Shocktober - 31 days of horror

Då var det oktober och vi räknar ner till årets bästa dag, Halloween 31/10.

En skräckis om dagen gör själen glad. Så då ska vi se om det går att ro detta lila projekt i land. Låt oss då börja!

 

1/10 The Lodge 2019 - Severin Fiala, Veronika Franz **

Här har vi ett psykologiskt drama i stämningsfull miljö och med ett spännande upplägg. Två barn ska motvilligt tillbringa julhelgen tillsammans med deras pappas blivande fru i en isolerad stuga ute i ett öde vinterlandskap. Barnen bär fortfarande på traumat av att deras mamma begått självmord efter det att hon fått veta att hennes man vill driva igenom en skilsmässa för att kunna gifta om sig. Pappans blivande fru har också en del i bagaget då hon är den enda överlevande efter att den kristna kult hon växt upp i begått kollektivt självmord.  Kanske inte en så bra ändå att lämna sina sörjande barn och sin psykiskt instabila partner ensamma i en stuga långt från civilisationen för att själv åka och jobba. Konstiga saker börjar så klart snart hända i huset och stämningen mellan de två barnen och pappans nya kärlek blir alltmer ansträngd. Det här är en film som präglas av lågt tempo och en del händelser som inte riktigt leder någonstans. Här finns även twist som är … tja sådär. Jag är inte jätteimponerad, hade hoppats på lite mer obehag och mindre sega transportsträckor.   

 

2/10 Mayhem 2017 - Joe Lynch ***

En skräckfilm där ett virus får smittade att tappa alla moraliska hämningar, har vi sett det förut. Jo men visst, men om upplevelsen är lika underhållande som i Mayhem gör det ju absolut ingenting Här får vi en fartfylld och blodig satir över den hierarkin inom företagsvärlden, en mer våldsam variant av exempelvis Mike Judges ”Office Space” från 1999. I denna film är det advokaten Derek Cho som har en av sina sämre dagar på jobbet då han orättvist får sparken efter att fått skulden för ett fel han inte begått. Saken blir inte bättre när hela kontorsskrapan blir satt under karantän då ett virus har spridit sig där vilket kan resultera att de som smittas släpper alla moraliska hämningar och ger utlopp för de värsta av impulser. Så vad händer då när en hunsad och desillusionerad kontorsslav plötsligt får den befriande uppenbarelsen att han kan ge själve fan i allt och alla och nu kan hämnas på sin chef utan några konsekvenser, för man kan inte straffas för någonting man gjort under påverkan av virussmitta. Resultatet när allt fler kontorsarbetare blir skogstokiga av smittan är inte direkt fred och kärlek precis utan snarare totalt jävla kaos. Slapstickvåld mixat med svart humor i ett raskt tempo gör att Mayhem blev en festlig och färgglad liten stund framför TV:n en gråmulen söndagseftermiddag.

 

3/10 Possessor 2020 - Brandon Cronenberg ***

Då kickstartar vi igång veckan med lite sci-fi. Och varför inte den tämligen hypade Possessor i regi av Brandon Cronenberg. Japp, alldeles riktigt, det är den gamle body horror-ikonen David Cronenberg vi talar om här Han har ju ett arv att bära upp så att säga, hur funakr det då? Jo men bra skulle jag väl säga. Possessor utspelar sig I en alternative framtid där hjärninplanantatsteknik har gjort det möjligt för en person att ta över en annan människas medvetande och kropp. Denna teknik utnyttjas av en slags hemlig organisation som anlitar lönnmördare vilka med hjälp av hjärninplantatstekniken tar lämpliga personer i besittning för att enklare koma åt sina offer. Tasya Vos är en sådan possessor och vi möter henne i filmens inledning då hon utför ett av sina blodiga uppdrag genom att utnyttja en annan persons kropp.  Men ju längre Tasya ägnar sig åt dessa uppdrag ju svårare blir det för henne att håla isär sitt eget medvetande från dem hon tar över. Och vad händer när hennes ofrivilliga värdar börjar kämpa emot samtidigt som hennes egen mentala status bir allt bräckligare? När Tasya får uppdraget att mörda en företagsledare fr ett stort teknikföretag genom att använda den blivande svärsonen till denne som redskap börjar saker att spåra ur rejält. Possessor är en riktigt snygg och stämningsfull fil där Brandon Cronenberg visar upp att han lärt av sin far när det gäller att fläska på med blodiga effekter.  Öppningen fångar tittaren direkt och spänningen håller i sig ett bra tag Tyvärr tappar filmen i tempo allteftersom och den andra halvan blir en aning repetitiv tyvärr. Samtidigt försöker Cronenberg etablera så många idéer att filmen blir en aning fragmentarisk och det är svårt att få grepp om vilka motiv som driver de olika parterna samt hur deras relationer blivit som de är. Vad är det som gjort Tasya till lönnmördare och varför ser hennes liv ut som det gör med en något oklart förhållande till sin man och son. Vad vill den hemliga organisationen egentligen uppnå? Ja, det finns en hel del frågor som aldrig blir besvarade vilket gör att filmen till slut inte blir lika engagerande som den borde ha varit utifrån de premisser den utgår från. Temat med människor som tar över andra människors kroppar för att använda dessa som verktyg lönnmord av politiska, ekonomiska eller sociala skäl är likväl tillräckligt intressant för att göra filmen sevärd. Särskilt om detta kryddas med snygga ultravåldseffekter, ett överlag gediget skådespeleri och ett stämningsfullt och atmosfäriskt soundtrack.    

 

4/10 The Red Queen Kills Seven Times (La Dama Rossa Uccide Sette Volte) 1972 - Emilio Miraglia ****

Efter att ha värmt upp med ett par lite modernare filmer skulle det väl sitta fint med en äkta giallo från tidigt 1970-tal. Emilio Miraglias bidrag skiljer sig lite från mängden vad gäller denna typ av film vilket var ett välkommet inslag.  Precis som i fallet med regissörens föregående giallo The Night Evelyn Came Out of the Grave (La Notte Che Evelyn scì Dalla Tomba) 1971är detta en häftig mix av klassiskt giallo-format och gotiska inslag i form av ett gammalt slott inklusive krypta med råttor och fladdermöss. Lägg därtill en legend om en ondskefull övernaturlig mördare som hemsöker en släkt med jämna mellanrum och man får nästan lite Hammer-vibbar. Men den gotiska miljön bryts dock av med samtida superchicka modehusinteriörer befolkade av vackra kvinnor vilket känns mer hemtamt i dessa sammanhang. Filmen handlar om två systrar som växer upp i ett slott och från barndomen fått ta del om legenden kring ett tavelmotiv. vilken går ut på att den ondskefulla svarthåriga röda drottningen vart hundrade år återvänder från sin grav för att hämnas sin död. Efter det systrarnas far dött och de återvänder till slottet för att ta del av sitt arv börjar folk i deras närhet mördas. Är det legenden som kommit till liv igen? Jag gillade verkligen denna giallo som har en riktigt grym mördarfestalt. Morden är förvisso inte speciellt grafiska men det gör inget när filmen har en sådan härlig atmosfär och ser fantastisk ut rent filmisk för att vara så gamma. Sen kan man säkert anmärka på själva twisten, men detta är en giallo så det är ju lite av charmen En av de bättre i sitt slag dessutom tycker jag.

 

5/10 Dig Two Graves 2014 - Hunter Adams ***

Äntligen onsdag och dags för film nummer fem i mitt skräckfilmsmaraton. Det här blir en liten specialare, filmen jag valde är nämligen en rulle som jag hade tänkt ha som alternativ till kommande ToB-kväll. Men nu när jag såg om den kvalade den inte riktigt in, utan föl på målsnöret Det betyder inte att den är dålig, långt ifrån Tuff konkurrens bara. Filmen utspelar sig i södra Illinois i miljöer som är otroligt snyggt och stämningsfullt fångade med sina nedgångna småstäder vilka kontrasterar effektivt mot den vackra vilda naturen. Här utspelar sig en våldsam händelse år 1947 där två människor mäter en våldsam död Detta kommer att påverka de inblandade och deras släktingar långt senare när vi återser dem efter ca 30 år. Dotterdottern till en av männen som var med då är med om en tragisk olycka vilket får henne att motvilligt sluta en slags faustisk akt med ett par romska syskon i trakten för att härigenom få tillbaka en älskad person. Men detta har naturligtvis sitt pris, vilket ska visa sig bli högt när det mörka förflutna kommer ikapp alla som dras in. Hunter Adams har skapat en väldigt atmosfärisk film med mörka övernaturliga undertoner som hela tiden lurar som ett väntande hot i bakgrunden. Här finns det mesta man kan önska sig av ett skräckdrama som detta, barndomsnostalgi spetad med tragik och melankoli, mystiska kultinslag, svart magi och människor hemsökta av sina mörka hemligheter. Ja, och så har vi ett antal bra skådespelarinsatser, inte minst från Ted Levine (japp, det var han som spelade Buffalo Bill i ”The Silence of the Lambs”). Det som tyvärr drar ner helhetsintrycket en del är det faktum att filmen känns något långsam trots sin korta speltid, det händer inte jättemycket under de första två tredjedelarna. Sen finns det en del logiska eller oförklarliga luckor som inte känns helt bra. Men i det stora hela är Dig Two Graves en sevärd film jag helt klart kan rekommendera för alla som gillar stämningsfulla mörka dramathrillers.  

