Visst är miljöer och situationer vi alla kan känna igen otroligt effektiva att slå sönder och ersätta med ett kaotiskt helvete. Temat onda barn har således varit särdeles populärt inom skräckfilmsgenren en lång tid, ända sedan Rhoda Penmark terroriserade sin omgivning i Mervyn LeRoys ”The Bad Seed” från 1956. För barn kan väl inte vara medvetet onda? Möjligtvis om de är påverkade av yttre utomjordiska krafter som David Zellaby i Wolf Rillas sci fi-thriller ”Village of the Damned” från 1960 eller helt enkelt djävulens egen son som Damien Thorn i Richard Donners ”The Omen” från 1976. Men medfödd ondska grundad på en personlighet helt i avsaknad av empati, kan detta gälla för oskyldiga barn? I sin debutfilm från 2008 ger sig amerikanen Christopher Denham på detta ämne, dessutom i en mockumentary-stil för att göra det hela än mer skrämmande. Har man t ex sett filmer som John Erick Dowdles ”The Poughkeepsie Tapes” som kom året innan så vet man att detta kan vara ett lysande grepp för att skapa en riktigt obehaglig stämning som känns verklig på riktigt.

Filmen vi får oss till livs berättas genom olika videoklipp, inspelade med familjens videokamera, ett klassisk found footage-upplägg således. Mannen bakom projektet att dokumentera sin familjs göranden och låtanden heter David Poe (Adrian Pasdar), en ganska vanlig familjefar som ser sig som en riktig lustigkurre och som en slags ciceron i det ständigt pågående dokumentärfilmsprojektet om familjen Poes liv. Övriga mer eller mindre frivillig medverkande i Davids filmklipp är resten av familjen, hustrun Clare (Cady McClain) samt deras två barn, tvillingarna Emily och Jack (Amber Joy och Austin Williams). Familjen lever ett lugnt medelklassliv i en avsides belägen villa i ett skogsområde norr om new York. Claire arbetar passande nog som barnpsykolog medan David minsann är pastor. Vi får således både en vetenskaplig och religiös vinkling på vad som komma skall. Under det att vi får följa familjens vardagsliv, mestadels under årets olika högtider, märks det snart att allt inte står rätt till med de båda barnen. De pratar inte med sina föräldrar utan kommunicerar i stort sett bara med varandra på sitt eget språk, eller kanske rentav genom telepati. Märkligt nog verkar föräldrarna inte vara särskilt bekymrade över detta, och då är ju ändå Claire barnpsykolog. Vid något tillfälle talas det om Asbergers eller autism, men bara i förbigående känns det som.  Nåväl, pappa David lattjar runt som vanligt med sin kamera trots barnens besynnerligheter, de har t ex en lekstuga som föräldrarna är bannlysta från och tydligen inte satt sin fot i, men så en dag när han och Jack kastar baseboll börjar sonen i stället slänga sten på honom. Nåväl, vad gör väl det. Saker och ting eskalerar efter detta allt mer, från måltider som går över styr till djurtortyr och övergrepp mot andra elever i skolan.  Sakta men säkert inser David och Claire att det är något riktigt allvarligt fel med deras barn, men de vet inte hur de ska lösa problemet eller förhålla sig till detta. Och allt medan de in i det längsta försöker hålla fasaden uppe sjunker de sakta djupare ner i det mörker av ondska som nässlat sig in i deras familjeidyll. Allt dokumenterat genom den ständigt närvarande filmkameran.

Christopher Denham har ett väldigt intressant upplägg att utgå från i home Movie. Hela mockumentary-konceptet är i grunden utmärkt för att ge filmen en realistisk touch och därmed göra den mer skrämmande. Dessutom finns en hel del smarta detaljer som gör själva händelseytvecklingen i filmen riktigt intressant. Vi får t ex i början av filmen se David lära barnen hur man knyter knopar, dyrkar upp lås samt gör sig av med döda djur. Dessutom läggs stort fokus på en godnattsaga han berättar om en människoätande drake som nästlar sig in bland ett gäng skolbarn genom att gömma sina två huvuden i pappåsar. Dessa saker kommer så småningom att få sina obehagliga konsekvenser längre fram. Ett stort plus är också hur Amber Joy och Austin Williams, tydligen syskon på riktigt, lyckas fylla sina rollgestalter med genuin känslokallhet och ondska trots den till synes så oskyldiga ytan. Om bara föräldrarna givits samma trovärdiga intryck och historien tagit en något annan vändning. Som det nu artar sig leder en lovande öppning rakt utför.

När man sysslar med filmskapande som gör anspråk på att vara skrämmande just genom sin realism hänger ju allt på trovärdighet, och just trovärdighet är något som tyvärr saknas i stora delar av Denhams film. Jag menar, man ska ju inte sytta och heja på de psykopatiska snorungarna bara för att föräldrarna är så blåsta så man storknar. Dessutom sitter ju mamman inne med en yrkeskompetens som verkligen borde ha gjort att hon varit mer på det klara över vad som höll på att hända. Men inte då. Visst pratar David och Claire om hur man bäst bör hjälpa barnen med deras ”problem”, men de verkar aldrig se allvarit i det hela, detta trots att ett par riktigt störda saker sker.  Claire tar till psykofarmaka i stället för att söka hjälp och David, ja han ägnar sig åt exorcism! Här fanns i och för sig en öppning till en förklaring till barnens beteende, men detta lämnas därhän. Barnen blir plötsligt onda bara sådär, möjligt vis att de dragits med någon psykisk åkomma tidigare, men det får vi inte veta något om. Adrian Pasdar och Cady McClain är sammanfattningsvis inte trovärdiga i sina roller som aningslösa och godtrogna föräldrar, även om de lägger in en hel del stress och panik i sina karaktärer framåt slutet. Filmen slut lämnar dessutom en hel del att önska, här flyger den sista trovärdigheten ut genom fönstret. Så många felbeslut och den typ av handlingskraft som barnen uppvisar är ju osannolik. Och sen har vi detta med den ständigt närvarande filmkameran. Visst, det är själva huvudkonceptet, men vi har ju redan tvivlat på att man släpar med sig en kamera och prioritera att filma sin omgivning i filmer som ”The Blair Witch Project” och ”Cloverfield”. Där fungerade det trots allt ok, men här blir det snudd på obegripligt. Vi har scener som snabbspolas tillbaka och snabbspolas framåt, av vem? Vi har statiskt brus i vissa scener och ibland är det oklart vem som håller i kameran.  Det osannolika uppträdandet och de logiska luckorna i själva utförandet slår stora hål i den atmosfär av spänning som faktiskt byggts upp. Riktigt synd.

För alla som kan ha en smula överseende med en något haltande dramartugi och som uppskattar själva tanken med mockumenary-idén kan nog Home Movie ändå vara värd att kasta ett öga på. Den har sina poänger och skapar emellanåt ett riktigt krypande stämning. Barnen ger ett osedvanligt elakt intryck av galna psykopater, även om svaret på varför de beter sig som de gör uteblir. Men det kanske inte är hela världen, så är ju även fallet i Tom Shanklands ”The Children” som ju faktiskt kom ut samma år. En bättre film om onda barn som jag nog hellre rekommenderar före Denhams rulle.