Navelskåderi med Arif – En skräckfilmsodyssé - Del 6

1970-talet, det var här det började för mig, fascinationen för skräck. 70-talet var det årtionde då jag började skolan, lärde mig läsa allt från serietidningar till skönlitteratur, bytte ut skivorna med Anita och Televinken mot Snowstorm och Rainbow samt insåg att Scooby Doo visserligen var bra, men Familjen Addams var bättre.

Framför allt minns jag allt som jag tyckte såg spännande ut, men jag aldrig tog del av. 70-talet måste ha varit ett gyllene årtionde för skräcklitteratur och skräckserier. Mellan 1972 och 1975 lär det t ex ha getts ut fler än 20 skräckserier i Sverige av förlagen Semic, Red Clown, Marvel, Williams och Svenska Serier, varav åtta av dessa publicerades under 1972. Lägg därtill alla volymer som gavs ut i bokserien Kalla Kårar och ni inser säkert vilken guldgruva detta årtionde var för dem som ville och kunde ta del av utbudet. Jag minns serietidningarna i varuhusens tidningsställ, Dracula och Chock med sina fantasifulla omslag väckte alltid nyfikenhet, dock dröjde det in på 80-talet innan jag själv började samla på de utgåvor som då fanns till hands. Tydligen var det inte bara skräckälskare som lade märke till uppsvinget för denna suspekta kulturyttring, redan 1974 hade SVT ett inslag där mysgubben Ulf Elfving intervjuar ”Skå-Gustav” Jonsson om huruvida det är skadligt att läsa skräcktidningar. Osannolikt komiskt men det skulle bli än bättre. Kommer ni ihåg det rekorderliga programmet Barnjournalen? 1975 gick Sverker Olofsson (han med soptunnan) loss i ett inslag kallat ”Serietidningar med våld och skräck ska väck” vilket handlade om att varuhuskedjan Domus ville plocka bort de fruktansvärda skräckserierna med sina omoraliska våldsskildringar hyllorna. Här gavs alltså en försmak av den moralpanik som skulle utspela sig i Studio S fem år senare. Själv var jag lyckligt ovetande om detta, jag var nöjd med att läsa någon av Wahlströms Juryböcker där Alfred Hitchcock berättar skräckrysare om vålnader, odjur och monster mm. Men det känns som 70-talet var årtiondet då skräck verkligen blev riktigt obehaglig och dessutom gav oss nya ikoniska figurer som skilde sig ganska radikalt från de klassiska gamla monstren hämtade från litteraturens värld. Leatherface, Michael Myers och Alienmonstret öppnade dörren för en helt ny typ av skräckfilm med egna stilistiska uttryck. Det var också nu skräckfilmen nådde sin absoluta höjdpunkt vad gäller mängden produktioner och även kvalitetsmässigt ser nog många detta årtionde som en guldålder. Visst har vi en mängd filmer från 70-talet som följer standardmallarna från förr och visst följdes varje nyskapande produktion fortfarande av en rad liknande rullar som försökte sko sig på ett framgångsrikt koncept, men vi såg också hur en rad ambitiösa och innovativa filmskapare nu tog plats på scenen. Det var en spännande tid där både publik och kritiker många gånger blev lyriska över vad de fick se på vita duken eller verkligen skakades om när någon regissör tog ut svängarna mer än förväntat.

 

