Tema - Demon får smaka powerglove

”Why did this happen to me? How did I fall for a guy whose first love is a machine”

Gwen Rogers

Jo vi är på ToB, och det är oväsentligt vilken verklighet det rör sig om. Så det så! Kvällens tema var AI-skräck och om det hela var datorgenrerat i grunden förtäljer inte historien. Vad vi emellertid vet att publikens val denna kväll föll på ”The Dungeonmaster” (”Ragewar”), en riktigt äkta b-rulle från 1984 i regi av det entusiastiska gänget Charles Band, Dave Allen, John Carl Buechler, Peter Manoogian, Rosemarie Turko, Steven Ford och Ted Nicolaou. Alla har varit med och bidragit med olika episoder i filmen, med resultatet att vi fått en smått förvirrad sci fi/fantasy-soppa med estetik hämtad från någon 80-talsdofrande musikvideo kryddad med TV-spelseffekter och lite rollspelstematik a la Dungeons & Dragons från samma tid. Kul, jo då, bra … tja det ligger väl i betraktarens öga.  Inledningssekvensen har t ex ingenting direkt med resten av filmen att göra, och de olika segmenten historien bygger på är väldigt korta och kanske inte alldeles superdramatiska, men om man gillar dimma får man i alla fal sitt lystmäte tillfredsställt. The Dungeonmaster är nämligen genomsyrad av just dimma som stiger upp från allehanda underlag. Den ser dock aldrig riktigt äkta ut och gör att hela produktionen för tankarna till just en tafflig rockvideo. Vår hjälte i denna film är den supersmarte men underbetalde dataprogrammeraren Paul Bradford (Jeffrey Byron) som lever ett inte helt tillfredsställande liv tillsammans med sin flickvän Gwen Rogers (Leslie Wing). Paul verkar nämligen föredra att hänga med sin egenprogrammerade dator X-CaliBR8 som han givit en kvinnlig självmedvetenhet. Som om parets något ansträngda relation inte vore nog pga Pauls mysiga superdator så vaknar de plötsligt en natt upp, på något sätt magiskt transporterade till en helvetesliknande värld av en ond demonisk trollkarl vid namn Mestema (Richard Moll). Denne Mastema har under typ tusen år sökt efter en värdig motståndare att mäta sina magiska krafter mot, tidigare motståndare har aldrig kunnat ge honom en riktig match nämligen. Nu har den ondsinte trollkarlen fascinerats av ”modern” teknologi som han betraktar som en slags variant av magi och vill mer än gärna testa sina krafter mot denna. Vad passar då bättre än att utmana den uppfinningsrike Paul på en dödlig match, där datorn X-CaliBR8 deltar i form av ett magiskt armband i kampen för överlevnad . Mastemas idé är att låta Paul ställas inför sju olika dödliga utmaningar i sitt rike. Filmen tar här formen av en slags antologi, indelad i olika scenarion, där Paul skickas runt mellan olika platser där han bl a får kämpa mot en levande stenjätte samt ett par dvärgar, en liten djävul på sin tron som kontrollerar ett gäng zombiekrigare eller varför inte en uppgörelse med bandet WASP på en nattklubb, och  mycket annat dumt. Hur ska det gå för vår hjälte, hans dator och den kidnappade flickvännen Gwen, ja gissa…  

OK, här har vi en typisk lågbudgetfilm från 1980-talet som flörtar vilt med samtidens populärkultur vad gäller dataspel, rollspel och MTV-videor. Det är inte en produktion man ska ta på allvar utan bara se som en ganska hjärndöd men underhållande popcorn-rulle. Man kan t ex skratta åt specialeffekterna, men i detta sammanhang fungerar de likväl. Vi får filmen igenom ofta uppleva samma scenarion om och om igen, vare sig de heter Demons of the Dead, Ice Gallery, Cave Beast, Slasher eller Desert Pursuit. De är ofta milt underhållande, men tyvärr som sagt något för korta för sitt eget bästa. Men det händer ändå mycket hela tiden och undan går det. Vi kastas mellan olika platser och möter en strid ström av ondskefulla figurer; mumier, varulvar, zombier, seriemördare, vackra men illasinnade damer, levande statyer, troll, djävlar, postapokalyptiska mutanter och animerade drakar etc, etc, etc.  Produktionen är således ganska yxig men Jeffrey Byron är i alla fall sympatisk i sin roll som datanörden Paul som måste rädda skivan, han har faktiskt mer personlighet än vad som brukar gälla för skådisar i dessa sammanhang. Men roligast är såklart filmens skurk Richard Moll i rollen som den onde trollkarlen Mestema. Han är inte bara ond av naturen utan suktar faktiskt desperat efter en riktig utmaning till varje pris för att visa prov på sin makt för sig själv. Filmskaparna har också gett honom en monolog som ger oss en viss inblick i hans psyke (han hade tydligen plågat en katt när han var liten, värre illgärning kan ju knappast begås). I övrigt är soundtracket typiskt 80-talssynthigt och ger produktionen en mysig retrokänsla som uppskattas i detta fall. Överlag är The Dungeonmaster en småcharmig rulle som bäst bör avnjutas i glada vänners sällskap, då upplevelsen blir så mycket mer njutbar. Tur då att vi fick dela denna glädje just denna kväll då.