 

6/10 Scarecrows 1988 - William Wesley ***

Ikväll blev det en smått bortglömd liten kultfilm från det ljuva 1980-talet. Det behövs inte alltid en hög budget och en komplicerad historia för att skapa en fin skräckupplevelse, vilket regissör William Wesley visar prov på här. I detta fall handlar det främst om kusliga miljöer och snyggt framställda mördare i form av just fågelskrämmor, vilka ju kan ha samma obehagsfaktor som exempelvis clowner. Efter ett fräckt rån tar ett gäng skurkar en pilot och dennes dotter som gisslan för att med flygplan fly till Mexiko. Dumt nog beslutar sig dock en av skurkarna för att blåsa sina kumpaner genom att själv lägga beslag på bytet genom att hoppa från planet i fallskärm. Resten av gänget blir så klart rasande över detta svek och beslutar sig för att ta upp jakten genom att landa i närheten av en gammal farm där de lokaliserat att deras förre kumpan befinner sig Men det är någonting skumt med denna isolerade plats, i de vida majsfälten runt den öde gården hänger skrämmande fågelskrämmor på kors, och kanske är det så att de länge väntat på nya besökare. Snart kommer rånargänget och deras gisslan att det finns större hot en rättsväsendet som är efter dem eller risken att bli av med sina surt förvärvade pengar. Scarecrows är som sagt främst en stämningsfull upplevelse där själva historien kanske inte är det viktigaste. Det faktum att filmen till största del utspelar sig under en begränsad tidsrymd på en enda plats skapar en närmast klaustrofobisk känsla, vilket en produktion som denna vinner mycket på. Problemet jag möjligtvis har med Scarecrows är att trots ett lockande koncept så står filmen emellanåt och stampar utan att det riktigt händer något intressant. Möjligtvis beroende på att karaktärerna är platta stereotyper och någon oväntad vändning inte direkt sker. Filmen utspelar sig även helt nattetid och det är ibland svårt att se vad son händer i mörkret, det är ju synd när man vill se mer av fågelskrämmornas görande och låtande och där vi inte heller serveras så många synligt grafiska scener. Men tråkigt har man ändå inte under filmens korta speltid och om man är en aning trött på zombiefilmer kan Scarecrows vara ett trevligt alternativ.  

 

7/10 Burning Bright 2010 - Carlos Brooks ***

Då var det fredag och dags för den sjunde filmen ut detta skräckfilmsmaraton. Och det fick bli en rulle som aldrig visades på ToB under temat ”Rent djuriskt” Jag tror taglinen var ”Teach me tiger”, vilket ju var passande. Här har vi ett vackert men samtidigt dödligt kattdjur som det stora hotet, filmtiteln syftar antagligen på William Blakes dikt "Tyger". "Tyger Tyger. burning bright, In the forests of the night” men det är lite oklart I så fall. Det vi får är i alla fall en spännande thriller med en historia som I ärlighetens namn är lite dum och ologisk Den något suspekte Johnny Gaveneau (ni kanske tänker på "Where the Crawdads Sing" vad gäller Garret Dillahunt, jag säger bara Krug i remaken av ”Last House on the Left”) har planer på att bygga upp pen slags safaripark och införskaffar därför en dokumenterat farlig tiger som huvudattraktion. Betalningen sker med pengar från ett konto hans styvdotter Kelly Taylor har ansvarat för syftandes till att ge hennes autistiske bror Tom specialistvård på en institution. Men Johnny har även än mörkare planer, han vill att en tecknad livförsäkring för styvbarnen också ska falla ut. Så när en orkan är på väg att drabba familjens ranchliknande bostad låter Johnny barrikadera alla fönster och dörrar som skydd för ovädret När Kelly och Tom sedan ska tillbringa natten där släpper Johnny in den utsvultna tigern i huset och ser till att alla utgångar är igenbommade Smart va? Hur ska syskonen överleva detta, instängda med en jävligt hungrig och aggressiv tiger? Faktum är att regissör Carlos Brooks använt si av en riktig tiger i stället för CGI i flera scener, varav flera är riktigt dramatiska utan användande av särskilt mycket blod och ond bråd död. Visst är historien förutsägbar och man kan räkna ut hur det hela ska sluta, men det är ändå en underhållande resa vi bjuds på. Filmen har flera spänningsmoment och tiden går fort i sällskap med den sympatiska Kelly och hennes kamp för sin och broderns överlevnad mot en oförtröttlig tiger på jakt. Och vem älskar inte katter i alla dess former? Ja, och Meat Loaf är ju också med.

 

8/10 Crawl 2019  - Alexandre Aja ***

Igår var det tiger, så varför inte fortstta på temat med mordiska djur? Jag klämmer en till av bara farten. Så nu blir det aligatorer i en rulle regisserad av ingen mindre än Alexandre Aja som ju gett oss filmer som "Switchblade Romance" och "Horns" och remakes a la "The Hills Have Eyes", "Mirrors" och "Piranha 3D". Crawl är emellertid en originalfilm, inte en av Ajas bättre, men underhållande. Visst, här finns flera ologiska saker som verkligen står ut, allvarliga angrepp som knappt lämnar någon större skada på huvudpersonen, omöjliga fysiska prestationer, idiotiska beslut i klass med de som tas i de mest generiska skräckfilmer och märkliga helt malplacerade dialoger mitt i en kamp för överlevnad. Men detta är en b-film man inte ska ta på för stort allvar, en fartfylld popcorn-rulle helt enkelt. Haley är en collegetjej som har en hel del framgångar som tävlingssimmerska i bagaget men som nu har haft en tuff tid. En dag kontaktas hon av sin äldre syster Beth som är orolig eftersom hon inte kunnat komma i kontakt med systrarnas pappa Dave. Pappan bor tillsammans med sin hund kvar i det gamla familjehemmet i träskområdet Everglades i Florida, vilket nu står i begrepp att drabbas av en orkan av kategori 5 i vindstyrka (här snackar vi alltså över 69 m/s). När alla flyr fältet drar Haley såklart dit för att kolla hur det egentligen står till med farsgubben. Väl där hittar hon pappan skadad nere i husets vattenfyllda källare, tillsammans med ... ja gissa vad? Crawl är som sagt en film byggd på ett manus fyllt av dumheter och det hela är väl i ärlighetens namn inte speciellt skrämmande trots ett par jump scares. Men historien berättas med glatt humör, där vi får oss till livs snyggt filmade miljöer med bra specialeffekter och en del någorlunda brutala dödsscener. Framförallt källarscenerna i början har en smått klaustrofobisk känsla innan det börjar spåra ut för mycket. Visst skrattar man till ibland av fel anledningar under filmens gång, men eftersom det finns tillräckligt av dramatik och spänning och blodtörstiga alligatorer så är det helt OK. Kanske jag bara var på ett gott lördagshumör, hade det varit måndag kväll kanske omdömet blivit ett annat, vem vet? 

 

9/10 The Burning 1981 - Tony Maylam ****

Så var det söndagskväll och varför inte passa på att plocka fram en klassiker ur filmhyllan som jag inte sett på länge The Burning är ju en fin gammal slasher som jag alltid gillat skarpt, även om den i ärlighetens namn nog lever mycket på sin kulstatus. För visst är det i mångt och mycket en rip off på ”Friday the 13th” och en i raden av slashers från 1980-talet som utspelar sig på sommarläger ute i skogen. Nostalgi ja, men det är väl ändå inte så fel. Historien kan nog de flesta vid det här laget. Under sommarlägret Camp Blackfoot beslutar sig fem av de killer som deltar där att spela den den elake och alkohokiserade vaktmästaren Cropsy ett spratt. Det hela går dock väldigt fel och Cropsy blir väldigt svårt bränd när hans stuga fattar eld. Efter att ha vårdats på sjukhus i fem år blir han slutligen utskriven men är då kraftigt deformerad och ser ut som ett monster. Naturligvis är det tid fr hämnd så Cropsy återvänder till den plats som förstört hans liv för att ge igen på de som råkar befinna sig där. Och visst finns möjligheten, för här bedrivs nu det nya sommarlägret Camp Stonewater där ett antal lägerledare och deltagare ska ägna sig åt allehanda aktiviteter. Med en häcksax i högsta hugg ger sig Cropsy således ut på mördarströt, kommer någon att kunna stoppa honom? Historien är som sagt tämligen enkel och tempot är väl inte alltid på topp men gillar man slashers så får man likväl sitt lystmäte här. Offren för Cropsys hämnd mördas på flera brutala sätt och blodet sprutar. Legenden Tom Savibi står för de spektakulära och grafiska effekterna som är anslående långt innan CGI kom att bli dominerande i dessa sammanhang. Framför allt en klassisk scen på en flotte är något av det bästa denna tidens slashers har att erbjuda. Om man lägger till en atmosfärisk skogsmiljö, ett stämningshöjande soundtrack och flera dramatiska scener så får man en väldigt trevlig liten skräckis. Extra skrämmande är det ju också att det är Harvey Weinstein som skapat och skrivit historien. Andra kända personer som vi kan se i denna film är Jason Alexander, Fisher Stevens och en närmast oigenkännlig Holly Hunter. Med dagens mått kan nog The Burning ses som en löjligt simpel film, men i sin genre levererar den ändå med råge. Kul att se igen.

 

10/10 Kill or Be Killed 2015 - Duane Graves, Justin Meeks ***

Ny vecka och nya tag, och vilka tag sen. För vad var det egentligen jag bevittnade, en modern spagettiwestern, en skruvad skräckthriller, ett mörkt drama med inslag av svart humor … eller allt på en och samma gång. Jag tror jag hade denna film i åtanke när jag letade efter en rulle med lite westerntema inför en ToB-kväll men denna föll i så fall bort. För hur bra är det egentligen, jag vet faktiskt inte riktigt. Jag menar, här har vi en produktion som i ena stunden håller en lättsam slapstick-ton för att i nästa bli väldigt mörk med inslag av våldtäkt och mord. Året är 1900 och platasen Texas. Tom Nixon har samlat ihop sitt gamla banditgäng inkluderandes Claude “Sweet Tooth” Barbee (regissör Meeks själv), Frank “Blockey” Jackson och “Slap” Jack Davis. De är på väg längs Rio Grande för att lägga beslag på ett byte som i all hast gömts undan av Davies efter en rån so gått fel. Under vägen ansluter aven deras vägvisare Goody Spotswood samt tonåringen Willie Carson som gänget räddat från en våldsam arbetsgivare. Resan kommer att leda till många olycksaliga händelser där de stöter på åtskilliga märkliga karaktärer spelade av några välkända ansikten från skräckgenren som Bill Johnson från "Texas Chainsaw Massacre 2", Edwin Neal som spelade liftaren i originalet av "Texas Chainsaw Massacre" och Michael Berryman från ”The Hills Have Eyes”. Men det största hotet är inte lagens långa arm som är ute efter banditerna, för det verkar vara något annat som följer dom i spåren, en ondska större än deras egen och som mycket väl kan bli samtligas undergång. Det här är en film som tar sin tid för att bygga upp stämningen och en del scener känns helt klart som utfyllnad, men mitt intresse hålls likväl vid liv. Miljöerna är även slående autentiska med sina öde landskap och realistiska westernmiljöer, Imponerande för en lågbudgetfilm som denna. Skådisarna ser också ut som tagna direkt från denna skitiga miljö, det känns som de inte duschat på en vecka. Även soundtracket känns taget direkt från en klassisk spagettiwestern. Skådespelarinsatserna är väl kanske inte klockrena alltid och historien spretar en aning men med ett helt oväntat slut och en god portion spanning visade sig ändå Kill or Be Killed vara något bättre än jag förväntat mig med tanke på den låga ranking den har.