The Wicker ManVilka var då de tydligaste trenderna vad gäller 70-talets skräckfilm? Ja, det är väl som nog de flesta av er redan vet att många filmer nu blev mer grafiska till sin natur vad gäller skildringar av våld och sex. Arvet från Herschell Gordon Lewis och Bava känns lika påtagligt som det från Hitchcock. Spännvidden var stor, redan under decenniets första år kunde man ta del av originella skapelser som Harry Kümels ”Les Lèvres Rouges” (”Daughters of Darkness”) 1971, John D. Hancocks "Let's Scare Jessica to Death” 1971, Gary Shermans ”Death Line” (”Raw Meat”) 1973, Nicolas Roegs "Don't Look Now" 1973 och Robin Hardys "The Wicker Man" 1973. De två filmer som emellertid kom att få den mest långtgående betydelsen för 70-talets skräckfilmsscen var nog George A Romers ”Night of the Living Dead” från 1968 och Bob Kelljans "Count Yorga, Vampire" 1970. Den sistnämnda hämtade visserligen inspiration från klassiska Universal- och Hammerfilmer men införde helt nya element. Återintroduktionen och uppdateringen av den klassiska skräckgestalten kombinerades med en historia kryddad med naket, blod och sex. I Kelljans film är Count Yorga själv (Robert Quarry) således en illa maskerad variant av Dracula som här flygs in till Kalifornien i sin kista för att kunna livnära sig på unga hippiestudenter. Count Yorga, Vampire har faktiskt samma känsla av nervig spänning och plötsliga utbrott av blodigt våld som Night of the Living Dead samt även ett slut som dryper av svart ironi. Vampyren var härmed tillbaka på allvar, men miljön var nu det samtida 70-talet och inte Hammers gamla gotiska Transsylvanien. Konceptet snappades snabbt upp och marknaden kom snart att översköljas av en drös filmer av ofta tveksam kvalité där diverse klassiska skräckfigurer trycktes in i olika sammanhang. Ett par typiska exempel på hur vampyrtemat kunde användas är den feministinspirerade ”The Velvet Vampire” 1971, blacksploitationrullen ”Blacula” 1972, Hammers desperat trendiga ”Dracula AD 1972” 1972, den mörka ”Grave of the Vampire” 1972, TV-produktionen ”The Night Stalker” 1972, den Stephen King-baserade TV-serien ”Salems Lot” 1979 och komedin ”Love at First Bite” 1979.  Andra gamla Flesh for Frankensteingestalter från skräckfilmshistorien dök som sagt också upp i nya eller nygamla tappningar, ett fenomen som verkar gå i cykler med varierande intervall, tänk 30-, 60-, 70- och 90-talet.  En del produktioner var självironiska skapelser som Mel Brooks ”Young Frankenstein” 1974 eller Paul Morrisseys dubbelproduktion ”Flesh for Frankenstein” 1973 /  ”Blood for Dracula” 1974, medan andra regissörer strävade efter att återskapa en mer klassisk stämning men med ett modernt bildspråk som exempelvis Jess Franco i sin ”Count Dracula” 1970, Jack Smight i TV-filmen ”Frankenstein: The True Story” 1973 eller John Badham med det romantiska skräckdramat ”Dracula” 1979. Men trots denna nya monstervåg blev publikens gensvar tämligen ljummet. Groteska scenerier lockade inte den vanlige biobesökaren tydligen. 

 

