Tema - Köpcentrum-tomtar vs nazi.nissar. Vem vinner?”

“When there's no more room in Hell... the ELVES will walk the Earth!”

Rubinkreuz

 Lika kul att träffa alla gamla och nya bekantskaper. Kvällen till ära var det en gammal välbekant stammis som stod för kvällen upplägg med val av film och inriktning på quizet. Christian eller, Mad Fox som nog många känner honom som, hade dukat upp ett annorlunda julbord med rätter som kanske oftast blir ratade. Vi snackar här om julskräckisar i den kategori som brukar stämplas som b- eller rent av c-film. Och med en tagline såsom ”Köpcentrum-tomtar vs nazi.nissar. Vem vinner?” Det var således ganska troligt att inte så många i kvällens publik utsatts för Jeffrey Mandels ”Elves” från 1989, en film som i skrivande stund innehar det respektingivande betyget 4,2 på IMDB. En julfilm med nazister, omda älvor ochen jultomte i hjälterollen, ja vad mer kan önskas? Filmen släpptes dock närmare Halloween än jul året den hade premiär, så inte ens timingen blev rätt här. Det blev bara ett par bortglömda c-filmer till för Mandel, filmvärlden sörjer nog inte allt för mycket över det. Men är Elves så dålig så att den faktiskt är kul att se, ja det verkade som de flesta hade kul att skratta år spektaklet. Hur ska man beskriva premissen för denna historia då, tja det är lite komplicerat att reda ut. Huvudtemat är emellertid att nazistledningen under Hitlers överinseende i hemlighet var engagerade i en slags kvasi-paganistisk kult där alver dyrkades, jo faktiskt. Dessa alver ingick i Hitlers dröm om herrefolkets världsherravälde eftersom de tydligen utgjorde ett grymt krigarämne. Det var alltså inte den renblodiga ariska rasen som skulle styra världen, nej bättre upp. Vad Hitler eftersträvade var faktiskt ett herrefolk bestående av en slags människo-alvhybrid, där renrasiga ariska kvinnor skulle korsas med kraftfulla alver. Detta skulle bli grundfundamentet för den nya härskarrasen. Detta experiment gick dock sådär, men tanken har tydligen överlevt bland nazistiska sympatisörer även efter Tredje rikets fall. Och just under juletid i slutet av 1980-talet öppnas en ypperlig chans att åter väcka de gamla drömmarna till liv om ett nytt herrefolk. För det finns fler som gillar att pyssla med ockulta riter, om än av andra anledningar än nazisterna. Ett par tonårstjejer, Kirsten (Julie Austin), Amy (Stacey Dye) och Brooke (Laura Lichstein) är inga större fans av julen (förståeligt, vem är egentligen det utanför kyrkan) och har därför bestämt sig för att dra ut i en närbelägen skog för lite antijul-hokus pokus. Kirsten har nämligen hittat ett par gamla ockulta skrifter där hemma tillhörande hennes tyska morfar (Borah Silver), så varför inte testa dessa. Woohoo, The Sisters of Anti-Christmas lyckas över förväntan med sina tilltag, fast det blev nog inte som de tänkt sig. För de lyckas på något magiskt sätt väcka upp en gammal demonisk julalven som nazisterna en gång försökt nyttja för sina egna perverterade syften. Kirstens morfar får naturligtvis reda på att hon har hållit på och mixtrat med hans böcker och blir fly förbannad, men vad Kirsten inte vet är att morfarsgubben är en av de gamla nazister som en gång höll på med att planera den nya alv-människorasens frambringande, och nu är den gamle alvfan uppväckt igen. Vad Kirsten inte heller vet är att morfadern även är hennes pappa, inavel var ju ett sätt att hålla det ariska blodet rent. Och en renblodig arisk oskuld som Kirsten kan ju vara bra att ha tillhands om man ska skapa en ny ren härskarras under den magiska julaftonsnatten såklart. Morfadern har emellertid övergivit sin nazistiska ideologi och inser att nu kan det verkligen vara en ko på isen här. Överlag verkar Kirstens familj vara hämtade direkt från en hillbilly-mardröm. Mamman (Deanna Lund) drar in hennes sparkonto pga missnöjet med dottern uppförande och lillebrodern Willy (Christopher Graham) fluktar på henne i duschen. Kirsten kan dock lämna hemmet under den tid hon jobbar i ett café i det lokala varuhuset, där hänger hon med sina polare och planerar dessutom ett nattligt party där efter stängningsdags. En som också fått möjlighet att ta sin tillflykt till varuhuset är den före detta polisen Mike McGavin (Dan Haggerty) som efter att ha fått sparken pga sitt alkoholmissbruk fått ett tillfälligt jobb som varuhustomte av varuhuschefen Hugh Reed (Michael Tatlock). Natten då Kirsten och gänget ska ha sitt party i varuhuset har tomte-Mike även smugit sig in för att unna sig lite mat och en varm sovplats. Döm om allas förvåning när ett gäng nazister dyker upp för att kidnappa Kirsten och föra samman henne med den där onda alven hon råkat väcka upp, för nu ska den nya härskarrasen skapas. Och nu börjar en karusell utan dess like, manusförfattarna kastar in allt de har i en salig mix, kan vara värt att uppleva om man är på rätt humör …

