Tema - Hämndlysten amatör gör så många dör ... aj då
 

"You know what's awful? Just 'cause my dad loved your mom... we all end up dead."

Dwight
 

Och vad passar då bättre än att servera en riktigt fängslande hämndhistoria. Hämnden är inte alltid så ljuv, vilket med all önskvärd tydlighet visar sig I Jeremy Saulniers prisade ”Blue Ruin” från 2013. Vi har faktiskt visat en av Saulniers filmer tidigare på ToB, den mer actionladdade ” Green Room” från 2015. En annan radikalt annorlunda rulle denne regissör ligger bakom är en av de mer tidiga produktionerna i CV:t, skräcckomedin och den tämligen b-filmsaktiga ”Murder Party” från 2007. Men Blue Ruin står helt klart ut i mängden här, den har också helt rättvist nominerats och tagit hem ett par av priserna i ett flertal independentfilmfestivaler. Det är ingen popcornrulle direkt, men väldigt effektiv i all sin enkelhet. Blue Ruin kan under den inledande kvarten ge intryck att vara en standardthriller på temat hämnd, men historien ska snart visa sig ta oväntade och överraskande vägar. Det är inte så mycket som att själva historien är oförutsägbar (det är ju ett ganska rakt återgivet skeende) utan snarare det element av tvetydighet som Saulnier lyckas ingjuta i upplägget. Det får oss som tittare att omvärdera våra förutfattade meningar om vad vi förväntat oss, Blue Ruin är en film för folk som uppskattar att reflektera över det de ser. I filmens inledning introduceras vi för den nedgångne luffaren Dwight Evans (Macon Blair) som tillbringar sitt liv i sin bil i Rehoboth Beach, Delaware. Dagarna tillbringar han med att rota igenom sopcontainrar efter mat. Hans liv har helt omkullkastats efter det att hans föräldrar mördades av en Wade Marshall Cleland Jr (Sandy Barnett) för 20 år sedan i någon form av svartsjukedrama. Men så en dag får Dwight reda på att Wade ska släppas ur fängelset i förtid pga av någon juridisk teknikalitet. Detta får åratal av latenta trauman att triggas igång hos Dwight, som nu beslutar sig för att återvända till sin hemstad i Virginia för att ta saken i egna händer vad gäller rättsskipning. Dwight är emellertid långt ifrån någon actionhjälte eller allmänt tuff eller modig snubbe, han är bara en nedbruten man driven av ett enkelspårigt hämndbegär. Han visar sig vara tämligen ohändig och klumpig när han väl sätter sina ogenomtänkta planer i verket, men likväl väldigt driven i sin mission. Lyckas han skapa ett mindre helvete för den osympatiska familjen Cleland som firar Wades frigivning, gissa om! Kommer det att kosta allainblandade en hel del, ja det kan vi ju räkna med. För när hämndkarusellen snurrat igång finns det ingen återvändo. 

Blue Ruin är nog en film som gått under radarn hos många, och så kan vi ju inte ha det. Det är en lågbudgetproduktion men känns inte alls som en sådan, mycket tack vare den polerade ytan och det stabila skådespeleriet levererat av en i stort sett okänd skådespelarensemble. Filmen skiljer sig från mängden i denna genre med sitt annorlunda smått Voyeuristiska foto, skitiga känsla och i långa stunder avsaknad av dialog i vissa scener. Just Saulniers superba nyttjande av tystnad som dramaturgiskt grepp är något som verkligen förstärker stämningen rejält. Här finns inga snacksaliga karaktärer över huvudlaget, Macon Blairs Dwight säger t ex knappt ett ord under filmens inledande skede. En annan aspekt som skiljer Blue Ruin från andra hämndfilmer är att historien inleds där många andra slutar. Just detta ger en frisk fläkt åt hela upplägget. Trots den minimala dialogen känns det hela aldrig långdraget utan historien rullar på i bra tempo. Detta är ingen actionfilm, så när väl vi får ta del av en del blodiga våldssekvenser så känns dessa desto mer. Här finns heller inga traditionella hjältar, det är en skildring av mänsklighetens mörkare sidor där det inte finns några ärofyllda uppgörelser. Filmens titel passar här bra, då blue ruin väl i princip kan översättas med fullständigt fördärv och förödelse. Symboliskt nog kör även huvudpersonen Dwight runt i en sliten blå Pontiac Bonneville, en bil liknande den regissör Saulniers syster brukade köra. Dwights bil är rostig, sliten och nära att säcka ihop men tar sig likväl fortfarande fram, precis som han själv. Blue Ruin är en historia om hopplöshet och desperation manifesterat i Macon Blairs eminenta gestaltning av den trasige Dwight som kallt kalkylerar sin hämnd men emellanåt tappar fattningen när raseriet tar överhand. Allt går härmed inte alltid som tänkt. En kul kuriosadetalj är ju också att Macon Blair i närtid själv regisserat remaken av en annan kultklassiker till hämndfilm ”The Toxic Avenger” från 2023. Han ligger även som regissör bakom den mörkt humoristiska och sevärda thrillern ”I Don’t Feel at Home in This World Anymore” från 2017. I Blue Ruin briljerar dock Blair i rollen som den till synes handfallne Dwight som verkar själsligt död men likväl hittar kraft att dra på hämnarstråt. Här får han ju också hjälp av Devin Ratray som den skjutglade Ben Gaffney. Ratrays karaktär kännsäven den väldigt realistisk i sin framtoning och detta gäller även Amy Hargreaves Sam, Dwights syster som sluter upp bakom sin bror. Blue Ruin är till ytan en liten tyst independentrulle men lyckas ändå lämna ett stort avtryck. Skådisarna tillhör inte kändiseliten direkt, men just i detta fall ger det filmen en mer realistisk känsla. Det är så klart en hämndrulle, men en film som tar sina egna svängar. För alla som gillar filmer i stil med “Bone Tomahawk”, “You Were Never Really Here” eller ”Destroyer” är ju även Blue Ruin given, och given var den så klart även på denna ToB-kväll.