Om Bob Kelljan tog vampyren in i vår egen vardag gjorde Romero detsamma med zombien, vilket drog igång hela den moderna zombiegenren med sina otaliga filmer. En del av dessa hade naturligtvis ett egenvärde i sig pga av att regissörerna tillförde sina egna idéer, detta gäller framför allt europeiska produktioner som Amando de Ossorios ”La Noche del Terror Ciego” Let Sleeping Corpses Lie(”Tombs of the Blind Dead”) från 1972 och Jorge Graus ”Non si Deve Profanare il Sonno dei Morti” (”The Living Dead at Manchester Morgue” / ”Let Sleeping Corpses Lie”) från 1974 och naturligtvis lite senare även Lucio Fulcis alla fina bidrag. Men Night of the Living Dead genererade inte bara en mängd andra zombiefilmer, den kom även att uppmuntra regissörer att producera filmer som på samma gång både var ohyggliga i en helt ny utsträckning och intelligenta i all sin brutalitet. Romero var också den förste regissören i skräckgenren som stod helt självständig i förhållande till dåtidens filmstudior och därmed hade full kontroll över sin egen filmproduktion. Föregångare som James Whale, Terence Fisher. Mario Bava och Val Lewton hade alla arbetat inom ramarna för existerande filmbolag och fick lobba hårt för sina idéer eller ta vad om erbjöds. Nu såg många regissörer och producenter emellertid en möjlighet att förverkliga sina egna visioner utan trilskande filmbolagdirektörer, kunde Romero så kunde de också. Bland dem som kom att sätta sitt tydliga avtryck i 70-talets filmhistoria kan nämnas Dario Argento ("L'uccello dalle Piume di Cristallo"/”The Bird with the Crystal Plumage”1970, “Suspiria” 1977), Wes Craven (“The Last House on the Left” 1972, “The Hills Have Eyes” 1977), John Waters (“Pink Flamingo” 1973, The Texas Chain Saw Massacre“Female Trouble“1974), Paul Bartel (“Private Parts” 1972, “Death Race 2000” 1974), Tobe Hooper (“The Texas Chain Saw Massacre” 1974, "Eaten Alive" /“Death Trap” 1976), Bob Clark (“Deathdream”/”Dead of Night” 1972, “Black Christmas” 1974, “Murder by Decree” 1979), David Cronenberg ( “Shivers”1975, “Rabid” 1976, “The Brood” 1979”), Peter Weir (“The Cars That Ate Paris” 1974, “Picnik at Hanging Rock” 1975), Brian De Palma (“Sisters” 1973, “Carrie” 1976), Larry Cohen (It´s Alive” 1974, “God Told Me To” 1976), David Lynch (“Eraserhead 1977) och John Carpenter (“Assualt on Precinct 13” 1976, “Halloween” 1978). Se där, en stor del av de regissörer som finns representerade I min filmsamling. Långt ifrån alla av dessa gubbar (kvinnorna lyser tyvärr med sin frånvaro) har visserligen inte stannat inom skräckgenren och de flesta av dem har dessutom haft perioder av kreativitetsbrist eller rentav sett karriären totalhaverera, men då gav de skräckfilmsgenren ett välbehövligt uppsving genom sina egna särpräglade uttryck vilket gjorde produktionerna extra spännande och intressanta. Betydelsen av denna period märks ju också i hur flera av ovannämnda filmer och regissörer skapade sina egna serier, subgenrer och filmcykler. Och ser vi på remakehysterin under 2000-talet så är det ofta klassiska 70-talsfilmer som fått stå som modell. En intressant aspekt av 70-talets nya skräckfilmsvåg med sina självständiga och egensinniga filmproducenter i spetsen var också att fokuset nu successivt flyttades från yttre främmande hot till de skrämmande företeelser som kunde existera inom ramen för det egna samhället. Det var ondskan i den vardagliga miljön som verkligen kunde upplevas som skrämmande snarare än gamla dammiga monster från en svunnen tid eller invasioner från rymden. Eller för att uttrycka det hela med klassisk skräcksymbolik, tänk om det egentligen är van Helsing som utgör den verkliga faran, inte Dracula.  Varsomhelst kunde ondskan uppenbara sig i form av onda barn, galna psykopater, mordiska rednecks eller vilda djur som löper Deliveranceamok. Romeros, Hoopers och Cravens skildringar av Amerikas mörka baksidor kompletterades av regissörer som skulle göra klassiska insatser för de framväxande urbanoia- och survivalgenrerna. Engelsmannen John Boormans ”Deliverance” 1972 och amerikanen Sam Peckinpahs ”Straw Dogs” 1971 är typiska exempel på hur inavlade samhällen, mordiska familjer och antihjältar som lyckas hitta någon form av inre styrka att slå tillbaka nu kom att bli stående inslag i skräckfilmsvärlden. Realismen i det brutala våldet blev nu ett signum för många nya skräckfilmsskapare, men den amerikanska publiken verkade inte vara särskilt förtjust i dessa produktioner. Överlag var början av 70-talet ingen större framgångsperiod för amerikanska skräckfilmer.

