Tema - Ingen blir sig lik efter handske med spik

“It's true, every word. I swear I'm not inventing anything. I saw her right there, stabbed to death with a knife in her breast!”

Valentina:
 

Jo om det är en giallo som står på menyn, eller hur. Ja ni vet, filmer med rötterna i Italien vilka inspirerats av billiga kriminalpockets vars gula omslag gav genren dess namn. Kvällens filmval, som röstades fram på plats, Visade sig vara ”Death Walks at Midnight” (”La Morte Accarezza a Mezzanotte”) från 1972 i regi av Luciano Ercoli. 1972 var giallo-genren redan väl etablerad och omåttligt populär i Italien. Regissörer som Mario Bava och Dario Argentovar var redan kända stilbildare. Luciano Ercoli var en av de filmskapare som följde i deras fotspår och som med Death Walks at Midnight skapade ett av sina mest bestående verk. Filmen kretsar kring fotomodellen Valentina (Nieves Navarro under pseudonymen Susan Scott) som uppvisar ett väldigt dåligt omdöme då hon går med på att testa en ny hallucinogen LSD-liknande drog av den anledningen att hennes pojkvän, journalisten Gio Baldi (Simón Andreu), ska få material till en tidningsartikel om drogen i fråga. Villkoren Valentina ställer för att Gio ska få fotodokumentera hennes upplevelser är att hon ska få bära mask för att inte avslöja sin identitet, det vore ju ett dåligt karriärsdrag om man säger så. Hon ska också få en ordentlig slant för mödan. Löftet om anonymitet håller så klart inte den gode Gio, givetvis avslöjar han Valentinas identitet i sin tidningsartikel för att få större uppmärksamhet. Detta ska dock visa sig inte vara Valentinas största bekymmer. Under sitt ”rus” blir hon nämligen vittne till ett brutalt mord i lägenheten mittemot, en man med en spikbeslagen järnhandske krossar ansiktet på en ung kvinna. Problemet? Ingen tror henne eftersom hon var hög som ett hus. Valentina tvingas ställa sig frågan om ifall visionen antingen är ett dolt minne, en sanndröm eller en faktisk händelse. Snart inser hon att mördaren från hennes vision är högst verklig … och han är nu ute efter henne.

Det är en till synes tämligen enkel historia som Luciano Ercoli gav oss, men som ofta gäller för giallo logiken är inte det man främst ska ta fasta på. Det är stämningen, scenografin och de stilistiska morden som spelar huvudrollen, att handlingen sen kan vara helt orimlig eller rent av dum är inte så noga. Visuellt bjuder Ercoli också på en film som osar av 70-talets medelhavsatmosfär, inspelad som filmen är i Milano och Barcelona. Scenografin skiftar mellan chic modevärld och mörka, hotfulla gränder. Ercoli använder sig även ofta av kreativa bildvinklar, som när ett mord exempelvis reflekteras i mördarens solglasögon eller när skärmen plötsligt badar i rött blod. Vill man ha klassiska giallo-troper blir man inte besviken här. Vi får ett klassiskt vapen i form av den spikbeslagna järnhandsken, ett av genrens mest ikoniska och brutala vapen. En profilerad mördare får vi också, men till skillnad från många andra filmer i genren bär denne här ingen mask. Istället skapas obehaget genom hans märkliga utseende: stora Jackie Onassis-solglasögon och en voluminös frisyr.Och självklart ska en bra giallo ha ett minnesvärt slut. I finalen av Death Walks at Midnight utspelas en andlös jakt över takåsarna vilken är tekniskt skickligt utförd och ger en adrenalinfylld upplösning på det annars ganska snåriga mysteriet. Musiken är självklart en central del av upplevelsen. Soundtracket är komponerat av Gianni Ferrio och bjuder på ett livligt jazz-score som pendlar mellan det lekfulla och det djupt oroande. Ferrios fingertoppskänsla för stämning är så pass högaktad att Quentin Tarantino senare lånade hans musik till ”Inglourious Basterds”. Vad gäller skådespelarinsatserna så håller de förväntad giallo-klass. Trovärdigheten är så klart inte så hög med tanke på att karaktärerna ofta regarar helt orimligt utifrån de situationer de hamnar i, det får man ta i detta sammanhang. I huvudrollen ser vi Nieves och och hon lyckas ändå leverera en ganska så fängslande prestation som den stressade och jagade Valentina. Navarro var Ercolis musa (och hustru), och hennes förmåga att gestalta både sårbarhet och handlingskraft ger filmen en nerv som lyfter den över genrens dussinfilmer. Simón Andreu spelar den något cyniske journalisten Gio med en passande blandning av charm och arrogans. Sammanfattningsvis kan man säga att Death Walks at Midnight är en film som balanserar mellan logik och mardrömslik förvirring, en passande representant för den italienska giallons guldålder.