 

11/10 The Town That Dreaded Sundown 1976 - Charles B. Pierce ***

Tisdag kväll och dags att ta sig an en klassiker som jag faktiskt inte sett, men som har väldigt goda vitsord. The Town That Dreaded Sundown är ingen slasher, men har haft en otvetydig betydelse för denna genre. Här har vi t ex en mördare som är maskerad med hjälp av ett örngott, håller mestadels till i skogen, går ifatt sina offer vika han tar av daga med hjälp av allehanda tillhyggen. Vi ser ju var inspirationen till Jason och andra slasherikoner kommer ifrån. Filmen är baserad på en sann historia och är också filmad lite som en dramadokumentär med en kommentatorsröst som emellanåt dyker upp. Händelserna utspelas i Texarkana år 1946 där en mördare som i folkmun kallas the Phantom med jämna intervaller har börjat attackera och i vissa fall mörda unga par som hänger ute i skogen på den så kallade Lovers Lane. Mördaren kan emellertid slå till lite varstans och invånare attackeras även i sina hem. Eftersom stadens poliskår står handfallen inför denna situation kallas en erfaren och välmeriterad detektiv från Texas in, Captain J.D. Morales, för att hjälpa till att lösa fallet. The Phantm är dock svårare att stoppa än vad man kunnat tro och frågan är nu om Morales och de övriga poliserna kan stoppa honom innan någon ytterligare kommer att falla offer. Detta är en lågbudgetfilm som likväl lyckas etablera en bra stämning och där spänningen hålls vid liv filmen igenom. Inspelningsplatserna i Arkansas ger en autentisk känsla vilket förstärks med hur pass väl 1940-talsmiljöerna lyckats återskapas. Mordscenerna fungerar också väldigt bra trots begränsad blodsutgjutelse. Det finns dock en del närmast buskisliknande inslag som tyvärr förtar lite av stämningen och det närmast dokumentära upplägget gör att i alla fall jag aldrig riktigt sugs in i historien. Men för alla som är intresserade av slashergenrens rötter måste naturligtvis se The Town That Dreaded Sundown. Det kom faktiskt en slags uppföljare med samma namn 2014 i regi av Alfonso Gomez-Rejon, jag har mina tvivel.

 

12/10 De Oskyldiga (De Uskyldige)) 2021 - Eskil Vogt ****

Ja men vad sägs om en norsk skräckis som hyllats bland kritiker och visar att vårt grannland kan det här med skräckfilm bra mycket bättre än vi själva. Filmen vann t ex publikpriset för bästa film i Nordic Competition på årets Göteborg Film Festival. Och visst är den bra och lyckas effektivt skapa obehagskänslor på riktigt, framför allt om man älskar katter. Att barn kan vara jobbiga är en sak, men hur skulle det vara om deras fantasier egentligen förverkligades innan de hunnit skaffa sig en egentlig moralisk kompass? Nioåriga Ida har tillsammans med sina föräldrar och sin autistiska storasyster Anna precis flyttat till ett höghusområde omgivet av skog utanför Oslo. När andra barn åker på semester under sommarlovet tvingas systrarna stanna hemma eftersom föräldrarna måste jobba eller fixa med den nya bostaden. Men ett par jämnåriga barn finns emellertid kvar nere på gården. Ida stöter först ihop med grannbarnet Ben som tar med henne ut i skogen för att visa ett trick, han har nämligen en slags telekinetisk kraft och kan flytta föremål med blotta viljan. Oj, säger Ida. Hon kan å sin sida böja kroppens lemmar i onaturliga vinklar, äsch säger Ben. Senare ansluter sig även Aisha till gruppen efter att ha börjat kommunicera telepatiskt med Anna, som verkar kunna kanalisera de andras krafter. Tillsammans utforskar vännerna dessa mystiska paranormala krafter i lekar och hyss och märker att dessa växer i styrka när de används flitigt. Men när lekarna snart övergår till brutalt allvar tvingas Ida, Anna, Ben och Aisha själva skapa en moralisk kod och regler, något som vissa inte alls kan hantera. Och så står vi där med en fullblodspsykopat utan några spärrar. De Oskyldiga är en film dränkt i mörka, kusliga och illavarslande stämningar, kryddad med imponerande insatser från de unga skådisarna. Det är en film som tar tid på sig att bygga upp rätt atmosfär och ge oss möjlighet att känna personligheterna, men den krypande obehagskänslan är hela tiden närvarande. Just det faktum barnen är så oförutsägbara och minst sagt opålitliga gör att vi inte behöver några billiga jump scares för att hålla spänningen vid liv. Detta är en riktigt bra film som lyfter fram tema som vänskap, ensamhet, moral, grymhet, nyfikenhet och skuld. De Oskyldiga väcker känslor som hänger kvar även efter det att eftertexterna rullat förbi, och det är ett bra betyg för min del.

 

13/10 Mirror Mirror 1990 Marina Sargenti ***

Om gårdagens film var en riktigt högkvalitativ skräckis är dagens helt klart mer av typisk standardskräck med tema vi klart känner igen. Men vad gör väl det, detta är enkel underhållning som även känns väldigt mycket Halloween. Marina Sargenti är också den hittills första kvinnliga regissören på min maratonlista, detta var hennes första och sista skräckfilm, så mer av henne bir det dock inte. Filmen tar sin början någon gång i 1950-talets Iowa där en kvinna knivmördar sin syster i hennes säng framför en stor gammal spegel. Vi förflyttas därefter fram till den dåtida samtiden (1990) där vi mäter den blyga goth-tjejen Megan Gordon som just flyttat till ett nytt hus i Los Angeles tillsammans med sin nyskilda mamma. Och vad tror ni Meagan hittar i sitt nya sovrum månne? Jo men visst, en stor gammal spegel står kvarlämnad i ett hörn kvarlämnad av husets förra ägare. Det är naturlivis inte vilken spegel som helst, något som en auktionsförrättare inser när hon går igenom de kvarlämnade sakerna som är tänkta att auktioneras ut. I ett par journaler beskrivs det att spegeln i Meagans rum är besatt av en demonisk kraft som kan uppfylla önskningar, men priset kan bli högt. Men vem tror på sånt? Meagan gillar spegeln, vilken har en märklig dragningskraft. Något hon däremot inte gillar är sin nya skola Ser man ut som Winona Ryder i Beetlejuice kan man räkna med att bli mobbad. Men spegeln kommer att ändra på detta, Meagan upptäcker nämligen att den kan ge henne krafter genom att uppfylla hennes mörka önskningar om att ge igen på sina klasskamrater. Allteftersom hon förförs av den mörka kraft som har tagit spegeln i besittning börjar olycksbådande saker ske i hennes närhet vilket kulminerar i ond bråd död. Kommer Meagan att kunna kontrollera sina mörka sidor och stå emt det demoniska inflytandet, eller kommer allt att gå åt helvete? OK, konceptet låter så klart lite klichéartat, men det funkar faktiskt får jag ändå säga. Filmen lever högt på att etablera en hotfull stämning även om den i ärlighetens namn inte är så skrämmande, eller så är det bara jag som är avtrubbad. Extra cred till kameraarbetet som är riktigt effektivt och väl fungerande specialeffekter för denna tid. Här finns flera minnesvärda scener och en uppsättning skådisar man ändå kan uppskatta. Då kan man ha överseende med att filmen är en aning för lång för sitt eget bästa, men slutet är helt klart värt att vänta på. Det kom tydligen också hela tre uppföljare, men dom lämnar jag gladeligen därhän.   

 

14/10 Unsane 2018 - Steven Soderbergh **

Då var det thrillerdags och en film av ingen mindre än Steven Soderbergh. Denne regissör är väl inte direkt känd för skräckfilm, förutom ”Contagion” möjligen, utan mer för en hel del draman och mainstream-thrillers såsom ” Out of sight”, ”The Limey”, ”Erin Brockovich”, ”Traffic”, ett par ”Ocean's …- filmer etc, etc. Unsane är en sådan där thriller jag nästan känner igen och tror jag kanske sett, men som sen visar sig att det hade jag inte. Är det då ett dåligt tecken, inte nödvändigtvis men detta upplägg kändes föga originellt tyvärr. Filmen var inte tråkig utan lätt att ta sig igenom men den kändes tämligen förutsägbar, lite som en deja vu upplevelse som sagt. Det är emellertid inte historien i sig som denna rulle väl är mest känd för, utan att den är inspelad på en iPhone 7 under 10 dagar, ja det är sant. Men detta märks faktiskt inte alls. De smått klaustrofobiska miljöerna skildras bra och akompanjeras av ett suggestivt soundtrack. Soderbergh lyckas från början bygga upp en laddad stämning trots att en hel del känns igen, men sen ballar det tyvärr ur. Upplägget är från börjat helt osannolikt men hanteras ändå på ett sätt som funkar. OK, så vi har den mentalt instabila Sawyer Valentini som lider av tvångstankar och paranoia. För att bättre klara av vardagen får hon rådet att uppsöka en psykiatrisk klinik för rådgivning Och vad händer då? Jo, av misstag skriver hon alltså under ett avtal om att omhändertas under en kort period för behandling, vilket hon alls inte är så pigg på. Men avtalat är avtalat, så nu är hon fast. Men det kommer mera, väl omhändertagen på denna väldigt skumma och tämligen oortodoxa behandlingsinstitution upptäcker hon att en stalker som tidigare förföljt henne arbetar på just denna klinik, och det är inte slumpen som ligger bakom om man säger så. Eller kan allting bara röra sig om vanföreställningar, är Sawyer kanske på väg att tappa förståndet, eller är hennes liv rent av i fara på riktigt? Ja, här måste man först och främst kunna svälja den väldigt fantasifulla skildringen av mentalvården, vilken skulle fått de flesta inom den yrkeskåren att sätta i halsen. Men som thriller funkar det i alla fall under filmens första två tredjedelar, men sen blir allt ännu mer osannolikt och ologiskt så spänningen försvinner. Och detta bara för att få till ett ytterst slentrianmässigt slut som inte alls känns överraskande eller spännande Så tyvärr, detta var lite av ett nerköp trots att filmen från början verkade väldigt lockande i sig. 

