“I eat cannibal
It's incredible
You bring out the animal in me
I eat cannibals …”

Ja med en gamla 80-talsdängan sätter vi tonen för kvällens tema, kannibalism i alla dess former. Som vi ju alla vet vid det här laget är ju människan själv det mest skrämmande monstret av de alla, för vampyrer, varulvar, zombier och spöken finns ju inte på riktigt … eller hur? Och kannibalism handlar ju heller inte bara om någonting exotiskt som sker långt borta i vildmarken eller en handling driven av ren överlevnadsinstinkt i ett katastrofläge. Kannibalistiska handlingar kan utspela sig var som helst egentligen, av rituella skäl eller av skäl orsakade av psykiska störningar eller sjuka idéer. Så självklart har kannibaltemat varit en tacksam ingrediens att slänga in i skräckfilm som en extra pittoresk krydda. Det kan röra sig allt från vilda kannibalstammar i djungeln (”Cannibal Holocaust”, ”The Green Inferno”), galna familjer på landsbygden i det egna landet eller dekadenta amoralisk överklass alternativt fattiga marginaliserade människor i storstädernas skuggor (”The Texas Chain Saw Massacre”, ”The Hills Have Eyes”, ”Wrong Turn”, ”Parents”, ”Society”). Kannibalism framställs ofta i denna typ av filmer i skenet av teman som kolonialism och etnocentrism (70-talets italienska kannibalfilmer och 80-talets amerikanska exploitation-westerns), klassmotsättningar och konsumism (”ät de andra”-koncept) eller civilisationens sammanbrott (barbari i det egna samhället). Kannibalism ställer oss inför en av de mest grundläggande rädslor som finns, var någonstans går gränsen mellan mänsklighet och monstrositet? För när de sista spärrarna släpper öppnar sig en avgrund i vår egen tillvaro som hotar att sluka allt vad humanism och moral heter. Visst är detta tacksamt att bygga skräck kring, allt från extrem exploitation till satirisk mörk komedi.   

 

Kannibalism som inslag i film har faktiskt nyttjats sedan filmhistoriens barndom, om än ytterst sporadiskt under perioden 1920-1960. Här användes kannibalistiska inslag främst som mindre makabra inslag snarare än som centrala teman i historierna. Det tidigast kända exemplet är en film från 1917 som heter ”The Enchanted Kiss” där en väldigt speciell chili con carne förekommer.  Därefter har vi så klart ett par filmadaptioner av historien om Sweeney Todd, baserade på George Dibdin Pitts teateruppsättning ”The String of Pearls; or, The Fiend of Fleet Street” 1847. Den mest kända versionen idag är emellertid så klart Tim Burtons ”Sweeney Todd: The Demon Barber of Fleet Street” 2007”. I ”Doctor X” från 1932 har vi en kannibalistisk seriemördare i handlingen och i ”Circus Queen Murder” 1932 förekommer faktiskt en sidoattraktion bestående av 13 äkta kannibaler! Men sen var det slut på dessa ändå rätt subtila kannibalinslag, den amerikanska filmcensuren satte stopp för dessa omoraliska och skadliga upplägg 1934.

 

När filmcensuren blev mildare under 1960-talet skulle kannibalinslagen dock sticka upp sina fula trynen igen, men nu med en betydligt mer brutal och obehaglig intensitet. Och vem skulle gå i spetsen om inte The Grandfather of Gore himself, nämligen Herschell Gordon Lewis så klart. Med sin ”Blood Trilogy”, ”Blood Feast” 1963, “Two Thousand Maniacs!” 1964 och “Color Me Blood Red” 1965, visade han att kannibalistiska kulter och grupper kan finnas i våra egna samhällen. Härmed var dörren öppnad för kommande splatter-och gore-fester.  

 

Men självklart är det 1970-talets exploitation-era som vi främst förknippar med kannibalfilmens uppsving, och då i den mer klassiska italienska etnocentriska varianten skildrandes primitiva kulturer i främmande länder. Dessa italienska kannibalfilmer blev lite av ett fenomen världen över, jagade av filmcensuren var de än dök upp. Stilbildande här var Umberto Lenzis “Man from Deep River” 1972, Ruggero Deodatos “Jungle Holocaust” och Joe D'Amatos ”Emanuelle and the Last Cannibals” 1977. Här fläskades det på rejält med grafiska mordscener, sex och tyvärr ofta autentiskt våld mot djur. Deodatos “Cannibal Holocaust” 1980 är väl idag den mest ökända av de alla och också en föregångare till hela found footage-subgenren. Det är just det fiktivt dokumentära upplägget som gör filmen så pass obehaglig. I en parallell värld fick även USA vid denna tid smaka på en egen variant av inhemsk kannibalistskräck. 1974 lade Tobe Hooper grunden till den degenererade kannibalklanen som framlevde sitt liv ute på den amerikanska landsbygden. ”The Texas Chain Saw Massacre” är en milstolpe och en riktig klassiker inom skräckfilmsvärlden, något som väl ingen kunde föreställt sig när det begav sig. Men Leatherface tillhör ju idag en av de mest ikoniska skräckfigurerna vi har. Och apropå ikoniska skräckgestalter, långt före Freddy Kreuger bidrog även Wes Craven med en klassisk kannibalfamiljfilm, ”The Hills Have Eyes” 1977. Till skillnad mot de italienska kannibalfilmerna, med sin rasistiska stereotyper av främmande kulturer, är de amerikanska motsvarigheterna byggda på en föreställning att monstren inte är främmande inslag utan ett utslag av de sociala strukturernas förfall som pågår inom de egna gränserna. Om man ser lite bortom de stora stilbildande titlarna fanns det även ett par mindre kända rullar på temat marginaliserade kannibalistiska grupper i vår närmiljö. Brittiska ”Raw Meat” (“Death Line”) 1973 ger oss en klaustrofobisk historia om en kannibalfamilj som lever nere i Londons tunnelbanesystem och i amerikanska ”Welcome to Arrow Beach” 1974 möter vi en till ytan vanlig familj med en mörk hemlighet. "Ravenous" 1999 tog detta grepp ett steg längre genom att använda kannibalism för att på ett satiriskt sätt manifestera den självdestruktiva naturen som finns inbyggd i vissa amerikanska ideal.

