Just filmserien Halloween med alla dess svajiga delar brukar gå extra varm vid denna tid och när då del två i David Gordon Greens nya reboot-trillogi, ”Halloween Kills”, passar på att gå upp på biograferna måste man ju ta tillfället i akt och se denna. Så iväg till Filmstaden stack jag och härligt nog fick jag de främsta raderna helt för mig själv. Vilken pangstart!  Del ett i den nya Halloween-serien, filmen med den fantasieggande titeln ”Halloween” från 2018, såg jag också på bio och blev oväntat positivt överraskad av. För den som är intresserad hittar ni mitt omdöme om denna film här. Skulle då Halloween Kills hålla samma klass eller mest kännas som en upprepning eller transportsträcka? Jag hade hört både bä och bu om filmen i fråga och mina förväntningar kanske inte var på topp. Bara den var bättre än hemska produktioner som Joe Chappelles ”Halloween: The Curse of Michael Myers” 1995, Rick Rosenthals ”Halloween: Resurrection” 2002 eller Rob Zombies ”Halloween II” 2009. Dessa sög ju oxpung som en del kanske skulle ha sagt, men var hamnar då Halloween Kills? Ja det fick jag sannerligen svar på, vill ni veta?

OK, Halloween Kills tar sin början där föregångaren Halloween slutade, eller kanske där Rick Rosenthals ”Halloween II” 1981 började, lite oklart här. Precis som i denna film möter vi en skadad Laurie Strode (Jamie Lee Curtis), men inte i en ambulans utan i en pickup tillsammans med dottern Karen (Judy Greer) och dotterdottern Allyson (Andi Matichak). Den ostoppbara mördarmaskinen Michael Myers (rollen delas mellan James Jude Courtney, Nick Castle och Airon Armstrong) är äntligen död, innebränd I Lauries nu totalförstörda hus. Eller, är han död? Självklart kan den gode Michael ta lika mycket stryk som Jason så han är snabbt uppe och knallar runt igen så klart, ännu mer överjävlig och blodtörstig så klart. Laurie med familj är dock lyckligt ovetande om detta på sin väg mot Haddonfield Memorial Hospital, där Laurie ska sys ihop. Intressant är att det var här en del av historien i Rosenthals Halloween II utspelade sig, med slutuppgörelsen mellan Laurie, doktor Sam Loomis (salig Donald Pleasence) och Michael som lingon på blodkorven. Kan Gordon Green här ge oss en remake av Halloween II månne? Nej, så blir inte fallet utan Halloween Kills”, tar en annan väg, tyvärr för Jamie Lee Curtis del får man nog säga. Michael är alltså på krigsstigen igen, varför är det ingen som egentligen vet, för han kan? Medan Laurie lider i sjuksängen försöker hon åter igen förbereda sig för att ta upp kampen med sin nemesis och samtidigt inspirera hela Haddonfield att stå upp mot detta till synes ostoppbara monster. Karen och Allyson gör således gemensam sak med en grupp överlevare från förr för att ta saken i egna händer. Nu jävlar ”Evil dies tonight”! Sen följer en rad scenarion av händelser som äger rum på stan under ett par timmar 31 oktober 2018,(ja det är ju ett fint datum ändå). Vi får således följa en grupp människor vilka var ögonvittnen till Michaels tidigare bravader i Haddonfield 40 år tidigare. Skådisarna till dessa karaktärer var alltså redan med i John Carpenters originalfilm "Halloween" från 1978. Tommy Doyle (Anthony Michael Hall) och Lindsey Wallace (Kyle Richards) var småbarn vid denna tid och vilka Laurie satt barnvakt för. Lonnie Elam (Robert Longstreet) var en då något äldre unge och tillika översittare som ärrades för livet efter att ha överlevt ett möte med Michasel. Den nu pensionerade sheriffen Leigh Brackett (Charles Cyphers) var också med, vars dotter var en av dem som föll offer för Michael. Och slutligen har vi Marion Chambers (Nancy Stephens), en gång assisten till den nu avlidne Doktor Loomis, Michaels psykiater. Donald Pleasance är här återskapad I en föga övertygande deepfake. