Carriers ( 2009 )

Postapokalyptiska filmer har vi sett en hel del av under de gångna åren. De flesta har varit olika varianter av zombiefilmer, där en liten grupp människor tvingats kämpa för sin överlevnad i en värld som gått under.

Det är ganska svårt att göra något nyskapande på dystopiska teman, men om produktionen är genomarbetad med en bra grundhistoria är ju filmer av denna typ aldrig fel. En av de rullar som kommit i skymundan under senare år är bröderna David och Alex Pastors apokalyptiska drama ”Carriers” från 2009. Filmen tar avstamp i  en öde värld där ett mystiskt virus har slagit ut större delen av mänskligheten. Upplägget påminner om en hel om Danny Boyles ”28 days later” eller kanske ännu mer om John Hillcoats ”The Road” som lustigt nog utkom samma år som Carriers. Bröderna Pastors film saknar, precis som Hillcoats rulle zombier eller andra liknande varelser. Här är det istället de mänskliga relationerna som står i centrum och hur de påverkas i en ytterst svår situation. Även om John Hillcoats filmatisering av Cormac McCarthys roman är en bättre film på det hela taget vågar dock bröderna Pastor sig på ett modigt grepp. I The Road har visserligen civilisationen gått under men det finns ändå en strimma av hopp. Carriers låter oss vandra en mörkare väg där något lyckligt slut förvägras oss. Just detta deprimerande faktum är filmens största styrka.

I centrum för berättelsen står de två bröderna Danny (Lou Taylor Pucci) och Brian Green (Chris Pine). De båda har alltid stått varandra nära och minnena från en lycklig barndom med familjens årliga sommarsemestrar vid Turtle Beach är något de burit med sig genom livet. När filmen börjar är tillvaron för de båda bröderna dock långt ifrån lycklig. Ett dödligt virus har spridits över världen med följd att större delen av mänskligheten raderats ut. Det är inte mycket man vet om detta virus mer än att det är extremt smittsamt. Den drabbade börjar snart hosta upp blod och blöda ur öronen. Tillståndet förvärras snabbt och något botemedel verkar inte finnas, blir man smittad är det liktydigt med en dödsdom. För att undkomma detta dödliga hot har de båda bröderna beslutat sig för att söka en fristad i det övergivna hotell vid Turtle Beach där de brukade bo på som barn under somrarna. I en stulen Mercedes färdas de nu därför över den amerikanska kontinenten för att nå sitt mål. Med på resan finns även Brians flickvän Bobby (Piper Perabo) samt hennes väninna Kate (Emily VanCamp) som Danny är intresserad av. Brian har bestämt att alla ovillkorligen måste följa ett par givna regler för att de ska ha en chans att överleva; Befolkade platser bör undvikas till varje pris, betrakta alltid människor du möter som smittbärare, vidrör aldrig något som inte är desinficerat samt ta vad du behöver och se dig aldrig om (de sjuka är redan så gott som döda och kan inte räddas). Visst låter detta som en imitation av ”Zombieland”, men Carriers hade faktiskt premiär en månad före Ruben Fleischers film. Problemet med de benhårda reglerna uppstår dock när de faktiskt stöter på andra människor och kraven på att följa de uppställda reglerna ställer den lilla gruppen inför svåra moraliska dilemman. På vägen mot Turtle beach får de t ex problem med bilen möt stöter av en slump ihop med Frank Holloway (Christopher Meloni) som är på jakt efter ett botemedel för sin sjuka dotter Jodie (Kiernan Shipka). Är priset för medmänsklighet värt att betala, och hur högt är det? Det står snart klart att Danny och Brian får allt svårare att förena sina moraliska synsätt och klyftan mellan dem vidgas sakta. Monstren är inga zombies eftersom de döda är döda, monstren är de vi själva kan bli.