 

15/10 Night of the Comet 1984 - Thom Eberhardt ***

Det blev en riktig nostalgitripp denna lördagseftermiddag. Med Night of the Cometblev det ett kärt, nåja, återseende av 1980-talet. Musiken, kläderna, frisyrerna, interiörerna, ja allt var blider från den tid då jag själv växte upp. Lite kul ändå. Denna film har ett väldigt gott rykte och räknas som en av 80-talets bättre lågbudgetskräckisar, vilket kanske är lite av en överdrift ändå. Historien tar sin början en ljus sommarkväll i Los Angeles några veckor före jul och hela världen är på tårna för att ta del ett unikt kosmiskt fenomen. Jorden är nämligen på väg att passera genom en kometsvans, något som inte skett på över 65 miljoner år och som då tydligen ledde till utrotandet av dinosaurierna. Lite olycksbådande således, vilket också ska visa sig. Två personer som av olika anledningar råkar missa denna upplevelse är systrarna Regina "Reggie" och Samantha "Sam” Belmont som vaknar upp dagen efter rymdfenomenet och långsamt blir varse att radioaktivitet från kometen tagit död på alla de invånare i stad som varit ute under denna tilldragelse, det finns bara högar av rött damm kvar. Systrarna tar sin tillflykt till en övergiven radiostation där de försöker få kontakt med andra överlevande. De får snart där sällskap av Hector Gomez, som tillbringat natten I sin lastbils lastutrymme och således även han missat kometfenomenet. Men trots att staden verkar tom på folk lurar likväl faror lite varstans. En del av de överlevare som klarat sig har utsatts för en liten dos av kometens radioaktivitets och genomgår en mutationsprocess som förvandlar dem till en slags zombier och oundvikligen leder till död i slutändan. Andra som överlevt har tagit tillfället i akt att bete sig som svin mot allt och alla. Till detta kan vi också lägga ett gäng döende vetenskapsmän som tror sig ha hittat ett sätt att stoppa mutationsprocessen, på ett ganska obehagligt sätt. I denna postapokalyptiska värld försöker tjejerna finna sig tillrätta, shoppa loss utan kreditkort och leva livet så gott det går. Men hur länge kommer detta att funka egentligen?  Night of the Comet är en liten hyllning till sci fi-genren i allmänhet och gamla b-filmer från 1950- och 60-talet i synnerhet. Här finns alla de väntade inslagen av zombier, fientliga gäng, dödlig smitta och galna vetenskapsmän, men pga den begränsade budgeten får vi tyvärr bara små doser av dessa inslag.  Mest får vi ta del av hur popkulturen under 90-talet kunde ta sig uttryck och den dåtida livsstilen för tonårstjejer i västvärldens storstadsmiljöer. Ebarhardt ger oss en lättsmält skräckkomedi där han även lyckas krydda e den del dramatiska skräckscener. Girls Just Want to Have Fun och jag har också en kul stund tillsammans med Reggie och Sam.

 

16/10 Prey 2022 - Dan Trachtenberg ****

Då gör jag väl ett återbesök till den amerikanska vildmarken, fast innan cowboysarnas tid. Det är också ett återbesök till en franchise som haft sina toppar och dalar, nämligen ”Predator”-filmerna. Prey är den senaste installationen och utan tvekan den bästa sedan Arnold Schwarzenegger slogs mot en av dessa utomjordiska jägare i den första ”Predator” från 1987. Eftersom Prey fått ett så pass gott mottagande var jag sugen att se den på bio, men det visade sig att den aldrig gick upp repertoaren här. Nåväl, so tur är så har jag ju tillgång till en 85 tums-TV och det är just för filmer som denna detta kommer väl till pass. Historien utspelar sig år 1719 ute på the Great Plains, det stora prärie- och stäppområdet i det inre av Nordamerika. Här lever den unga Comanchekvinnan Naru tillsammans med sin stam. Hon är en upplärd helare men siktar på att bli en accepterad jägare likt brodern Taabe, men det är ju inget kvinnor ska hålla på med så klart. När Naru en dag blir varse ett himmelsfenomen som hon tolkar som att den mytologiska ”åskfågeln” visat sigm tar hon detta sm ett tecken på att hon n är redo att prövas som jägare. Hon lyckas tack vare sin bror få ansluta till en grupp unga krigare som ska ut och jaga ett bergslejon som tydligen utgör ett hot mot stammen. Det ska dock snart visa sig att detta bergslejon långt ifrån utgör det största hotet, för jorden har nämligen fått främmande besök. Jag gillade faktiskt Prey väldigt mycket. Historien var fängslande från start och Naru och hennes hund ett par man gärna ville följa. Fotot var väldigt vackert och fångade in de storslagna miljöerna på ett imponerande sätt, en biofilm helt klart som sagt. Trachtenberg har ett skarpt öga för detaljer och lyckas även förnya Predator-konceptet genom att förlägga historien till en helt ny miljö. Själva Predator-designen funkar också mycket bra i en mer primitiv form än vi sett tidigare Prey är inte en perfekt fil på något vis. manuset innehåller t ex en del logiska luckor som att Naru rent intuitivt verkar veta vilket hot the predator faktiskt utgör utan att ha stött på något liknande förut. Hennes agerande i vissa situationer gör även man blir lite fundersam över vilken motivation som primärt driver henne. Att hon sen även är en enmansarmé i vissa lägen känns även lite overkil. Överlag är övriga skådespelarinsatser OK, men tyvärr ganska stereotypa. De unga krigarna i stammen beter sig som rövhål och de pälsjagande fransmännen är elaka och korkade men verkar av någon anledning likväl känna till the predator, fråga mig inte hur. Sen har vi någon slags magisk växt som kan sänka kroppstemperaturen så pass att den som inmundigat denna inte kan ses av vår troféjagande alien. Då var det mer logiskt när Arnold tog ett lerbad för att inte bli sedd. Men, men, jag kan ha överseende med detta om filmen i övrigt levererar. Prey gav mig en stunds häftig söndagsunderhållning, precis vad jag behövde.  

 

17/10 The Abandoned - Eytan Rockaway **

Ny vecka och nya tag. Vad sägs om en film med klassiskt upplägg med en hemsökt byggnad och en mentalt instabil huvudperson som börjar se och höra saker. Känns det bekant, såklart. Finns här möjligen en twist, gissa. Har jag sett det förut, jajamen. OK, så vad har vi här då? Vi möter Julia, en ung kvinna som har haft en hel del svårigheter i livet, troligtvis beroende på tablettmissbruk. Hennes mamma har nu hotat att kräva ful vårdnad av Julias dotter Claire om hon inte tar tag i sitt liv. Så Julia tar ett skapligt betalt jobb som nattvakt ett stort lägenhetskomplex där det av någon anledning inte flyttat in några hyresgäster. Som kollega får hon den cyniske och oförskämde Cooper, en rullstolsbunden man som arbetat där i åratal och inte har mycket till övers för de arbetskamrater som kommit och gått. Men arbetsuppgifterna är i alla fall enkla, Julia ska bara hålla koll på ett par övervakningsskärmar, ta ett par rundor genom fastigheten ett par gånger per natt samt inte släppa in någon utifrån. Julia lyckas dock sjabbla till allt denna första natt, vilket hotar att riskera både hennes och Coopers anställning. Till råga på allt börjar Julia även höra viskningar och se konstiga saker i den mörka fastigheten. Hon försöker få Cooper att inse att någonting inte står rätt till och berättar att hon har en förmåga att se sådant som inte andra kan se. Cooper är såklart skeptisk och undrar om hon inte tagit sin medicin. Är det något övernaturligt som sker i den öde fastigheten eller är det bara Julias hjärnspöken som hemsöker henne? Jag hade väl inga större förväntningar på denna film och är väl därför inte lika negativ som många andra som sett den. The Abandoned är förvisso inte en speciellt bra film, manuset är alldeles för svagt och slentrianmässigt. Klichéer staplas på hög och när det börjar bli dags att knyta ihop säcken så faller hela bygget sakta isär. Men likväl finns här tillräckligt av småkuslig atmosfär tack vare de mörka och öde interiörerna och den klaustrofobiska känsla som väl etableras i de långa korridorerna och obehagliga källarutrymmena. Filmen är värd att ge en titt bara för det, tänk bara om filmskaparna lyckats skapa något mer i stil med ”Session 9”, ”Fragile”, ”Grave Encounters” eller till och med ”The Innkeepers”. Och slutet, tja det var väl inte optimalt kanske.  Summa summarum, en hyfsad film med fin atmosfär men med en historia so går för mycket på rutin. Dock ett plus för den fina personkemin mellan huvudpersonerna Jason Patric och Louisa Krause.   

 

18/10 The Cursed 2021 - Sean Ellis ***

Varulvsfilm var det ett tag sedan man såg, en när man snubblar över en dylik so helt missats och som fått skapliga omdömen väcks ju intresset. Sean Ellis The Cursed, eller “Eight for Silver” som var den mer innovativa originaltiteln, är en okonventionell och något bisarr monsterfilm som mer fokuserar på stämning än att berätta en traditionell varulvshistoria. Helt klart ett fräscht tillskott till denna subgenre. The Curse utspelar sig huvudsakligen på 1880-talets franska landsbygd (fast alla pratar engelska och har brittiskklingande namn). Här härskar baron Seamus Laurent från sitt herresäte över en kringliggande bosättning. När en grupp romer en dag dyker upp och hävdar att de har besittningsrätt till en del av baron Laurents mark vägrar han acceptera detta och anlitar en grupp legosoldater som ges order att massakrera de ovälkomna gästerna. Endast den kvinnliga klanledaren och en av de manliga romerna överlever, men dessa avrättas brutalt. Kvinnan begravs levande och mannen lemlästas och hängs upp som fågelskrämma. Detta var dock ett misstag, den romska klanledaren har nämligen ett föremål i sin besittning i form av en vargkäke gjuten i silver, vilken på något vis kan bära på den förbannelse hon uttalar över Seamus Laurent och hans släkt i och med att baronen ligger bakom massakern. Strax efter illdådet mot romerna börjar nu barnen i trakten ha skrämmande mardrömmar om fågelskrämmor och silverkäkar. Timmy, en av de lokala bondpojkarna, tar en dag med sig ett par kamrater för att visa dem platsen där fågelskrämman hänger men väl där blir han besatt av att gräva upp något ur jorden, ett par vargliknande tänder i silver. Föremålet tar kontroll över honom och med tänderna inkörda i käften biter han baron Laurents son. Detta är början på en smitta som sprider sig och kommer att få brutalt blodiga följder. Kommer romernas förbannelse att utradera hela baronens släkt och alla i närheten, eller går den att stoppa? Sean Ellis har med The Curse skapat en visuellt anslående film som utspelas I en dyster miljö där ingen går säker och moraliska värden inte direkt är vägledande. Atmosfären är det således inget fel på och det är lätt att fängslas av de den mättade färgskalan, inrullande dimman och de tidsenliga miljöerna och kläderna. Regissören förstår också att man inte ska visa för mycket av det skrämmande hotet så monstren hålls ganska länge i skymundan tills det är dags att lägga in högsta växel.  Tyvärr är manuset inte lika imponerande och man kan väl säga att Ellis försöker gapa över för mycket. Öppnings- och slutsekvenserna t ex tillför inget direkt och förtar lite av stämningen. Karaktärerna känns dessutom ganska platta och deras göranden och låtande blir tyvärr mycket av utfyllnad som drar ner tempot. Filmen är väl inte direkt skrämmande heller, men den gör ett ambitiöst försök att gjuta nytt bod i en annars ganska uttjatad varulvsgenre. Och just detta faktum gjorde att jag hade en hel del behållning av filmen trots en del brister.

 

19/10 Eyes of Fire 1983 - Avery Crounse **

Hoppsan, då var vi tillbaka i den amerikanska kolonialeran igen, närmare bestämt år 1950 då strider fortfarande pågick mellan Storbritannien och Frankrike om herraväldet över den nordamerikanska kontinenten. Lite lustigt är det att så pass många filmer under detta skräckfilmsmaraton utspelat sig här. Eyes of Fire är en lågbudgetfilm från 1980-talet, vilken överlag fått riktigt bra omdömen där det bl a lyfts fram att man kan se filmen som en föregångare till ”The Witch” Det är emellertid en rulle som man antingen fastnar för eller inte förstår varför den hyllas. Jag lutar åt det senare och tilltalades tyvärr inte särskilt av denna surrealistiska, hallucinatoriska och flummiga berättelse. Will Smythe är en karismatisk men hycklande präst som relativt nyligen slagit sig ner I det lilla samhället Dalton's Ferry dit han anlänt i sällskap med Leah, en tämligen udda kvinna som verkar besitta övernaturliga krafter av något slag eftersom hennes mamma anklagats för häxeri. Smythe är som sagt en präst som inte lever som han lär utan har en massa affärer med traktens kvinnor. Byfolket tröttnar snart på den sedeslöse prästen och dömer honom till döden för sitt omoraliska levene. Smythe lyckas dock fly tillsammans med en liten grupp anhängare och börjar söka efter ett nytt förlovat land ute i de mörka skogarna. Efter att ha hotats av överfall från en av de lokala stammarna tvingas den lilla gruppen söka skydd i en isolerad dalgång och Smythe utnämner detta till platsen de letat efter för att starta ett nytt liv. Men föga vet de att dalen undviks av alla de som lever i området, denna plats är nämligen redan bebodd …  av en slags demonisk varelse. Allt eftersom folk från gruppen börjar försvinna måste den galna Leah hitta ett sätt att stå upp mot ondskan. Jag ska ge Avery Crounse och hans filmteam att de lyckats skapa en av de vackrast filmade skräckfilmerna från 1980-talet. De vidsträckta skogslandskapen är en fröjd för ögat, där visuell naturskönhet varvas med mardrömslika bilder i dystra färgskalor. Detta är skogar som kan se inbjudande ut men samtidigt ge en mörkt förebådande känsla. Synd då att själva historien inte fångar mig utan som sagt känns mest bisarr och seg. Historien tar sig inte heller mot slutet utan rinner mest ut i sanden. Har finns dock en del inslag av action, lemlästning och monster för att hålla intresset hyfsat vid liv, filmskaparna har också lyckats bra med de sparsmakade specialeffekterna. Däremot är skådespelarinsatserna sådär och jag kommer på mig själv med att inte bry mig om någon av de inblandade parterna. Jaja, Eyes of Fire var i alla fall tillräckligt annorlunda för att vara värd att se även om det inte lär vara en film jag kommer att lägga på minnet.   

 

20/10 It Comes at Night 2017 - Trey Edward Shults **

En härligt dystopisk postapokalyptisk film är ju aldrig fel. Heter denna film dessutom ”It Comes at Night” låter det extra spännande, man vill ju verkligen veta vad som händer nattetid. Så vad är det då som kommer på besök om natten, smittade galna personer, en förbannelse, monster …. Ärligt talat, jag har ingen aning vad som kommer om natten i denna film, absolut ingenting vad jag fattade det som. Paul, hans fru Sarah, deras 17-årige son Travis samt Travis farfar Bud lever ett isolerat liv i ett ensligt beläget hus ute i skogen. När Bud drar på sig en mystisk sjukdom blir familjen tydligen tvunget att skjuta honom och bränna kroppen. Det verkar vara någon slags dödlig luftburen smitta i omlopp som oftast kräver skyddsmask och handskar när man befinner sig utomhus. En natt bryter sig en desperat man in i familjens hus i jakt på vatten och mat. Det visar sig vara en annan familjefar vid namn Will som letar efter livsnödvändigheter åt sig, sin fru Kim och deras lille son Andrew. Efter att Pau övertygats om att Will är smittfri bjuder han och Sarah in den andra familjen att slå sig ner i sitt hus, eftersom de blir starkare tillsammans.  Till en början umgås de två familjerna friktionsfritt men efterhand triggar den allestädes närvarande smittan och andra ospecificerade hot utifrån igång en allt mer tilltagande paranoia. Hur länge kommer det att dröja innan sammanhållningen ersätts av konflikt? Detta är en postapokalyptisk film i sin allra enklaste form. Här finns ett intressant upplägg och en skapligt kuslig miljö utan onödiga CGI-effekter och helt OK skådespelarinsatser men tyvärr stannar det här. Vi ges absolut ingen information om sjukdomen eller var det orsakat för samhället. Här finns således absolut ingen context och I och med att det inte händer så mycket som driver historien framåt blir det svårt att känna något större engagemang. Man sitter och väntar på svar eller en twist eller att något ska komma om natten, men det gör det inte. Vi får heller ingen större karaktärsutveckling och varför karaktärerna agerar som de gör känns oklart.  När slutet väl kommer blir det enda stort jaså. It Comes at Night är inte helt värdelös, den har sina små ljusglimtar, men som helhet var detta tyvärr en besvikelse.

 

21/10 Detention -2011 - Joseph Kahn *

Fredag, och då kan man väl unna sig lite partystämning med en skräckkomedi som verkar ha fått skapligt omdöme. Vad jag fick se, ingen aning? Det här var antingen en film som riktade sig til en väldigt nischad målgrupp som jag ej tillhör eller så är den ett stort ironisk skämt jag inte förstår mig på. ”Detention” är en slags tokskojig tonårsskräckkomedi där regissör Joseph Kahn har lyckats med det nästan omöjliga, nämligen att skapa en mer irriterande självbelåten, ironisk, popkulturrefererande metafilm än vad Edgar Wright lyckades med i ”Scott Pilgrim vs. the World”.  Kanske hade regissören tänkt sig en ”Heathers” för 2010-talet, men vad vi fick var ett mischmasch av infall utan någon som helst sanns och balans. Historien då, tja den verkar inte ha prioriterats direkt. I och med alla filmreferenser kanske man väntat sig att det skulle röra sig om en kvarsittning a la ”The Breakfast Club”. Ja visst finns det så klart blinkningar till denna film, men själva kvarsittningen kommer in väldigt sent i filmen och tar väl upp ca 10 minuter av speltiden. Det börjar med att en slags sjukt jobbigt stereotyp brud blir mördad i sitt sovrum av Cinderhella, en generisk karaktär från en populär skräckfilm. Misstankarna riktas mot Grizzly High School och eleverna där, någon av dessa är säkert den skyldige. Ingen där verkar ju bry sig nämnvärt, känslorna sträcker sig från omedelbar acceptans av situationen som sådan till ren likgiltighet. Efter en evighet av tramsande som inte leder någon vart är det så dags för en grupp elever innefattandes bl a Clapton Davis, Riley Jones, Ione, Billy Nolan och Elliot Fink att bestraffas med kvarsittning eftersom det misstänks att en av dessa är mördaren. Morden fortsätter dock och det är nu upp till denna lilla trevliga grupp att försöka räkna ut vem den skyldige är. Under denna process ställs kidsen inför flera uppenbarelser. Föreställningen att allt som händer möjligen kretsar kring en förödande bombexplosion som riskerade att äga rum … för 19 år sedan! Kan vegetarianism ha något med saken att göra, eller en snubbe som har flugblod i kroppen eller en uppstoppad björn som fungerar som tidsmaskin eller … Detentions helt ogripbara historia vinglar fram från den ena yxiga scenen till den andra, där allt mellan himmel och jord är inslängt, seriemördare, tidsresor, en mor och dotter som byter själ, UFO:n. Allt är dessutom filmat i musikvideostil med snabba klipp och med en dialog fylld av ändlösa popkulturella referenser till 1980- och -90-talet, det var då ett jävla insnöande på den tämligen medikra "Roadhouse". Jo ”Pain do hurt”, i alla fall känns det så i detta sammanhang. Den satir som möjligen finns här faller platt och vilken målgruppen egentligen är för denna rulle är svår att veta, Kanske de som tillhör Generation Z och i stort sett har växt upp med att kommunicera via smartphones och sociala medier. De kanske uppskattar denna smått migränframkallande röra av osympatiska bratts och fragmentariska scenarion som presenteras i en audio-visuell malström av infografik, retronostalgi, hipsterslang och allehanda märkliga inslag. Helt klart presenteras Detention som en film som ses som smartare än vad den faktiskt är, när det faktiskt bara rör sig om en massa ointressanta karaktärer i helt befängda sammanhang och givna helt hjärndöda repliker som passar väl till det bristfälliga agerandet. Sämst hittills av de filmer jag sett, helt klart.