 

Det skedde dock en hel del intressanta saker på andra platser i världen som kan ses i ljuset av skräckfilmstrenderna i USA. Italien upplevde exempelvis ett mindre skräckfilmsuppsving, det var bl a här giallon utvecklades framför allt tack vare Mario Bavas produktioner under 60-talet. 70-talet är ett en guldålder för giallofilmen, dessa snitsigt fotade och klippta deckare där stämningen alltid var svettig och paranoid, mördaren gärna nyttjade skalpell och iklädde sig svarta läderhandskar, trenchcoat och hatt. Morden var ofta väldigt grafiska och kombinerades gärna med omotiverade nakenscener samt en dos italiensk kulturhistoria som Deep Redextra kitsch. Dario Argento är kanske idag det namn vi mest förknippar med denna genre., hans ”The Bird with the Crystal Plumage” från 1970 är ju en stilbildande klassiker och ”Profondo Rosso” / ”Deep Red” 195 tillhör också hans mästerverk. Argento kom sedan att gå vidare med filmer av det mer ockult-surrealistiska hållet som hans filmer om häxorna the three mothers – den fantastiska ”Suspiria” 1977, den riktigt fina ”Inferno” 1980 och den hopplösa ”La Terza Madre” / ”Mother of Tears” 2007. Men det fanns så mycket mer att hämta i Italien , blodindränkta produktioner från tekniska eleganter som Bava ("Lisa e il Diavolo" / ”Lisa and the Devil” 1973, ”Reazione a Catena” / ”Bay of Blood” 1971, ”Schock” 1977) till mer rättframma sluggerregissörer som Ruggero Deodato ("Ultimo Mondo Cannibale" / ”Last Cannibal World” 1977, ”Cannibal Holocaust” 1980) och Lucio Fulci (”Zombi 2” / ”Zombie Flesh-Eaters” 1979). Undergroundproduktionerna frodades även i Frankrike, där det största namnet på den alternativa skräckfilmsscenen var Jean Rollins. Han hade debuterat redan 1968 med ”Le Viol du vampire” / "The Rape of the Vampire", en film som både kritiker och publik hatade. Rollins gav dock inte upp så lätt utan fortsatte att producera egensinniga, konstfulla och erotiskt laddade filmer, helst med vampyrism som tema. Filmer som "Vierges et vampires" / "Requiem for a Vampire" 1971, "Lèvres de sang" /  "Lips of Blood" 1975 och för att inte tala om filmen med den fantastiska svenska titeln "Tvillingarnas Övererotiska Sexlekar" / "Phantasmes" 1975 var nog inget för den breda allmänheten. Rollin fick helt enkelt dryga ut kassan genom att emellanåt leverera en riktig p-rulle, hans vanliga filmer låg ju aldrig så långt därifrån. Tack vare porrskådisen Brigitte Lahaie skapades det till sist en liten snackis om hans film från 1978, ”Les Raisins de la mort” / "The Grapes of Death", vilken innebar att Rollins började upptäckas av fler. Själv tycker jag att hans filmer är sega och ”House of Whipcordpretentiösa och det finns ingen jag direkt känner att jag kan rekommendra. Men min smak är väl föga sofistikerad. Ett par brittiska produktioner hängde också på den rådande mörkare trenden, Peter Walker levererade t ex ett par grymma kammarspel (”House of Whipcord” 1974, "Frightmare" 1974) medan Hammer desperat försökte slå vakt om sin forna status genom att satsa på allt mer grafiska vålds- och sexscener i ett par filmer som utgjorde slutakterna i deras klasiska monstercykler (Seth Holts "Blood from the Mummy's Tomb" 1971, Peter Sykes "Demons of the Mind" 1972, Terence Fishers ”Frankenstein and the Monster from Hell” 1973). Men den brittiska skräckfilmsscenen hade även den problem, de stora amerikanska filmstudiorna investerade inte längre i någon högre grad i skräckfilm och publiken svek. Trots detta kom det då och då att dyka upp spännande produktioner från egensinniga regissörer som emellertid knappast strök publiken medhårs, letar man efter annorlunda filmupplevelser är det bara att kolla in saker som Freddie Francis nattsvarta skräckkomedi ”Mumsy, Nanny, Sonny & Girly” 1970, Don Sharps ockulta biker-film ”Psychomania” 1973, Viktors Ritelis obehagliga rip off av ”Les Diaboliques”, ”The Corpse”, 1971 eller Norman J. Warrens absurda sci fi-rulle ”Prey” 1978. Det främsta arvet från denna tid är dock Robin Hardys mästerliga "The Wicker Man” från 1973, där den Bibelsprängde polisen Sergeant Howie (Edward Woodward) leder en frustrerande jakt på den försvunna flickan Rowan Morrison bland hedniska öbor i Skotland. 