För alla som väntar sig en actiondriven blodindränkt upplevelse är Carriers nog inte rätt val. Visst finns här en del skrämseleffekter och ett par obehagliga scener men filmen handlar inte om enkelt effektsökeri utan mer om stämningar och de otäcka drivkrafterna bakom mänskligt moraliskt förfall. Filmen bygger som sagt på relationen mellan människor och hur i grunden hyggliga individer kan brytas ner till att förlora de mest grundläggande humanistiska värderingarna av ren självbevarelsedrift eller egoism. Våldet har en underordnad betydelse, här är det istället de överväganden som görs som står i centrum. Detta upplägg kräver en del av de skådisar som ska driva filmen framåt och i detta fall så får man säga att de lyckas väldigt bra. Framför allt de två paren samt fadern och den smittade dottern porträtteras på ett trovärdigt sätt. Det är lätt att sätta sig in i respektive persons situation och förstå deras sätt att tänka. Idag är väl Chris Pine den mest namnkunnige av de inblandade, men när Carriers hade premiär var han okänd för den stora allmänheten. Sedan dess har han ju rönt uppmärksamhet som Kapten Kirk i J.J. Abrams version av den ursprungliga Star Trek-serien och är idag filmens affischnamn. Det är också Pine som i första hand står ut och är den klart mest drivande karaktären, ungefär som en mer intensiv variant av just Kapten Kirk. Brian är gruppens ledare och det är även hans som gradvis förändras mest från en något bufflig snubbe i största allmänhet till en känslokall skitstövel allt eftersom problemen hopas. Snarare är det denna process som får ta plats mer än våldsamt utåtagerande uppgörelser. Piper Perabo, som spelar Brians flickvän Bobby, gör också en bra insats. Hon står för det humanistiska inslaget som motvikt till Brians självupptagenhet. De övriga huvudrollerna gör även de en skaplig insats men står inte ut något märkbart. Lou Taylor Puccis Danny är irriterande svag och profillös filmen igenom, kanske mer beroende på manuset än skådespelarprestationen i och för sig. Emily VanCamps Kate känns som en ren utfyllnad, något vettigt att göra har hon inte. Synd, då det känns som om hon kunde ha fått mer ut av rollen. Christopher Meloni som Frank förtjänar också att nämnas. Han är inblandad i ett par av de bästa scenerna i filmen och lyfter carriers ett par snäpp.

Trots en ganska låg budget ser Carriers mycket bra ut visuellt. Fotot är lyckat och förmedlar effektivt bilden av en värld som precis har drabbats av en förödande farsot. Man får känslan av att katastrofen precis inträffat, elektriciteten fungerar t ex fortfarande och någon utbredd förödelse pga plundring och förfall har ännu ej drabbat bebyggelsen. Detta är ett effektivt grepp eftersom vi fortfarande känner igen oss, detta kunde vara den trygga värld vi faktiskt lever i idag, inte någon zombie-infekterad värld i ruiner. Visst kan man invända att det kanske inte alltid händer så mycket under filmens gång. Detta är väl kanske filmens största svaghet. När inte moraliska dilemman står i centrum är det inte så mycket mer att engagera sig i. Övriga händelser känns mest pliktskyldigt inslängda och det känns som vi sett flera scener liknande dessa förr. Slutet känns också som något rutinmässigt, det ger oss tyvärr inget nytt. Lite mer kreativitet här hade lyft hela filmen ett par snäpp. Vi vill ha något som känns mer!

David och Alex Pastors Carriers är på det hela taget en bra film. Visst kan man anmärka en del på dramaturgin, att handlingen känns en aning fragmentarisk och att själva grundhistorien är väl enkel. Men man får ha i åtanke att filmens kärna framför allt är de moraliska övervägande de inblandade måste göra under sin resa. Vad dessa beslut får för följdverkningar är det som driver berättelsen framåt. Hur handlar vi egentligen i väldigt extrema situationer och hur långt är vi egentligen beredda att gå? Om du gillar apokalyptiska filmer som mer fokuserar på existentiella frågor än zombieslakt kan Carriers varmt rekommenderas.

 

Videoklipp

Carriers

Fler recensioner