 

22/10 Half Light 2006 - Craig Rosenberg ***

Lördagseftermiddag passar väl bra för en liten mysrysare. ”Half Light” är en liten spökfilm som mestadels utspelar sig i ett pittoresk skotskt kustsamhälle med vacker natur och egensinniga invånare. Jag har tydligen sett denna film tidigare men hade bara vaga minnesbilder av att jag kanske gjort det. Blev det ett kärt återseende då? Jovars. I filmen möter vi författaren Rachel Carson, vars liv slås I spillror efter en tragisk händelse. För att komma på benen igen hyr hennes väninna Sharon Winton en isolerad stuga utanför det lilla samhället Ingonish Cove vid den skotska kusten så hon kan återhämta sig i lugn och ro samt komma över sin skrivkramp. Väl där börjar snart underliga saker ske, hon drabbas av skrämmande syner och får smått obehagliga budskap från en kufisk kvinna från trakten. Saker börjar dock så sakta bli bättre för Rachel, hon börjar komma igång med sitt skrivande och inleder även en relation med Angus McCulloch, fyrvaktaren som bor på en liten ö utanför kusten. Men detta är bara lugnet före stormen, det verkar nämligen som saker och ting inte är som det verkar och det lurar ett dolt hot under ytan vilket hotar att bokstavligen dra ner Rachel i malström av paranoia och skräck. Att jag inte mindes denna film bättre är konstigt, Half Light är nämligen en fin liten film som skapar en småkuslig stämning med enkla medel. Rosenberg lyckas få till en riktigt stämningsfull atmosfär med bilder av ödsliga vyer, dova färger och dimmiga vyer. Framför allt en del scener i Rachels isolerade stuga eller i det öde fyrtornet lyckas fånga en fint krypande stämning. Historien får tid på sig att utvecklas och vi bjuds på ett par oväntade vändningar som inte var lätta att förutse. Lägg därtill ett väldigt finns skådespeleri och bra personkemi mellan huvudrollsinnehavarna, Demi Moores Rachel och Hans Mathesons Angus. Half Light erbjuder en fängslande historia, kreativ regi och späckad med stämningsfulla bilder. Visst, detta är ingen film som skräms med jump scares eller blodigt våld, men ibland är det just denna typ av subtil berättande som man vill ha. En riktigt fin höstfilm att mysa till således, och med ett slut som känns lite sådär fint melankoliskt.   

 

23/10 Brightburn 2019 - David Yarovesky ***

Vad som stod på menyn denna söndagseftermiddag var en liten sci fi-rulle som fått ett högst blandat mottagande. Den har stått och väntat i filmhyllan ett bra tag men just idag kändes det som läge att få en dos ondsinta eller amoraliska superhjältar i stil med ”The Boys”.  Filmen tar sin början år 2006 i Brightburn, en liten stad I Kansas Här lever det unga paret Tori and Kyle Breyer vilka länge försökt skaffa barn men inte lyckats. En natt kraschar ett rymdskepp i skogen utanför deras lilla farm, och ja det är bara Tori och Kyle som av någon anledning märker detta. När paret undersöker farkosten på nedslagsplatsen hittar de ett spädbarn i dess utrymme. Det barnlösa paret ser detta som en välsignelse, en gåva från universum som uppenbarligen har hört deras böner och besvarat dem. Det låter ju som ”Smallville” men det är inte en variant av stålmannen som har hamnat här denna gång ska det visa sig. Tori and Kyle tar sig an den lille pojken, döper honom till Brandon och lyckas få till en adoption, hur detta gick till är oklart. Rymdskeppet gömmer de i sin lada, lite oklart hur det gick till även det. I 12 års tid är allt frid och fröjd men 2018 börjar det gömda rymdskeppet plötsligt sända ut signaler som får Brandon att börja gå i sömnen till ladan där det är undangömt. I och med detta börjar Brandon förändras, han har alltid uppvisat en exceptionell intelligens för sin ålder men nu upptäcker han också att han har andra förmågor att utveckla, som övermänsklig styrka och snabbhet samt telekinetiska krafter. Brandon försöker i det längsta dölja detta för Tori and Kyle, framförallt efter det att han fått reda på att de inte är hans biologiska föräldrar. Men allt eftersom Brandons krafter växer blir han även mer aggressiv vilket leder till konflikter, ibland med allvarliga konsekvenser. De som börjar misstänka att det är något underligt med Brandon riskerar att hamna i riktig fara, för pojken med superkrafter har inga moraliska betänkligheter att tysta dem han ser som ett hot. Hur länge ska hans föräldrar leva i förnekelse och kommer det att gå att hantera Brandon på något vis, eller är han ett blivande hot mot hela världen?  Brightburn är en nderhållande mix av skräck- och superhjältefilm. Filmen startar i ett tämligen lugnt tempo men allteftersom Brandon blir allt mer utlevande och impulsiv höjs intensiteten och skräckinslagen. Specialeffekterna är helt OK och vi får ett par riktigt blodiga scener men fokus ligger främst på hur Brandon upptäcker sina krafter och börjar missbruka dem i allt högre grad. Här ligger dock även filmens svaghet. Brandons förvandling från kufisk men ändå normal kille till känslokall psykopat går väldigt snabbt utan att egentligen ges tid att etableras på ett mer trovärdigt sätt. Andra saker förklaras inte riktigt heller utan vi förväntas att bara acceptera att det är som det är Och så har vi det här med att karaktärer verkar vara helt oförmögna att se alla konstigheter som sker rakt framför ögonen på dem. Fast hade de gjort det hade det ju inte blivit en särskilt lång film. Överlag tyckte jag detta var en spännande film som helt klart var sevärd, även om den inte kommer lämna några större spår.  

 

24/10 Halloween Ends 2022 - David Gordon Green *

Ja det var så klart ofrånkomligt. Ett skräckfilmsmaraton under oktober måste ju så klart innehålla en Halloween-film, och när den sista filmen i vår samtida Halloween-trilogi nu haft premiär så ska den så klart vara med här. Rebooten av ”Halloween” från 2018 var ju riktigt lovande och förhoppningarna skruvades upp Dessa grusades dock en hel del i och med att ”Halloween Kills” 2021 inte tog historien vidare direkt, utan mest stod och stampade. Skulle det hela räddas upp av årets ”Halloween Ends”? När de första recensionerna verkade illavarslande sänktes så klart förväntningarna, men kanske det ändå skulle bli bättre än tvåan. Tyvärr måste jag säga att detta nog var en av de sämsta delarna i hela franchisen, nästan så man vill förlåta Rob Zombie för hans usla bidrag Vad handlade det hela om, ja det hade nog filmskaparna ingen riktig aning om själva. Vill ni ha Michael Myers, nämen varför då, när vi har … trumvirvel … Corey Cunningham, en helt ny karaktär som får spela förstafiolen. Här har vi en av de mest tråkiga och irriterande huvudpersonerna på länge. OK, så filmen öppnar med att denne miserable Corey ska sitta barnvakt åt en unge under Halloween-kvällen 2019. Genom en olyckshändelse råkar Corey dock orsaka ungens död och ses därefter som en paria av invånarna i den lilla staden Haddonfield. Vi hoppar sen fram till 2022. Minnet av Michael Myers härjningar lever fortfarande i folks minne och eftersom hans kropp aldrig påträffades efter den sista uppgörelsen i Halloween Kills har såren inte riktigt kunnat läkas. Kan han fortfarande finnas därute någonstans månne? Premissen om att en hel stad lider av paranoia och att invånarna i brist på tillit har börjat vända sig mot varandra är intressant, men detta spår följs aldrig riktigt upp tyvärr. Istället får vi en massa slumpvis ihopsatta scener där Corey samt de överlevande i familjen Strode, Laurie och hennes dotterdotter Allyson, får utstå spott och spe för att de ska ha orsakat allt elände i stan Med tanke på att Laurie knappt var involverad i händelserna som utspelades i Halloween Kills känns detta än märkligare. Även om Jamie Lee Curtis får mer speltid i Halloween Ends känns hon dock fortfarande som en bikaraktär. I stället har vi alltså denne Corey som inleder en romans med Allyson, vilket inte ses med blida ögon av någon. Sen för vi följa detta såta par i en stor del av filmen, helt ointressant. Allyson är dessutom en av de mest menlösa karaktärerna i denna Halloween-serie. Hon var redan jobbig i de två föregående filmerna och känns här än mer som ren utfyllnad i brist på bättre idéer när Laurie inte får så mycket att göra och hennes handlingskraftiga dotter Karen togs av daga i Halloween Kills. Att det är Corey som är huvudperson här visar på hur totalt ointressant Allyson är som karaktär. Men värst av allt är att vi får se väldigt lite av Michael, helt galet då detta ju är en Halloween-film. Av någon anledning har denne slasherikon tydligen gömt sig under en bro i fyra år utan att ha blivit upptäckt. Av en slump hittar Corey honom där och, tro det eller ej, blir lite av en lärljunge av något slag till Michael. Han har mycket hat och mörker inom sig den är Corey, och nu ska detta släppas ut med lite hjälp på traven. Och se där, detta är alltså konceptet i denna film. Tycker Allyson att det är konstigt att hennes pojkvän blir mer och mer urspårad, så klart inte. Resten av skådespelarensemblen är inte mycket att ge för, det verkar som dessa osympatiska karaktärers enda uppgift är att jävlas med Corey och familjen Strode i lite random instängda scener. Dialogen är dessutom ofta mest underlig och oförståelig i sammanhanget. Slutet ska vi inte tala om, tämligen ologisk på många sätt och ett totalt antiklimax. Halloween Kills hade många brister, men där hände det i alla fall en hel del. Halloween Ends sniglar sig fram och de första 50 minuterna händer inte mycket att orda om. Jag satt väl inte direkt som på nålar under resten av tiden heller. Det är tråkigt att denna serie skulle kapsejsa så pass mycket, och detta trots att John Carpenter själv medverkade som producent här. Men detta lik lär väl grävas upp igen någon gång framöver. Varför skapa något nytt när det är enklare att sälja konserverad gröt?  