Som sagt, om man nöjer sig med att ta Mandels Elves för vad den är, en cheesy b-film med taffliga effekter och skådespeleri, ja då kan man få en kul stund. Filmen lever ju inte ens upp till sitt namn, några alver i plural får vi nämligen inte se här. Och den alv vi får är inte särskilt skrämmande och utgör aldrig något större hot. Inte så lyckat i en slags monsterfilm som denna. Stripe i Gremlins känns ju mer hotfull. Elves har tyvärr inte lyckats tilldra sig något intresse för restaurering, så produktionen ser väl inget vidare ut kvalitetsmässigt, men det får man ju acceptera när det kommeer till filmer som denna. ToB är ju inte platsen för makalösa audiovisuella upplevelser utan för ett härligt skräckfilmshäng. Miljöerna i Elves är det väl ingenting egentligen att orda om heller, lokalerna är bara vardagliga kulisser till själva händelserna som utspelas och något större jobb på att etablera någon slags stämningsfull atmosfär har väl inte gjorts. Utifrån att detta är en lågbudgetfilm har det väl inte heller gått att göra så mycket mer med specialeffekterna, som ser tämligen taffliga ut överlag. Det mesta av kapitalet har väl investerats i alvkostymer, som ser mer än lovligt gummiartad ut och med ett ständigt låst käkparti. Men i detta sammanhang blir det ju så klart bara underhållande. Soundtracket är komponerat av en man vid namn Vladimir Horunzhy och är inte speciellt intressant eller minnesvärt. Det förstärker inte direkt de visuella kamerabilderna, snarare tvärt om faktiskt emellanåt. Det hela känns mest som lite slumpvisa ljuspålägg här och där. Lite märkligt utfall ändå närman betänker att Horunzhy tydligen ligger bakom soundtracket till några ”Tales from the Crypt”-episoder. Och söker man lite julstämning så kan man ge upp direkt, det finns inte en enda julmusikslinga i denna julfilm. Skådespelarensemblen hjälper väl inte direkt heller till att höja nerven i det hela. Man kan ju se deras insatser som i bästa fall intressant, men att någon skulle stå för en starkare prestation här väl att ta i. En eller ett par Razzie-awards ligger i så fall närmare till hands. Julie Austin som Kirsten och Dan Haggerty som Mike McGavin är väl de två som på något sätt ska bära denna historia. Haggerty har ju medverkat i en hel del b-filmer sedan 1960-talet men det man mest tänker på härär hur många cigg han egentligen ska hinna bolma upp. Men visst, här passar han fint som den luggslitne gamle fd polisen som dyker upp för att rädda dagen med hjälp av några catchy oneliners. Bra försök, även hans insats för ett ytterst blandat utfall om man säger så. Och då var likväl Haggerty filmens största tillgång. Eleves är som sagt en film man ser för att skratta åt det hela. Den är underhållande på ett typiskt b-filmssätt och skrämmer väl inte någon. Ibland behövs bara något så enkelt som en hjärndödpopcornrulle för att fly världen utanför med alla dess bestyr. Så vi tackar Christian för att han bjöd oss på en film vi troligtvis annars aldrig hade visat. En riktigt God Jul och ett gott nytt år önskar ToB eder alla, så ses vi 2026. Då jävlar …!