 

Under 1980- och 90-talet kan vi se en klar skiftning vad gäller inriktningen vad gäller kannibaltematiken inom skräckfilmen. Exploitationvågen börjar ebba ut och ersättas av inslag mer präglade av psykologiska thrillerelement och social satir i urbana miljöer. Undantag finns så klart, som en del Cat III-filmer från Hong Kong som ”The Untold Story” 1993 eller ”Ebola Syndrome” 1996, men även dessa extrema undergroundfilmer hade även ett anslag av social satir. Vi får nu också se prov på en hel del mörk humor, särskilt i de satiriska skildringarna av det hyckleri som ofta förekommer inom de konventioner vi skapat. Vi ser detta tydligt i filmar som “Eating Raoul” 1982, ”Society” 1989 eller varför inte ”Delicatessen” 1991. Men den film som tydligast representerar ett trendbrott vad gäller övergången från skildringen av det primitiva hotet utifrån till det sofistikerade hotet inifrån den egna ”civiliserade” världen är så klart ”The Silence of the Lambs” 1991 med Hannibal ”The Cannibal” Lecter som en ytterligare klassisk skräckfilmsikon. Lecters kannibalism är inte ett uttryck för desperation eller barbari utan snarare en förfinad kalkylerad yttring av total kontroll och dominans från en person som ser sig stå över samhällets futtiga normer. Genom att avhumanisera andra individer kan den intellektuelle Lecter ge sig själv möjlighet att bearbeta sitt eget barndomstrauma på andras bekostnad utan tillstymmelse till hänsyn. Framgången för The Silence of the Lambs gjorde att kannibalism nu visade sig fungera väl som ett inslag som kunde användas för undersöka psykologiska mekanismer och socialt hyckleri och inte bara för chockvärdet i sig.

 

Under 2000-talet kan vi se hur kannibalism som skräckfilmstema rört sig ytterligare bort från att fungera som rena satir- och chockinslag mot att fungera mer som ett sätt få möjlighet att mer nyanserat skildra oss som människor i den värld vi lever i. Tonvikten ligger nu mer på de psykologiska drivkrafterna bakom kannibalismföreteelsen snarare än att grotta ner sig i grafiskt splatter. En rad filmer med kannibalistiska inslag ser nu dagens ljus där motiven är centrerade kring teman som identitet, trauma och den desperata jakten på tillhörighet. Typexempel på detta är "Raw" 2016, där kannibaliserandet blir en metafor för kampen att hitta sig själv och att passa in i de rådande samhällsnormerna. Ett par filmer använder även kannibalism som en symbol för marginalisering och utanförskap, ett sätt att stigmatisera individer eller grupper i samhället som i den amerikanska remaken av ”We Are What We Are” 2013, ”Bones and All” 2022  eller dagens återkoppling till The Texas Chain SawMassacre den mörkt humoristiska uppgörelsen men the all american family i "Lowlifes" 5054. Tar vi ett större globalt grepp har vi ju filmer som den Hong Kong-producerade ”Dumplings” 2004, en mer nertonad och psykologisk berättelse än de tidigare Cat III-filmerna, eller varför inte vår egen svenskproducerade ”Cannibal Fog” 2014. Idag har linjen mellan offer och förövare, monster och protagonist helt klart suddats ut mer än någonsin när det kommer till kannibalism inom skräckfilm. Samtidens kannibalfilmer handlar inte så mycket om ondska som ska överkommas eller besegras utan kannibalism är snarare ett tillstånd att försöka förstå. Det gör det möjligt att konfrontera publiken med hur vi själva ställer oss till de som ses som avvikare eller ”dom andra”. Så länge mänskligheten brottas med existentiella frågor gällande identitet, konsumism, och moral kommer temat om att äta varandra att vara en fruktbar om än obehaglig inspirationskälla för skräckfilmsskapande. Kanske en speglig av den värld vi lever i, vilken sakta men säkert håller på att förtära sig själv. Så innan det är för sent, vilken typ av film vill du helst sätta tänderna i denna filmkväll? Lägg din röst här bredvid!

 

Och så ska vi så klart duka upp ett smakfullt quiz med allehanda rätter. Vad har du smakat på förr? Är det något du vill ha mer av, påfyllning ... Låt oss se, nu finns chansen att ta för sig, visa på vilken skräckfilmsgormand/gormet du verkligen är. Är du riktigt på hugget finns det säkert någon gammal kvarliggande skåpmat att inhämta som pris. Annars är ju en inteckning i ToB:s Hall of Fame-lista inte helt fel. Evenemanget är naturligtvis gratis som alltid. Kom i tid om ni vill försäkra er om en bra plats. Dryck och snacks finns att inhandla i baren.

 

Kvällens program: Torsdag 25/9 2025 
19:00 - Dörrarna öppnas 
Ca 19:30 - ToB;s SkräckfilmsQuiz 
Ca 20:00 - Kvällens film 
Ca 22:00 - Prisutdelning 
Ca 22:30 – Closing Time

 

Plats: Skjul Fyra Sex, Adress Fiskhamnsgatan 41 
(ingång på sidan mot Älven)
Hållplats: Chapmans Torg 
Karta

Vi ses!

ToB-gänget