Tema - Orm under mark är som ormkultens knark

”Put your bicycle clips on, I'm expecting company.”

Lord James D’Ampton

Och denna gång vankades det folklore-skräck, och det är ju alltid lockande. Vad för väsen skulle väsnas, eller väsas, på filmduken denna gång då? Ja, om man blandar en gnutta brittisk folk-horror med en rejäl dos 80-talsestetik, toppar med religiös hädelse och fyller på med en rejäl dos fallossymbolik, då hamnar man till slut i Ken Russells märkliga värld. Kvällens filmval var ingen mindre än ”The Lair of the White Worm” från 1988, en film som bevisar att gränsen mellan genialitet och rent nonsens är tunnare än skinnet på en snok Ken Russell (mannen bakom provokationer som ”The Devils” och rockoperan ”Tommy”) tar sig här an en av Bram Stokers mer svårlästa och bortglömda romaner. Men någon trogen adaption rör det sig verkligen inte om här, Russell använder snarare Stoker som en språngbräda för att skapa en egen febrig mardröm där logiken ofta får ge vika för visuella utsvävningar. Handlingen tar sin början när den unge skotske arkeologistudenten Angus Flint (en förvånansvärt prydlig Peter Capaldi) gräver fram ett minst sagt märkligt kranium på en bondgård i Derbyshire, ett vidunderligt, drakformat ormhuvud. Detta fynd väcker nu liv i traktens mörkaste sägner om den fruktade ”D’Ampton-ormen, en mytisk varelse som sägs ha dräpts av förfadern till den nuvarande godsherren, Lord James D’Ampton (spelad av en mycket ung och Hugh Grant i pagefrilla). När dessa båda herrar börjar nysta i bakgrunden till det märkliga fyndet dras de in i en härva med kopplingar till den gåtfulla Lady Sylvia Marsh (Amanda Donohoe), som tycks ha en osunt nära relation till traktens grottsystem och en fallenhet för att spotta gift på krucifix. Sylvia Marsh visar sig snart vara en slags odödlig översteprästinna åt den hedniska ormguden Dionin, Med mord i blick och hädiska avsikter stjäl hon kraniet och påbörjar en rituell jakt på ett människooffer för att mätta sin slumrande gud i underjordens djup. Det som följer är en febrig nedstigning i ett typiskt Russell-vansinne: giftstänkta krucifix framkallar hädiska mardrömsvisioner, oskulder snärjs i slemma fällor och en säckpipa blir ett oväntat vapen mot det krälande hotet. I en röd dimma av hallucinationer och primitiv terror tvingas de unga hjältarna inse att vissa legender aldrig borde ha grävts upp – och att segerns sötma kan bära på en mycket giftig eftersmak.

Det som gör The Lair of the White Worm så unik är hur den lyckas vara både genuint obehaglig och fullkomligt absurd på samma gång. Russell sparar inte på krutet när det gäller sina signum: Här får vi så klart ta del av regissörens patenterade visuella excesser med drömsekvenser liknande refuserade musikvideor från ett 80-tals metalband, komplett med nunnor, romerska soldater och gigantiska ormar. Filmen balanserar även hela tiden på en tunn egg mellan å ena sidan skräck och å andra sidan vulgär humor. Ena stunden är det blodigt allvar, i nästa ser vi Peter Capaldi försöka mota bort ormförhäxade poliser med hjälp av säckpipa. Kritiker har genom åren kallat filmen allt från ett "sexistiskt bottennapp" till ett "missförstått mästerverk". Sanningen ligger förmodligen någonstans i det där härliga gränslandet vi på ToB älskar. Det är en film som vägrar be om ursäkt för sin egen orimlighet. Oavsett om det handlar om plot-twists som involverar en mangust och öronproppar, eller det faktum att nästan varje bildruta verkar innehålla en fallossymbol, så finns det en smittande entusiasm i Russells regi. Ser vi till rollprestationerna äger Amanda Donohoe varje scen hon är med i. Hennes Lady Sylvia är en av filmhistoriens mest karismatiska (och dödliga) vamps. Att se henne väsa sig fram genom filmen i sina läderoutfits är en upplevelse i sig. Om filmen har en själ, så är den dränkt i gift och klädd i turkos kroppsfärg. Donohoe gör en fullkomligt fenomenal insats som filmens antagonist. Hon lyckas med konststycket att balansera skruvad humor med ett iskallt allvar som gör henne genuint obehaglig. Att hon lyckas behålla sin värdighet när hon slingrar sig ur en gigantisk korg eller spottar slem på religiösa artefakter är inget annat än en beundransvärd skådespelarprestation. Det är också kul att här få se Hugh Grant långt innan han blev hela världens fumliga charmör i romcom-facket. Det är fascinerande att se honomi rollen som Lord James D’Ampton leverera repliker om ormgudar och antika svärd med samma artiga distans som om han beställde te. Långt innan han blev Doctor Who eller den grovkäftade Malcolm Tucker, spelade Peter Capaldi  här den skotske arkeologistudenten Angus. Med en frisyr som hämtad från ett deppigt indieband och ett par rejäla glasögon, injicerar han en välbehövlig energi i filmen. Capaldi spelar sin roll med en rörande värdighet, även i filmens mest absurda scener (ja, vi pratar om säckpipan). I övrigt är det väl inte så mycket att orda om. Systrarna Trent (Catherine Oxenberg och Sammi Davis) gör det dom ska men kanske inte så mycket mer. Catherine Oxenberg hämtad direkt från såpan ”Dynasty”) kämpar en del med den brittiska dialekten och repliker som ”Oooh, me spotted dick!”. Hennes prestation är en smula stel. Sammi Davis gör vad hon kan i rollen som den ständigt jagade och traumatiserade systern, men hamnar ofta i skuggan av Donohoes karismatiska monster. Att ensemblen likväl ändå lyckas hålla ihop detta utan att filmen helt faller isär är ett litet mirakel. Det är inte alltid ”bra” i traditionell mening, men det är alltid underhållande. För många är nog The Lair of the White Worm en guilty pleasure av rang, en rulle späckad med billig synthmusik, märkliga bildvinklar och en känsla av att ingen i produktionen riktigt visste om de gjorde en komedi eller en gotisk rysare. Men som en hyllning till brittisk folk-horror med extra allt fungerar den alldeles utmärkt som motvikt till de mer polerade Hollywood-produktionerna. Således en filmkväll som lämnar oss med en gnagande oro för vad som egentligen döljer sig i Derbyshire-grottorna, och en påminnelse om att man aldrig ska tacka ja till en inbjudan hos Lady Sylvia om hon bär blå kroppsfärg.