 

The Exorcist1973 var året då Hollywood var tillbaka på banan vad gäller skräckfilm efter ett par års frånvaro. Vägen tillbaka till mainstreampubliken gick via en film med ett klassiskt övernaturligt upplägg som kryddats med en del nya tidigare tabubelagda chockmoment. Filmen det rörde sig om var William Friedkins ”The Exorcist” som ju bygger på författaren William Peter Blattys roman med samma namn. En av världens mest skrämmande filmer enligt många, men själv har jag aldrig riktigt gripits av den i samma utsträckning. Trappscenen är dock oförglömlig i sin visuella slagkraft (en scen som av någon anledning var bortklippt i den ursprungliga versionen). The Exorcist kan ses som en naturlig arvtagare till den fem år äldre ”Rosemary's Baby” . Detta var den nya Hollywoodgiven vad gäller skräck, där svärta och realism hämtad från 60-talets franska new wave-strömning betydde lika mycket som arvet från den klassiska amerikanska filmhistorien. Lägg därtill ett trovärdigt agerande av icke-kända skådisar, vilka säkert upplevdes som mer verklighetsnära än exempelvis filmstjärnor som Robert Redford och Shirley MacLaine, samt en historia om berättades snabbt och effektivt utan att trassla in sig i långa förklaringsmodeller och du har ett riktigt framgångskoncept. Med The Exorcist inleddes en våg av ockult skräck som svepte över världen, det känns ju nästan som var och varannan 70-talsskräckis drar åt detta håll.  Vi fick alltifrån William Girdlers blacksploitation-version ”Abby” 1974 till en hop italienska versioner, man kan väl säga att denna trend effektivt hjälpte till att mer The Omeneller mindre ta död på gamla hederliga lågbudgetskräckisar av 60-talssnitt med Lee, Cushing och Price som affischnamn. Den ockulta genren kom att få sin främste portalfigur med den diaboliske Damien från Richard Donners ”The Omen” 1976. Donners film skulle inte bara skapa en klassisk skräckgestalt utan även komma att smälta samman mycket av skräckgenrens då rådande trendar på ett ytterst tidtypiskt sätt. The Omen utgör en särpräglad mix av spektakulära dödsscener, inspirerade av filmer som ”The Abominable Dr. Phibes" 1971 och ”Theatre of Blood” 1973, ockultism i Rosemary´s Babys anda samt en dos politisk paranoia färgad av Watergateaffärens efterdyningar. Antikrist var nu på väg mot maktens korridorer snarare än en kraft som bidade sin tid i mysig småborgerlig hemmiljö. Framgången för The Omen gjorde att Damien kom att dyka upp i ett par uppföljare, "Damien: Omen II” 1978 och ”The Final Conflict" 1981, därtill kan läggas TV-produktionen ”Omen IV: The Awakening" 1991 samt den menlösa remaken av originalet från 2006. Skräck hade blivit big business igen. 

