig till dagens ideal. Skönhetsoperationer är inget som kvinnor (och män) bara ägnar sig åt idag, det är en jättegammal företeelse som existerat i årtusenden. För kvinnor har det alltid varit en väg för att framställa sig som ett attraktivt objekt för män och därigenom vinna social status, det enda sätt som kvinnor traditionellt har haft för att tillskansa sig makt. Sakta men säkert har dock samhället förändrats över tid och plats, rösträtt och rätten till den egna kroppen är några exempel på föreställningar som växt fram och lagt grunden för ett mer jämlikt samhälle. Men de kulturella roller som vi levt med i tusentals år de lever fortfarande kvar på så många vis. Något som t ex tydligt visat sig under Me To-rörelsen, hur lätt har det inte varit att reducera den mäktigaste kvinna till att bara vara en kropp. Så att välja sin roll som ett fritt val idag, so om man lever i ett vacuum helt oberoende om samhället, är inte så lätt, det är inte sanningen, menar Emilie. Det finns alltid en allestädes närvarande nedärvd tradition med sedan gammalt etablerade könsrollsmönster.  Och dessa könsrollsmönster har ofta förmedlas från generation till generation genom berättelser, som Askungen. Fortfarande idoliseras bilden av prinsessor, ett ideal många småflickor växer upp med och som blir en vägledning om vilka ideal de förväntas uppfylla. Det är ett socialt och kulturellt arv som inte bara förmedlas från generation till generation, utan också från mor till dotter. Rebekkas roll i The Ugly Stepsister är ett typexempel, hon framställs knappast som särskilt sympatisk, men att gå in i den roll hon har har varit hennes sätt att överleva på. Emilie säger att hon förstår och känna sympati för det. Att Rebekka inseratt hennes dotter inte passar in i det sociala mönstret får henne att agera på ett sätt mot Elvira som vi tycker är känslokallt och grymt. Men utifrån Rebekkas synsätt når man som kvinna styrka genom att slå vakt om den roll hon förväntas ha, vägen mot anpassning är det enda sättet visa på hur dottern kan garanteras en status i den sociala miljö hon lever i. Och det är därför Emilie aldrig domer en kvinna utifrån sättet hon väljer att vara kvinna på, för i grunden kan det vara ett sätt att överleva på.

Detta lilla möte med Emilie avslutades sen med frågan om hon hade något nytt projekt på gång. Emilie säger att om hon ska gå in på sina framtida planer kommer vi bli sittandes här hela kvällen, det gon kommer att ge sig i kast med härnäst kommer att bli något helt väsensskilt från The Ugly Stepsister. Genrer ser hon blott som en verktygslåda varifrån hon plockar det som bäst passar för stunden. Kommande projekt kommer således att bli något helt annat än skräck. Hon avslöjar i alla fall att det kommer att det hela kommer innehålla jättemycket sill, berg av sill på en ö. Och någon förvirrad engelsk suffragette samt lite sex på det. Det kommer bli jättekul och jättedramatiskt. Och till ytterligare varma applåder så var denna kväll tillända. Det var riktigt kul att få ha varit detta event. Åter ett stort tack till Zentropa Sweden för denna inbjudan!