Tema – Yxi, kaxi kolme – vägra bli kåldolme

“If you don't find a way to untie those knots it's going to be Big Trouble In Little Finland”

Rex

Denna gång var det dags för den ordinarie septembervisningen och många verkade glada för det. Ett härligt gäng hade slutit uppför att ta del av kvällen hade att bjuda på, nämligen historier på temat kannibalism. Och i vilken form då, jo vad som skulle serveras var inget mindre än Alister Griersons något utflippade “Bloody Hell” från 2020 där Robert Benjamin debuterar som manusförfattare med ett mörkt humoristiskt och fartfyllt verk. Man kan väl sammanfatta upplägget med en bokstavlig tolkning av insikten att du inte kan springa iväg från dina problem. Ja, vad är det då vi serveras här? I filmen presenteras vi för Rex (Ben O’Toole), en krigsveteran som en dag beslutat sig för att besöka en lokal bank i Boise Idaho för att där byta ett par ord med en av kassörskorna på plats som han fattat tycke för.  Men typiskt nog så råkar hans spontanbesök och flörtiga sinnesstämning avbrytas av ett gäng bankrånare som stormar in i loklen med dragna vapen. Men Rex, som den härdade krigsveteran han är, tvekar så klart inte att ingripa när oskyldigas liv står på spel. Det hela går nästan vägen, men tyvärr kostar ingripandet en oskyldig persons liv vilket i slutändan kostar Rex åtta år av hans eget. För sitt hjältemod däms han till fängelse för vållande till annas död, tough luck verkligen. Så hoppar vi då de åtta åren framåt i tiden och Rex är ute igen och redo att starta om sitt liv, men var? Genom att kasta pil på en världskarta träffar han Finland, som för bli destinationen. Det kommer han att få ånga såklart. För som finnen säger Vi är duktiga på hockey och design och ser allesammans ut som Harry Schein. Vi är stiliga och resliga som få, ska det jämt vara så knepigt att förstå. Att om ni hattifnattar er mot oss, blir vi arga och vi kanske börjar slåss … Ja, det lär Rex erfara, för det dröjer inte länge efter det han satt sin fot på finsk mark förrän han hamnat hemma hos en kanske inte typisk finsk familj, men väl finsk. Dottern Alia (Meg Fraser) är den i familjen som visar sig ha försonande drag men resten är ett riktigt rövgäng. Nu får Rex förlita sig på en ofta tjafsig diskussion med manifestationen av sitt undermedvetna jag för att komma levande från en tämligen prekär situation. Kommer det att bli mayhem, räkna med det!

Det är en riktig Gott och blandat-påse Grierson ger oss med Bloody Hell, hans helt klart bästa film hittills. Vi kastas med glatt mos mellan ”torture porn”-doftande inslag a la ”Saw”och ”Hostel” till någon slags finsk variant av ” The Hills Have Eyes” och det hela kryddat med en rejäl dos skruvad och absurd mörk humor. Det är galet och utflippat och kunde lätt gått överstyr men Grierson och Benjamin lyckas på något sätt hålla ihop det hela på ett snyggt sätt. Vi får en fartdylld och underhållande modern skräckkomedi som även för tankarna till typiska b-filmsrullar från 1970- 0ch 80-talet. Just de komiska inslagen ärdet som gör Bloody Hell till en så bra popcornrulle som nog de flesta kan uppskatta trots det ”magstarka” temat. Det förtjänar verkligen att lyfta fram Benjamins roliga och intelligenta manus där framförallt dialogen mellan Ben O’Toole och …  Ben O’Toole är väldigt underhållande. Det hela känns inte som bara en gimmick utan de två aspekterna av Rex medvetande känns väldigt distinkta och passar väl in i sammanhanget. Det är naturligtvis Ben O’Toole som bär upp denna film och den energi han ingjuter i sin karaktär Rex är verkligen berömvärd. Prestationen är inte så olik den Robert Downey Jr gör i ”Kiss Kiss Bang Bang”, snabba repliker, uttrycksfulla gester och mimik samt en perfekt komisk timing. Övriga roller fungerar bra i de stereotyper de ska spela i en film som denna, det är ju meningen att vi ska känna igen oss. Ett extra plus till Caroline Craigs härligt illvilligt ondskefulla satmara till mamma i familjen. Produktionen höjs även av att kameraarbetet ger oss snygga och stämningsfulla scener med ett passande soundtrack. Visst, vi har sett mycket av detta förr och vi vet vartåt det barkar hän, men vad gör väl det när sjäva resan är så kul. Och vissa blinkningar till andra filmer är också väldigt roliga, framför allt för oss skräckfilmsnördar som sett en del obskyra ”kultfilmer”. Och kanske vi får se Rex igen, omöjligt är det inte. Det vore kul i så fall. Till dess så får vi i alla fall vara nöjda och glada med denna godispåse med sitt väl balanserat innehåll.