 

The Exorcist var den första skräckfilm som tog sig in i toppskiktet av filmlistorna, positioner som tidigare varit förutbestämda för filmer som ”Gone With the Wind” och ”Sound of Music” och snart skulle intas av produktioner som ”Star Wars” och ”ET: The Extra-Terrestrial”. Men det skulle också bli mer skräck som kom att slå an hos de stora massorna. Det var nämligen inte bara influenser från tidigare ockulta filmtraditioner som nu plockades upp, även gamla creature features i ny eco-horrorskrud skulle låta höra talas om sig, framför allt gäller detta en stor glupsk fisk med smak för badande turister. 1975 hade Steven Spielbergs ”Jaws” premiär, baserad på en roman av Peter Benchley, och sen dess har ett dopp i böljan den blå inte blivit detsamma. Jag minns själv Jawshur det uppstod någon slags Hajenhysteri, själv var jag för liten för att se filmen på bio när det begav sig, men ett par år senare kördes den för oss ungar på fritidsgården hemmavid trots att vi inte hade åldern inne. Sen dess har vi väl fått vår beskärda del av hajsoppa. Jaws fick tre uppföljare, varav jag faktiskt såg ”Jaws 3-D” på bio 1983 (har även kvar glasögonen), därtill har vi ett otal hajfilmer i de mest skiftande sammanhang och uppenbarelser. Spielbergs film är helt klart en milstolpe inom skräckfilmsgenren, minnesvärd inte bara för de spänningsladdade scenerna utan även för det effektiva soundtracket som är lika odödligt som exempelvis Carpenters musik till Halloween. Hajen själv är dessutom en naturkraft av rang som styrs blott av sin egen naturliga jaktinstinkt, Spielberg tog säkert med sig en del inspiration till upplägget från sin debut, TV-filmen ”Duel” från 1972. I denna berättelse, skriven av Richard Matheson, terroriseras ju Dennis Weaver av en närmast monstruös lastbil. Tidigare filmer inom eco-horrorgenren alltifrån ”The Birds” till råttfilmen ”Willard” 1970 och den osannolika ”Frogs” 1972, körde ju vidare på spåret att det är människan själv som genom sin ansvarslöshet orsakat att naturen slår tillbaka, i Jaws däremot kämpar hjältarna mot ett naturligt hot som uppenbarat sig av ren slump. Återigen har vi alltså, som i så många av andra samtida produktioner, en helt vardaglig situation som plötsligt ställs på ända. Michael Myers i Carpenters Halloween fungerar faktiskt på samma sätt som hajen i Jaws, Michael är ju bara en slags naturkraft i mänsklig form som enbart drivs av sin mordiska instinkt och inte ska ses som en produkt av olyckliga omständigheter som i fallen Norman Bates och Leatherface. Det är ju detta som gör honom så obehaglig, vilket naturligtvis inte Rob Zombie fick in i sin skalle vad gäller dennes usla remake från 2007.  

Att skräckfilmen under 70-talet åter intog en plats bland mainstreamproduktionerna var nog en oundviklig utveckling. I början av årtiondet sändes det nämligen en förvånande mängd skräckproduktioner i TV både i USA och England. Här dök det både upp specialproducerade filmer som John Llewellyn Moxeys ”The Night Stalker” 1972 (vilken senare utvecklades till TV-serien ”Kolchak: The Night Stalker” 1974–1975) och Peter Sasdys ”The Stone Tape” 1972 samt  antologiserier som ”Night Gallery”, Trilogy of terror”Thriller”, ”Dead of Night” och ”Ghost Story”.  Att kolla på TV-skräck blev något vardagligt, det var många som kunde associera till minnesvärda scenarion de sett på TV som exempelvis den olycksdrabbade flygplansbesättningen i ”Sole Survivor” 1970, det gråtande barnet i ”Crowhaven Farm” 1970, ”Häxriterna” i ”Black Moon” 1971, demonerna i ”Don't Be Afraid of the Dark” 1973, eller den mordiska dockan i ”Trilogy of terror” 1975. Skräcktrenden var så stark vid denna tid att den till och med satte avtryck i vanliga TV-serier, framför allt dåtidens deckare tog en del oväntade vändningar. Starsky  och Hutch jagade en riktig vampyr (John Saxon) i ett avsnitt regisserat av Bob Kelljan, Ironside tog sig an ett fall med en tolvårig häxa (Jodie Foster), Rockford fingerade en mumiens förbannelse och McCloud mötte Dracula.