 

25/10 Scary Stories to Tell in the Dark 2019 - André Øvredal **

Igår försökte jag kicka igång Halloween-stämningen på riktigt, men det gick ju sådär. Efter det debaclet tänkte jag ge ännu en Halloween-doftande film chansen. Regissören, norrmannen André Øvredal, har ju levererat riktigt bra produktioner som ”Trolljägaren” och ”The Autopsy of Jane Doe” så förväntningarna var ju skapligt höga. Men när filmen rullade igång hade jag ett svagt minne av att jag kanske sett ”Scary Stories to Tell in the Dark”, under de första 20 minuterna var jag emellertid osäker. Sen dök den självskrivande boken upp och minnesfragment började krypa fram. Ju längre filmen led fick jag känslan av att det kanske inte var så underligt ändå att denna fallit i glömska. Detta är lite av ett försök till konstlad antologifilm typ ”Trick 'r Treat” men mer anpassad till en yngre målgrupp och inte alls lika bra. Här får vi fem historier införlivade i filmen vilka blir verklighet för ett par ungdomar som gjorde misstaget att undersöka traktens spökhus. Filmen utspelar sig i den fiktiva staden Mill Valley i Pennsylvania år 1968 där de tre tonårsvännerna Stella, Auggie, and Chuck för hjälp av en vagabond vid namn Ramón Morales att gömma sig i dennes bil efter det de spelat den lokale översittaren Tommy Milner och hans gäng ett spratt. Det är dessa fyra ungdomar som beslutar sig besöka det gamla spökhuset som en gång tillhört familjen Bellows och där påträffar en mystisk bok med spökhistorier skriven av dottern i familjen Sarah. Det ska snart visa sig att denna bok inte är särskilt bra att ha att göra med, något som har sin grund i familjen Bellows mörka historia. Plötsligt börjar det visa sig att de värsta mardrömmarna kan komma till liv, och vara väldigt svåra att överleva. Våra unga vänner blir angripna av allehanda CGI-otäckingar som spindlar, fågelskrämmor, bleka spökvinnor och levande lik. Bäst är när ett slags monster som kan sammanfoga sig själv är ute på krigsstigen. Överlag ser filmen snygg ut och vi får en del stämningsfulla miljöer och helt godkända monster. Tyvärr är filmen lite väl saggig i vissa partier och detta hjälps inte upp av att det känns som skrämseleffekterna är för slentrianmässiga och man sett detta förr, framför allt det förutsägbara slutet. För tamt och icke-originellt för min smak tyvärr. Synd med tanke på vad Øvredal tidigare kunnat erbjuda.

 

26/10 Beyond the Seventh Door 1987 - Bozidar D. Benedikt *

Idag blev det att kola in en film som fans på Youtube, vilken jag blivit tipsad om i samband med att ToB körde temat Lek med livet i dödligt spel.  Ja men varför inte, en film med escape room- upplägg kan ju alltid vara kul. I huvudrollen ser vi även den serbiskfödde c-skådisen Lazar Rockwood, som av någon anledning ses som lite av en kultgubbe av vissa. Det är lite svårt att beskriva vad jag just har sett denna kanadensiska thriller måste nog upplevas för att man ska förstå hur underlig denna lågbudgetrulle är. Man kan ana någon slags tematisk föregångare till ”Cube” och liknande efterkommande filmer här, men pengar och kompetens hindrar helt klart det hela från att lyfta ens lite grann. OK, så här har vi då den nyligen frigivne brottslingen Boris som fått ett tips av sin ex-flickvän Wendy om att han kan komma på fötter igen genom en sista stöt. Det ska nämligen finnas en hel del pengar att lägga vantarna på i miljonären Lord Brestons fortliknande fastighet. Eftersom Wendy råkar arbeta som hushållerska där har hon dock nyckel dit och därför kan de nu hjälpas åt att lägga vantarna på en hel del kosing. Föga vet de emellertid att Lord Breston har förutsett att han kommer att bli rånad förr eller senare och därför har gillrat en rad fällor i huset i form av pussel som måste lösas av inkräktarna om de ska överleva. Vad som sen följer är en plågsamt långsam färd genom en källare mot den eventuella friheten och belöningen. Att Beyond the Seventh Door i flera fall fått lysande recensioner i stil med att ”filmen är dålig på ett bra sätt” är bara trams, filmen är dålig för att den är usel på alla sätt, fast inte på ett särskilt underhållande sätt. I huvudsak får vi följa två personer som verkar ha ställts framför en kamera och där läser sina repliker innantill. Lazar Rockwood agerar dessutom lika träigt som hans namn ger sken av, och på högst knagglig engelska levererar han helt poänglös dialog. Motspelerskan Bonnie Beck är mer mänsklig men osannolikt stereotyp i sin karaktär och blir självklart allt mer lättklädd under filmens gång, hennes främsta uppgift verkar det som. Det hela känns som ett skolprojekt av mindre begåvade filmstudenter dessvärre. Lite kul var det ändå att skratta åt eländet och det kom faktiskt en twist på slutet som även om den var poänglös i alla fall var ett försök. Nåja, bättre lycka nästa gång. 

 

Burial Ground / Le Notti del Terrore 1981 - Andrea Bianchi ***

Idag fick det bli kvällens ToB-film som fick ta plats i skräckfilmsmaratonet, det fanns inte tid till något annat. Med tanke på att temat var ”Gravade Godsaker” kändes det ju helt rätt ändå i dessa Halloween-tider. Den fingerade taglinen för "Burial Ground" löd ”Tre par och gänget från kryptan” och det är väl ändå en bra sammanfattning av denna lilla kultrulle. Andrea Bianchi är väl mest känd för ganska sleaziga giallo ”Strip Nude for Your Killer”, i övrigt hsr hsn mest slafsat runt i någon slags mjukporraktigt dramaträsk. Här har vi således kanske mest en lyckoträff fylld av zombieaction från start, och det är det ju bara att tacka och ta emot för. Historien är det väl inte så mycket att orda om, den är av typiskt snitt för denna typ av italiensk 1970- 80-tals zombiefilm. Historien öppnar med att en professor Ayres hittar en mystisk sten när han undersöker en gammal etruskisk krypta intill den närbelägna herrgård han uppehåller sig i. Fyndet avslöjar något om hur vi sett på döden eller liknande och detta måste han så klart av någon anledning presentera för ett par bekanta jetset-människor som han därför snabbt bjuder in till platsen. Problemet är bara när professorn öppnat kryptan utlöses en tusenårig förbannelse, vilken väcker upp de döda som begravts där. När gästerna anländer, tre par samt den tioåriga sonen till en av kvinnorna, är de lyckligt ovetande om att professorn är död och att de döda håller på att resa sig från den gamla etruskiska gravplatsen. Bianchi lägger ingen tid på att etablera någon större backstory eller persongalleri, här är det pang på rödbetan direkt. De första 20 minuterna får vi följa de tre blåsta paren i scener fyllda med skrattretande dialog, flörtande och kopulerande utan något bekymmer i världen, fram till det de döda knackar på Eller rättare sagt, detta är inte vilka döingar som helst, de kan nämligen samarbeta, använda redskap, klättra och fatta bättre beslut än de levande idioter de jagar. Zombierna börjar således belägra huset paren befinner sig i och sedan följer en rad scener möten där männen och kvinnorna ideligen fattar helt korkade beslut med dödliga konsekvenser såklart. Kommer någon att överleva detta helvete eller är det månne början på apokalypsen?  Just den undergångston som genomsyrar hela filmen lyfter hela produktionen och gör att man blir mer förlåtande vad gäller skrattretande dialog, usel dubbning, totalt imbecilla karaktärer och en handling som är tämligen tunn Och så har vi ju då så klart en av de mest märkliga karaktärer som dykt upp i filmsammanhang, ja de rör sig om Pietro Barzocchini (här under namnet Peter Bark) som spelar Michael, den tioårige sonen till en av kvinnorna. Barzocchini var vid denna tid någonstans i 25-30-årsåldern men ser ut som en riktigt otäck förvuxen unge. Michael är dessutom förälskad i sin mamma och de incestuösa undertonerna i denna sidohistoria känns helt absurt. Men det är en av anledningarna till att denna film fått viss ryktbarhet. I övrigt finns här allt man kan önska av en zombiefilm, grafisk slafsigt våld, kusliga miljöer, ett soundtrack hade passat bättre i en sci fi-rulle men likväl förhöjer stämningen här samt flera scener som är så dumma att man inte kan låta bli att gapskratta.  En kul film att få visa ändå.

 

28/10 Open Grave 2013 - Gonzalo López-Gallego ****

OK, så nu har vi kört en av de tre filmer som valts ut inför den senaste ToB-filmkvällen. Men i och med att de andra två också är värda att se och passar väl in temat för detta skräckfilmsmaraton så kör jag dem här av bara farten. López-Gallegos ”Open Grave” är en gammal favorit som det var ett tag sedan jag såg men det kunde lika gärna blivit en av hans tidigare filmer ” King of the Hill” (El Rey de la Montaña”) som jag också gillar. Det var således med förhoppning om en njutbar upplevelse jag drog igång denna rulle. Faktum är att jag inte riktigt mindes vad filmen gick ut på, vilket var bra i just det här fallet. Open Grave bygger nämligen på mycket av den osäkerhet om vad som egentligen händer som López-Gallego lyckas skapa redan från start. Precis som huvudpersonen John, som vaknar upp ur medvetslöshet utan att veta var eller vem han är, blir detta en resa mot någon slags sammanhang som kan ge svaren på alla de frågor vi har. Huvudpersonen John vaknar alltså upp i filmens början, i en öppen massgrav ute i en skog. Det krävs inget geni för att räkna ut att här har det hänt något hemskt som kanske fortfarande pågår. När John även påträffar en pistol i sin närhet blir han än mer panikslagen, är han verkligen offret här, eller rent av förövaren? Efter det att en kvinna vi lär känna som Brown Eyes hjälpt honom upp ur graven leder hon John till ett skjul där ett par andra överlevare har samlats, vilka också försöker reda ut vad som hänt och vilka roller de själva har spelat i det hela. Misstänksamheten sinsemellan växer och anklagelserna flyger medan gruppen sakta börjar nysta i det so skett. Tillsammans beger de sig därför ut på jakt eter sanningen. Mer ska naturligtvis inte sägas här för att undvika spoilers.  Det finns en hel del som gör att jag verkligen uppskattar med Open Grave, något jag blev påmind om när jag nu såg om den. Framförallt är det den genomgående stämningen av förvirring, osäkerhet, paranoia och panik som genomsyrar hela filmen och som tydligt uttrycks i minspel och kroppsspråk hos de inblandade. Tankarna går till filmer som “World War Z”, “28 Days Later”, “Contagion” och liknande, rör det sig om smitta, om zombiehot, om hemliga experiment? Detta är en film som tar tid på sig att bygga upp en krypande obehagsstämning, men här finns även en del våldsamma och blodiga scener men utan att dra in historien i någon slags konventionell splatterfest. Visst här finns inga genuina skrämseleffekter som får dig att hoppa till eller, det är den krypande obehagskänslan som gör att Open Grave funkar så bra som den gör. Detta känns som en lågbudgetfilm men tack vare López-Gallegos skicklighet gör det inget när vi får en så pass stark skildring av isolering och desperation. Att resultatet har blivit så pass bra beror även på att skådisarna gör så bra insatser, framförallt Sharlto Copley i rollen som John, Erin Richards som Sharon och Thomas Kretschmann som Lucas De lyckas verkligen få fram den nervkittlande frustration de delar. Här finns många frågor att lösa och det är helt klart värt att hänga med hela vägen.  

