Tema - Guld och mordisk gud, ger jävligt hårda bud

"Sleep, else Hastar will come for you".

Vinayak's Mother

Så när ToB kickade igång höstsäsongen var det en hel del gamla och nya bekantskaper som dök upp för att kolla in vad det skulle bjudas på denna afton. Temat var ju ”Det var en gång…” så något kopplat till sagor, sägner eller myter var ju klart. Och bakom den tagline som fick flest röster dolde sig den indiska filmen ”Tumbbad” från 2018, en slags ockult folkskräckis i historisk miljö regisserad av Rahi Anil Barve, Anand Gandhi och Adesh Prasad. Det var riktigt kul att få visa en film från Indien, skräckproduktioner från Sydasien har vi inte haft på menyn innan. Tumbbad är ingen typisk Bollywood-film men en massa sång-och dansnummer, soundtracket innehåller förvisso sångpartier men dessa är främst tänkta för att förstärka det vi ser visuellt utspela sig. Men vad var det då för historia vi fick se? Barve, Gandhi och Prasad har främst hämtat inspiration från inhemska folkliga legender och verk av skräckförfattaren Narayan Dharap, skrivna på marathi vilket talas i den indiska delstaten Maharashtra. Temat i Tumbbad är centrerat kring en toxisk hemlighet som förmedlats från generation till generation. En Kung Midas-liknande förbannelse kopplad till en skatt som kommer föra olycka med sig. Historien tar avstamp 1918 i den lilla byn Tumbbad, belägen utanför storstaden Pune i delstaten Maharashtra i det koloniala Indien. Här möter vi familjen Rao bestående av en änka (Jyoti Malshe) och hennes två söner Vinayak (Dhundiraj Prabhakar Jogalekar) och Sadashiv( Rudra Soni). Familjen är fattig men har fått ett uppehälle hos den rike landägaren Sarkar (Madhav Hari Joshi) mot att pojkarnas mamma accepterar rollen som Sarkars älskarinna samt tar ansvar för att utfodra en urgammal kvinna (Piyush Kaushik) som av någon anledning är fastkedjad i en liten kammare i Sarkars herrgård. Det verkar i alla fall vila en slags förbannelse över henne. Det kanske inte är det bästa av liv men pojkarnas mamma hoppas på att en dag få ta del av Sarkars mystiska förmögenhet, var den nu kommer ifrån.  Kanske har den en koppling till den lokala legend som traderats i generationer. I tidernas begynnelse födde Gudinnan av Välstånd alla andra gudar i världen. Men en av hennes söner, Hastar (Harsh K), visade sig vara girig och självisk och stal allt hennes guld. Men när han därefter försökte lägga beslag på all världens grödor slöt sig de andra gudarna samman och besegrade Hastar. Hans mamma Gudinnan av Välstånd räddade emellertid hans liv genom att lova att Hastar för all evig tid skulle förvisas tillbaka till hennes livmoder och att hans namn skulle glömmas bort. Tyvärr blev det inte riktigt så, då byinvånarna i Tumbbad någon gång beslutade sig för att bygga ett tempel helgat åt dyrkan av just Hastar. Gudarna svarade med att förbanna staden med evigt regn. Men kan templet månne ha en koppling till Hastars guld? När familjen Rao en dag drabbas av en olycka och Sarkar plötsligt dör lämnar Vinayak och hans mamma Tumbbad för att slå sig ner i Pune. Vinayak lovar mamman att aldrig återvända till Tumbbad, platsen för bara olycka med sig. Men sonen kan inte släppa tanken på Sarkars skatt, var har han gömt sitt guld? Så 15 år senare bryter en nu vuxen Vinayak (Sohum Shah) sitt löfte för att återvända till Tumbbad i jakten på de mörka hemligheterna bakom Sarkars förmögenhet och vad som egentligen döljer sig i Hastars tempel. Kommer han att kunna undvika det öde som drabbat hans förfäder eller kommer han att dra sin egen familj ned i fördärvet pga sin egen girighet?

Helt klart är det spännande och intressant att se vad independent-filmskapare i Indien kan leverera vad gäller skräck i dagsläget. Det har väl varit lite si och så vad gäller den varan tidigare. Kanske dock något håller på att ändras nu, Tubbad har blivit kritikerrosad överlag liksom Prosit Roys ”Pari” från samma år. Intresset föratt medverka i indisk skräck bland den nya generationens inhemska skådisar verkar också öka, Sohum Shah i Tumbbad och Anushka Sharma i Pari kan kanske vara tecken på det. Kul också att Barve, Gandhi och Prasad lyckas ge Tumbbad en egen identitet med rötterna i indisk folklore. Det är en smått gotisk känsla som vilar över produktionen där atmosfären för tankarna till gamla Hammerfilmer, vilket passar utmärkt i detta sammanhang.  Det känns även som om det finns paralleller mellan den indiska mytologi som utgör grundkällan här och den mytiska värld vi möter i exempelvis Guillermo del Toros ”Pan’s Labyrinth”eller ”The Devil’s Backbone”. Tumbbad blir på sätt och vis en smakfull hybrid som lånar idéer både från väst och indisk folklore. Ett exempel är när vi inser varifrån Vinayak faktiskt hämtar sitt guld, miljön påminner en del om upptäckte av de kokonginslutna kolonisterna i ”Aliens”. Men det är egentligen inte de övernaturliga inslagen eller otäcka miljöer som är de mest skrämmande inslagen i Tumbbad, det skrämmande är som så ofta det mänskliga beteendet. Visst, här finns kuslitga platser och en del blod, men dessa inslag tar aldrig överhanden med risk att då skapa lite av b-filmskänsla. Obehaget kommer istället ofta från den koloniala attityden mot människor som ses som underlägsna och mindre värda. Och den misogyni som genomsyrar den vardag vi möter är också påfrestande, i det samhälle vi möter har kvinnor ofta ringa värde. Konsekvensen av att inte ta kvinnornas ord på allvar får dock ödesdigra konsekvenser i slutändan. Fotot med de återskapade tidstypiska miljöerna är i övrigt något som ytterligare lyfter Tubbad som produktion, detta är en riktigt snygg film som väl fångar tidsandan. Den gotiska anda som även genomsyrar berättelsen är också märkbar, även om make up-effekterna kan föra tankarna till gamla 1980-talsskräckisar. Hastar liknar t ex lite av en slags mer majestätisk version av den skinnflådde Frank i ”Hellraiser” och den gamla mystiska kvinnan är en uppenbarelse i sig i all sin uråldrighet. Ett litet extraberöm får också gå ut till den svenska specialeffektstudion Filmgate Films, som ligger bakom arbetet med CGI-effekterna. Tubbad kanske kunde kortats något och skrämselfaktorn kunde varit något högre, men i slutändan bjöds vi på en fascinerande resa in i ett skräckfilmslandskap som inte besöks allt för ofta.