För all vidskepelse kan kanske inte förkastas bara så där, vilket vi ikväll ska få bevisat. För denna gång ska vi verkligen gräva oss ner till skräckens rötter, vi snackar alltså inte de mörka prången i något hemsökt husutan snarare de hemligheter som kan döljas i skuggorna utanför. För som vi ju alla vet, långt före vi hängde framför biodukar så samlades människor kring lägereldar där gamla historier framviskade i en allmänt skrämmande stämning. De fanns ju därute, oknytt, andeväsen, småfolket, och de gamla gudar vi trodde tynat bort i glömska. Och vi som vet utmanar ju inte ödet, eller hur?

 

Ja folklore, mytologier och legender är ju källan tullmänsklighetens äldsta skräckberättelser. Deras uppkomst är grundad i en allmänmänsklig uråldrig rädsla för det okända som mörka skogar, ändlösa hav eller rädslan för döden. Men denna typ av tradering innehåller även en stor del av tydliga markörer för att upprätta social kontroll, det är moralistiska berättelser förklädda till vidskepliga varningar om vad som kan hända om du bryter mot gällande normer och regler. Myter och legender är ju även en del av den kulturella identite4ten, ett kulturarv innefattandes gemensamma hopp, rädslor och berättelser många kan relatera till. Universella rädslor är tacksamma att lekamed, hotfulla landskap, avkrokar präglade av misstänksamma invånare avogt inställda till främlingar, mystiska kulter och riter, en verklighet som börjar lösas upp i kanterna etc.

 

 

Allt eftersom filmmediet utvecklades och fick större genomslagskraft fick de gamla folkloristiska myterna och legenderna en ny scen, biograferna blev våra nya lägereldar och filmerna som visades där fick bett. Självklart var den folkliga föreställningsvärlden en guldgruva att ösa ur för filmskapare som sökte material att bygga sina filmer på. Redan under stumfilmseran på 1920-talet fick vi klassiker som Benjamin Christensens ”Häxan” från 1922, en remarkabel mix av dokumentärupplägg och surrealistisk mardrömsskildring som utforskar häxkonst och historisk hysteri. Fyra år senare 1926 hade F.W. Murnaus ”Faust” (”Faust: Eine Deutsche Volkssage”) premiär, i vilket det klassiska temat om att sälja sin själ till Djävulen var huvudtema.

 

Så det är inte konstigt att skräck på temat folklore varit så gångbart genom åren. Trots de övernaturliga inslagen känns rädslan på något sätt välbekant och inte helt och hållet verklighetsfrånvänd. Många teman är välbekanta och bär en slags äkthet, vilket är effektiva när de stöps om i en slags mardrömsform. Det är också tacksamt att kunna göra blinkningar till inhemska legender och nyter, många som speglar nedärvda sociala rädslor om vad som händer när regler och tabun bryts. Och framför allt, denna typ är som sagt allmänmänsklig, vad som skrämde bönderna på 1300-talet kan ju faktiskt skrämma oss än idag, isolationism, det okända och det oförklarliga. Eller som Kier-La Janisse visar på I sin dokumentär ”Woodlands Dark and Days Bewitched: A History of Folk Horror” 2021, folkloristisk skräck är lika mycket antropologi som underhållning. Under mellankrigstiden och efterkrigstiden 1930-1960 var det väl mest klassiska monster som dominerade på bioduken, även om det fanns ett par produktioner med inspiration från folkloristiska traditioner som den finländska ”The White Reindeer” 1952 med rötter i lappländsk shamanism och Hammers ”The Curse of the Werewolf” 1961inspirerad av spanska föreställningar om lykantropi. Under 1960- och 70-talet fick vi emellertid uppleva en slags guldålder för folkloristisk skräck, drämst brittiska produktioner men även på andra platser runt om i världen. På brittiska örana levereades klassiska rullar som ”Witchfinder General” 1968, ”Blood on Satan’s Claw” 1971 och ”The Wicker Man” (1973), alla på temat om religiös fanatism i kamp mot det hedniska förbjudna. Japan levererade även ett par egna klassiska filmer med rötter i inhemska föreställningar om hämndlystna andeväsen hämtade från traditionella föreställningar. Från 1964 kommer t ex både ”Onibaba” och ”Kwaidan”, men det finns ett par liknande filmer till som såg dagens ljus under denna era. Och från Sovjet kom nu också den Gogol-inspirerade ”Viy” 1967. Frågan som ofta ställdes i dessa historier var, tänk om de gamla gudarna hade rätt?