 

29/10 The Cursed: Dead Man's Prey ***

Då var det lördag och eftersom det gäller att få upp pulsen lite efter en lång fredag behövs en liten adrenalininjektion. Jag fortsätter att avverka de filmer som inte blev valda till den senaste ToB-kvällen Bakom den kluriga taglinen ”Snubbar som mördar med döda gubbar” dolde sig en sydkoreansk … tja … någon variant av zombiefilm. Det rör sig om Kim Yong-Wans ”The Cursed: Dead Man’s Prey” (”Bangbeob: Jaechaui”) från 2021. Filmen är tydligeen en spin-off från en populär sydkoreansk TV serie, men det är inget som man behöver bry sig om här eftersom filmversionen står på egna ben. Historien är en slags märklig blandning av deckare, thriller med ockulta inslag och zombiefilm, något man inte ser så ofta. Det hela börjar med att en man mördas i sin lägenhet av en förövare som själv varit avliden i tre månader. På något sätt har mördarens återuppväckta lik lyckats ta sig in i offrets bostad och där bitit samt förgiftat honom med gift från en blåsfisk. Polisen står helt handfallen i detta fall. När så journalisten och amatördetektiven Kim Jin-hee befinner sig på en radiostation för att göra reklam för sin nya bok ringer plötsligt en lyssnare in och hävdar att det är han so är den mystiske mördaren. Han begär ett livesänt möte med Kim Jin-hee följande dag där han kommer att förklara sina motiv. Under detta möte visar det sig att den mystiske mördaren Yong-ho, en tidigare anställd på ett stort läkemedelsföretag, kräver en ospecificerad officiell ursäkt av detta företags direktör Byung Seung-il, annars kommer han att även att mörda två av företagets chefer Lee Sang-In och Kim Min-sub. Beväpnad polis och ett SWAT team kallas in för att skydda de två cheferna eftersom Byung Seung-il inte är beredd att komma med någon form av ursäkt. Men ingen är beredd på att Yong-ho kommer att dyka upp med 100 zombieliknande medhjälpare, och de är inte lätta att stoppa. Yong-ho och hans lilla armé av levande döda visar sig vara jaechauis, en slags levande lik med talförmåga och otroligt snabba reflexer. Men de agerar dock inte på eget bevåg utan är kontrollerade av någon person i besittning av övernaturliga krafter. Vem ligger bakom detta? För att lösa gåtan får Jin-hee hjälp av en tidigare medarbetare, So-jin, en tonårsflicka med egna paranormala krafter. Kommer dessa två att kunna stoppa Yong-ho och den som kontrollerar honom innan han och de andra levande döda slår till igen?  Manuset är skrivet av Yeon Sang-ho (“Train to Busan”) som fått till en riktigt fartfylld och intensive historia som blandar övernaturlig skräck, polisdrama och industrispionagethriller på ett lyckat sätt. Framför allt minns jag en riktigt häftig actionscen i mitten av filmen inkluderandes en vild jakt med en svärm ostoppbara zombies som löper amok. Ändå mer imponerande är detta med tanke på att nästan ingen CGI använts här utan nästan allt har skapats av otroliga stuntinsatser och ett fantastiskt kameraarbete. The Cursed: Dead Man’s Prey var en positive överraskning för min del, en fartfylld och emellanåt brutal zombiehistoria med ett eget uttryck och imponerande effekter. Det är 1h 50ms underhållning som känns betydligt kortare än så.   

 

30/10 Extinction 2015 - Miguel Ángel Vivas ****

Ser msn på, det slumpade sig så att det blev ännu en zombierulle denna söndagskväll. ”Extinction” är en film jag vet att jag sett för länge sedan men eftersom jag köpt in filmen någon gång de senaste åren måste det ju innebära att jag tyckt den var bra. Jag hade bara vaga minnen vad gäller konceptet och kom inte riktigt ihåg hur det hela slutade så det blev upp minnet med denna dystra och kalla historia. Man skulle tro att detta är en generisk zombiefilm som det går tretton av på dussinet, men faktum är att Miguel Ángel Vivas ger oss en väldigt nära och humanistisk skildring av människor utelämnade till att överleva i en hård och öde värld. Lite oväntat nertonad med tanke på att denne spanjor även ligger bakom ganska brutala filmer som ”Kidnapped” (”Secuestrados”) och remaken av den franska ”Inside”. Extinction är också en något missvisande titel eftersom detta inte rör sig om en postapokalyptisk skildring av undergången i en större skala utan snarare är det närmast ett kammardrama som säkert skulle fungera som teaterpjäs. Här ligger fokus på relationen mellan de tre personerna i historiens centrum snarare än zombierna. Filmen startar dock i traditionell stil med en zombieattack mot en buss fylld av passagerare på flykt under en pågående katastrof där de döda återuppstått som blodtörstiga monster. Men efter denna intesiva inledning hoppar vi raskt nio år framåt i tiden till det lilla ensligt belägna och vintriga samhället Harmony där tre av överlevarna nu har bosatt sig. Vi har Jack som bor tillsammans med den unga flickan Lou som kallar honom pappa och i grannhuset lever den alkoholiserade Frank tillsammans med sin hund. Vi får snabbt veta att Jack och Frank inte talar med varandra pga en ytterst förgiftad stämning dem emellan, och detta trots den prekära situation de lever i. Något har tydligen hänt i deras förflutna som lett fram till denna situation. Livet går sin gilla gång och de båda männen har börjat förlika sig med tanken på att de infekterade mutationerna utrotats av kylan och att det knappt finns så manga överlevande människor kvar. Detta ska dock visa sig vara en felaktig förhoppning och när hotet utifrån ökar står det klart att Jack och Frank måste gräva ner stridsyxan för att ha en möjlighet att överleva. Men kan de överkomma det hat som byggts upp mellan dem och vad är det egentligen som ligger till grund för detta? Som sagt ligger filmens fokus på relationen mellan huvudkaraktärerna och genom flashbacks får vi succesivt delar av svaret på deras historia. Visst bjuds vi också på en del zombieaction, framför allt mot slutet Det blir en del intensiva scener av klassiskt snitt som för tankarna till filmer som ”Night of the Living Dead”.  Det är dock samspelet mellan Matthew Fox och Jeffrey Donovan som står ut mer än zombier och jump scares. Det som jag tycker likväl störde en del är de logiska luckor som finns i handling och handlande, men det går att ha visst överseende med. Extinction är en riktigt stämningsfull film men kanske inte något för dem som vill ha typisk zombieskräck i snabbt tempo fylld med blod och tarmar. Men är man sugen på något lite annorlunda i denna något uttjatade genre kan filmen rekommenderas.

 

31/10 Run Sweetheart Run 2020 - Shana Feste **

Då var det dags att avsluta detta års skräckfilmsmaraton och det fick bli med filmen ”Run Sweetheart Run” från 2020. Jag ska väl erkänna direkt att detta inte riktigt var vad jag förväntat mig. På förhand trodde jag att det rörde sig om någon slags slasher eller survival-rulle men vad jag fick var … ja det är lite svårt att beskriva. Men att regissören Shana Feste vill göra något feministiskt statement och visa upp hur framför allt ett nedärvt patriarkat, upprätthållet av framför allt vita män, är ett allestädes närvarande hot mot kvinnor I allmänhet och icke-vita kvinnor synnerhet star klart.  Jag har inget problem med det men när historien blir allt för rörig och ologisk blir det svårt att inte fundera över om ett övertydligt budskap har fått gått före själva historien som sådan. Filmen kickar igång som någon slags thriller där vi möter den ensamstående mamman Cherie, en ambitiös sekreterare på en juristfirma med siktet inställt på att ta sig vidare i karriären. Men det är en tuff värld hon lever i där män tar sig allehanda friheter mot kvinnor. Och detta ska Cherie bli varse än en gång när hon rycker in och tar ett möte för sin chef när han har blivit dubbelbokad. Den klient till chefen hon möter upp är den charmerande Ethan som Cherie så klart faller för. Det skulle hon inte gjort, för Ethan visar sig vara … ja vaddå? Det för vi inte riktigt svar på, en demon, en fallen ängel? I vilket fall som helst är hans största nöje att jaga kvinnor för skojs skull tills han tröttnar och dödar dem. Varför? Ja det har något med att upprätthålla mannens makt och visa kvinnan sin plats, eller något sådant det är inte helt klart. Nu blir det springa av fr Cherie och det får hon göra resten av filmen igenom. För Ethan kan hitta henne genom att känna lukten av hennes blod, och eftersom Cherie råkat få sin mens just vid detta tillfälle, vilket det är ett jäkla tjat om, så blir det än svårare att gömma sig tydligen. Run Sweetheart Run är inget mästerverk men heller inte så dålig som en del vill göra gällande Det är bra fart filmen igenom men snygg scenografi, helt OK effekter och bra skådespelarinsatser av framför allt Ella Balinska och Pilou Asbæk i de två huvudrollerna. Det är en lite skön 80-talskänsla över det hela. Men sen har vi det här med att produktionen känns något styltig emellanåt och de logiska lckorna är allt för uppenbara. Det verkar som om Shana Feste inte riktigt vet vilket ben hon ska stå på här vilket gör att det sammantagna resultatet blir i rörigaste laget. Och vad är det för demonisk kraft som utgör det väsen som uppenbarar sig som Ethan? Här finns ingen mytologisk förklaring alls. Han kan vistas i kyrkor och tål vigvatten, men inte solljus tydligen. Han kan eliminera ett gäng beväpnade människor men klarar inte av att hantera den ganska försvarslösa Claire. Han kan tydligen göra sig osynlig men är paniskt rädd för hundar. Är det någon som fattar något här, nej tänkte väl det. OK, många skulle väl säga att detta är en film som faller på att vara så woke som möjligt i stället för att se över dramaturgin. Jag tyckte ändå att den var tillräckligt underhållande för att hålla intresset uppe till slutet.   

 

OCH där var resan äntligen slut. Vägen är målet sägs det ibland och i det här fallet stämmer det. Vilken jäkla resa, men det var ändå mestadels en kul upplevelse. 

Videoklipp

Shocktober - 31 days of horror