Det var inte bara genom TV-tablåerna som allt fler nu fick upp ögonen för skräckgenren, framgångarna för filmatiseringarna av Ira Levins och William Peter Blattys romaner innebar att författarnamn kunde fungera dragplåster för en del filmproduktioner. Den man de flesta tänker på här är väl Stephen King, hur många affischer och filmomslag har inte ståtat med hans namn. King Carriedebuterade med romanen  ”Carrie” 1974, vilken blev en omedelbar succé och kom att lägga grunden för det sedan så populära temat skräck i skolmiljö. Kings namn kom även snart också att förknippas med film eftersom ”Carrie” filmatiserades 1976 i regi av Brian De Palma. Filmen blev även den en stor hit bland mainstreampubliken  och innebar det stora genombrottet även för De Palma. Filmens framgång beror antagligen på hur väl balansen mellan traditionella skräckeffekter och tragiskt drama fungerar. Sissy Spaceks känsliga porträtt av den mobbade tonårsflickan Carrie White som till sist släpper lös sina krafter gör också upplevelsen extra stark. Carrie nominerades också för två Oscars, Bästa kvinnliga huvudroll och Bästa kvinnliga biroll, tyvärr blev filmen lottlös. Av någon anledning (läs pengar) fick vi naturligtvis en väldigt senkommen remake 2013, Kimberly Peirces version är väl mer ett något segt drama än skräck som inte når upp till originalets klass. Under slutet av 70-talet kunde publiken ta del av fler thrillers där parapsykologiska krafter spelade en central roll, De Palma själv följde upp sin succéfilm med "The Fury" 1978, samma år släpptes Irvin Kershners "Eyes of Laura Mars" med ett manus skrivet av John Carpenter samt Richard Franklins  ”Patrick”, Cronenberg bidrog med ”Scanners” 1981, Roger Christian ”The Sender" hade premiär 1982 och 1984 kunde man se ytterligare en King-filmatisering, Mark L. Lesters "Firestarter”. Stephen King fortsatte att producera bästsäljare, vampyrhistorien ”Salem´s Lot” och den kusliga ”The Shining” kom snabbt att bli intressanta objekt att filmatisera. Salem´s Lot 1979 var det första försöket att omvandla King-material för TV-bruk, något som kommit att bli allt vanligare med tiden. Stanley Kubrick låg bakom den bästa King-filmatiseringen hittills ”The Shining” 1980, King gillar ju inte denna produktion, men detta är utan tvekan ett mästerverk för nästan alla andra med en Jack Nicholson i högform som  skogstokig looserförfattare. Under 80-talet känns det som varenda regissör som var verksam inom skräckgenren skulle ge sig på en historia av King, ofta med tämligen uselt resultat. Men med Kings namn som dragplåster kan man ju sälja in det mesta, eller kunde då. Fanns det ingen King-roman att filmatisera kunde man alltid  hitta någon annan The Amityville Horrorförfattares verk att nyttja. Richard Mathesons ”Hell House” blev "The Legend of Hell House” 1973 i regi av John Hough, Robert Marascos roman "Burnt Offerings" filmades av Dan Curtis 1976, Richard Loncraine låg bakom filmen ”Full Circle ” 1977 som bygger på Peter Straubs ”Julia”, 1977 skulle Dean Koontz se sin trista ”Demon Seed” bli film tack vare Donald Cammell , Frank De Felittas ”Audrey Rose” blev  Robert Wises sista film  1977, Jeffrey Konvitz var upphovsman till  Michael Winners version av ”The Sentinel” 1977 och Jay Ansons ”dokumentära” ”The Amityville Horror” har hittills givit upphov till en serie bestående av 10 filmer plus en remake emllan 1979 och 2013. Och detta är bara ett urval.

