Filmkvällen 30/9 2021- End of the Line

ÄNTLIGEN! Ja så kände nog många det när ToB körde sin första filmkväll på evigheter utan restriktioner.

 

Tema - Fasans slutstation

 

"Come, there are still so many souls to save!"
Betty

 

“Well, it's alright, riding around on the breeze 
Well, it's alright, if you live the life you please 
Well, it's alright, even if the sun don't shine 
Well, it's alright, we're going to the end of the line”

To the end of the line ja, det var dit vi var på väg denna filmkväll I slutet av september, men inte direkt till de smittande tonerna av Traveling Wilburys gamla dänga. Och platsen vi skulle få besöka var definitivt en sådan där solen aldrig skiner. Ner i underjorden under jorden alltså och de mörka tunnlar och sterila stationer som trafikeras av identiskt lika tunnelbanetåg. På menyn denna gång stod nämligen Maurice Devereauxs kanadensiska rulle ”End of the Line från 2007, en något bortglömd liten skräckfilmspärla. Devereaux visade sig tyvärr vara ett one hit wonder men det förtar inte på något vis underhållningsvärdet från denna produktion. Historien kanske på ytan inte verkar så originell, men allt visar sig inte vara som det ser ut. I End of the Line får vi möta Karen (Ilona Elkin) som efter ett långt och tungt nattpass som sjuksköterska hoppar på det sista avgående och ganska folktomma tunnelbanetåget för att ta sig hem. Hon har dock sällskap av Mike (Nicolas Wright), som kommit till undsättning när hon antastats på den öde perrongen i väntan på tunnelbanetåget. Bland de få övriga passagerarna är framför allt en grupp medlemmar från en kristen grupp kallad Church of Hope, en alternativ kyrka under ledning av den tydligen allmänt välkände pastor Hope (David L. McCallum), noterbara. Tunnelbanefärden avbryts emellertid plötsligt då någon drar i nödbromsen mitt emellan två stationer samtidigt som kyrkosällskapets medlemmar börjar motta meddelanden på sina mobiltelefoner. Det visar sig att det är pastor Hope som skickat ut ett allmänt budskap till sin församling om att Armageddon nu är här och det är dags för församlingsmedlemmarna att rena och rädda världen. Och med att rena och rädda innebär att vissa specifika åtgärder måste vidtas kan man säga. Karen och Mike inser snabbt att saker och ting bokstavligen verkar barka rakt åt helvete och att de måste ta sig ut ur tunnelbanan. Tillsammans med den J-pop-liknande Julie (Emily Shelton), det pilska paret Sarah (Nina Fillis) och John (Tim Rozon) samt den alldaglige Neil (Neil Napier) beger de sig ut i tunnlarna för att hitta en utgång. På vägen möter de även Davis (Danny Blanco Hall) och Frankie (John Vamvas) och det står allt mer klart att det är något värre på gång än man först kunde ana, och vilken roll spelar egentligen Betty (Joan McBride), en äldre kvinna som verkar leda den kristna gruppen på tunnelbanevagnen och den obehagliga psykopaten Patrick (Robin Wilcock)? Mysteriet tätnar och det är långt ifrån säkert att sällskapet kommer ut från tunnelbanan med livet i behåll. 

 

Med End of the Line har Devereaux lyckats skapa en riktigt bra lågbudgetskräckis som nog gått nder radarn för de flesta. Vi får en ordentlig dos av blodbestänkt kalabalik i en mörk och klaustrofobisk miljö spetsad med apokalyptiska undertoner, en riktigt härlig mix. Och även om en del inslag känns igen från liknande filmer som as ”Creep”, ”Raw Meat” och ”Midnight Meat Train” finns en känsla av originalitet i både regi och kameraarbete som gör upplevelsen extra angenäm. Det rör sig inte bara om en sedvanlig katt- och råttalek utan det finns hela tiden andra aspekter med som handlar om vad och varför saker egentligen händer och vilket är illusion och verklighet. Vi behöver aldrig sitta och vänta på att saker och ting ska hända, End of the Line kickar igång direkt och det är full rulle de kommande 50 minuterna innan vi ges en kort andningsfas innan slutspurten. Med tanke på den låga budgeten Devereaux hade att röra sig med ska han ha en stor eloge för den atmosfär han likväl lyckas skapa. De mörka labyrintlika tunnlarna är en perfekt kuliss för att skapa förvirring och paranoia och dessa scener blir än mer imponerande då de inte spelades in på plats i någon tunnelbana pga kostnadsskäl utan skapades digitalt i efterhand. Inget man alls tänker på. Specialeffekterna håller överlag en förvånansvärt hög standard för filmer som denna. Devereaux sparar inte på krutet och blodet flödar ymnigt när diverse tillhyggen tas i bruk i kampen på liv och död. Är man ute efter grafiskt våld som kanske kan uppröra någon lär man inte bli besviken. Sett till skådespelarinsatserna svajar det en del på några håll och dialogen är i några fall ganska undermålig. Vi har inga stjärnskådisar här på långa vägar, men plus ändå för Ilona Elkin i rollen som Karen och Joan McBride som den fanatiska galningen Betty. Mindre övertygande är tyvärr Nicholas Wright sm Mike, han övertgar inte direkt som den manlige huvudprotagonisten. John Vamvas gnällige tunnelbanearbetare Frankie fungerar inte riktigt heller och tar lite udden av en del scener som annars kunde berört mer. Men detta är bara mindre anmärkningar. Sammanfattningsvis är det bara att konstatera att Devereaux med End of the Line visar hur en lågbudgetskräckis verkligen ska göras. Ambitionsnivån märks t ex i smådetaljer som bilderna från TV-sändningarna med sina undergångsvyer, diverse affischer och tidningar etc. Atmosfären är hela tiden närvarande och man får en bra kontakt med de flesta av karaktärerna. Och visst är det något extra obehagligt med fanatiska religiösa grupper, de finns ju i verkligheten och har ställt till med en hel del skrämmande illdåd över tid. De visuella bildspråket, tematiken, det kompromisslösa våldet och den allestädes närvarande känslan av obehag gjorde att End of the Line gav oss ännu en riktigt fin filmkvällsupplevelse. Tackar, tackar. 

Videoklipp

Filmkvällen 30/9 2021- End of the Line