 

Under 1980- och 90-talet lämnade folkloreskräcken till stor del de klassiska myterna och legenderna för att hitta stoff i mer moderna berättelser och samtida vandringssägner. Visst fanns det en dos kvar av ursprunglig folkloremystik men nu var det oftast nyskapad rädsla man ville frammana utifrån de beprövade greppen. Rädslan för det okända där ute var fortfarande ett bärande tema men det tog sig uttryck i mer stilistiska filmproduktioner som ”Children of the Corn” 1984. ”Pumpkinhead” 1988, ”The Company of Wolves” 1984,”The Blair Witch Project” eller ”Ravenous” 1999.

 

Lite oväntat kanske kom en ny global guldålder för folkloreskräck att växa fram under 2000-talet. Överlag var ju det nya seklets två första decennier en tid då skräckfilmsgenren upplevde en slags renässans och fick en statushöjning rent generellt. Plötsligt fick vi filmer som uppskattades för sin konstnärliga skicklighet och nytänk. På filmfestivaler skördade filmer med folkloretematik framgångar, såsom den schweizisk-österrikiska ”Sennentuntschi: Curse of the Alps” 2010, den finska ”Rare Exports: A Christmas Tale” 2010), den norska ”Trollhunter” 2010), den svenska "Vittra" 2012, den amerikanska ”The Witch” 2015, den brittiska ”A Field in England” 2013,den irländska ”The Hallow” (2015, den sydkoreanska ”The Wailing” 2016, den tysk/österrikiska ”Hagazussa” 2017, den indiska ”Tumbbad” 2018 (den minns ni väl), den amerikanska "Mara" 2018, den svenska ”Gräns” 2018 och ”La Llorona” 2019 från Guatemala.

 

Under vår egen samtid kan vi se att filmskaparna omskapat folkloreskräckens tematik för att tydligt avspegla vår oro för miljöförstörelse, omprövade könsroller och kolonial skuldkänsla. Dessa frågor är globala och det är därför inte så märkligt att produktioner av denna art dyker upp lite varstans. Några exempel på detta är ”Men” 2022 från Storbritannien, ”You Won’t Be Alone” 2022 från Nordmakedonien, ”The Feast” 202 från Wales, ”Bramayugam” 2024 från Indien, ”There’s Something in the Barn” 2023 från Norge, ”Exhuma” 2024 från Sydkorea och ”The Watchers” 2024 från Irland. Modern folkloreskräck påminner oss att teknologi inte har ersatt mörkrets krafter, den har bara givet dessa krafter Wi‑Fi.

 

Så vad kan vi lära av detta? Jo att folkloreskräck egentligen inte egentligen handlar om monster utan mer av våra kollektiva minnen, minnen om äldre gudar, begravda trauman och sociala sanningar vi låtsas att vi växt ifrån. Dessa filmer viskar sanningen om att modernitet i många fall inte ersatt vidskepelse. Så när ni slår er ner här ikväll kom ihåg – folklore dör aldrig, bevisen finns där väntandes … i skogen, i spegeln och i minnena från de historier dina morföräldrar en gång berättade för dig som liten. Så vad väljer du att utsätta dig för här ikväll? Lägg din röst här bredvid, på egen risk …

 

Självklart ska vi även bege oss ut längs mörka stigar och ställas inför möten med all sorts skrämmande varelser som lurar där ute i kvällens rituella quiz. Vi har rört ner filmhistoriens mest makabra myter och legender i en frågekompott där endast de mest insatta överlever. För den som lyckas tämja de gamla gudarna och kamma hem segern står inget mindre än en ärorik inteckning på ToB:s Hall of Fame-lista på spel. Det är en kamp om ära som kräver att ni håller blicken stadigt fäst vid duken. Skulle spänningen göra strupen torr eller händerna darriga erbjuder vi givetvis svalkande dryck och tilltugg till ett ytterst mänskligt pris. Salongen brukar fyllas snabbt av hungriga själar, så se till att komma i god tid för att säkra din plats i mörkret!

 

Kvällens program: Torsdag 23/4 2026
19:00 - Dörrarna öppnas 
Ca 19:30 - ToB;s SkräckfilmsQuiz 
Ca 20:00 - Kvällens film 
Ca 22:00 - Prisutdelning 
Ca 22:30 – Closing Time
 

Plats: Skjul Fyra Sex, Adress Fiskhamnsgatan 41 
(ingång på sidan mot Älven)
Hållplats: Chapmans Torg 
Karta

Vi ses!

ToB-gänget