Om Romeros Night of the Living Dead hade kickstartat igång 70-talets nya skräckfilmsvåg kom han även att se till att årtiondet fick en storstilad avslutning. Hans uppföljare ”Dawn of the Dead” från 1977 är en än större klassiker och kom att ge eko på båda Dawn of the Deadsidor Atlanten och desutom ledde fram till flera uppföljare samt en riktigt bra remake från 2004. Framför allt italienaren Lucio Fulci hämtade mycket inspiration härifrån vilket t ex resulterade i dennes ”Zombi 2” (”Zombie Flesh Eaters”) från 1979. Originaltiteln signalerar att Fulci ville se sin film som en egen uppföljare till Dawn of the Dead även om produktionen har en helt egen stil med sitt voodooinspirerade tema späckad med spektakulära splattereffekter. Romero hade nu utvecklat sitt samhällskritiska tonläge ytterligare, Night of the Living Dead var till viss del en kommentar till det pågående Vietnamkriget, medan Dan of the Dead mer var en spark mot ohämmad kommersialism , likriktning och amerikansk självgodhet. Även etablerade filmstudior tog sig an problemet med ett samhälle som blivit allt mer avhumaniserat och där rotlöshet och misstro var något som tyckets prägla det moderna storstadslivet. Tydligast kanske detta märks i Phiip Kaufmans remake av ”Invasion of the Body Snachers” 1979, där utomjordiska dubbelgångare jagar det fåtal normala individer som fortsätter att kämpa för att upprätthålla sin mänsklighet. Michael Crichtons ”Coma” från 1978 ger en annan mörk bild av det samtida samhället med sin moderna version av galen vetenskap i Frankensteins anda, där de multinationella företagen och läkemedelsindustrin är bredda att göra allt i profitens namn. Den sista stora skräckfilmen från 70-talet sammanfattade decenniet på ett stilenligt sätt genom att kombinera ett typiskt b-filmstema med en storbolagsproduktion annars vanligtvis endast ämnad för typiska mainstreamproduktioner. Ridley Scotts ”Alien” från 1979 kan på Alienpappret verka som något Roger Corman kunde kommit upp med efter att ha snöat in på 50-talsrullen ”It, The Terror From Beyond Space” 1958, men resultatet blev något helt annat. Tack vare Scotts regi, den lyckosamma sammansättningen av en skådespelarensemble bestående av halvkända engelsmän och amerikaner samt H.R. Giegers nyskapande design blev Alien en av alla tiders främsta skräckfilmer alla kategorier. Visst kan historien om hur besättningen tas av daga en efter en ses som föga originell i sig, men precis som i fallet Jaws och Halloween  är detta en visuellt anslående film som dessutom på ett effektivt sätt lyckas skapa och upprätthålla en påtaglig spänningsgrad rakt igenom. Dessutom lyckades man sälja in Alien genom en osedvanligt framgångsrik reklamkampnj, för är man det minsta intresserad av film vet man nog var taglinen ”In space, no one can here you scream!” är hämtad från. 70-talet var onekligen ett väldigt intressant årtionde med höga toppar, djupa dalar, stora mainstreamklassiker och mindre kultklassiker, skräckfilmen levde och frodades, men det skulle bli än bättre. Själv har jag många favoriter från detta decennium, de främsta listar jag här nedan. 

 

 

Bay of Blood - Mario Bava 1971

 

Straw Dogs  - Sam Peckinpah 1971

 

Deliverance - John Boorman 1972

 

The Exorcist - William Friedkin 1973

 

The Wicker Man - Robin Hardy 1973

 

Black Christmas - Bob Clark 1974

 

Let Sleeping Corpses Lie - Jorge Grau 1974

 

The Texas Chain Saw Massacre – Tobe Hooper  -1974

 

Jaws – Steven Spielberg 1975

 

Race with the Devil - Jack Starrett 1975

 

Deep Red- Dario Argento 1975

 

Carrie – Brian De Palma 1976

 

Who Can Kill a Child? - Narciso Ibáñez Serrador 1976 1979

 

Suspiria – Dario Argento 1977

 

Halloween – John Carpenter 1978

 

Alien – Ridley Scott 1979

 

Dawn of the Dead – George A Romero 1979

 

Phantasm - Don Coscarelli 1979

 

Zombi 2 – Lucio Fulci 1979

 

Videoklipp

Navelskåderi med Arif – En skräckfilmsodyssé - Del 6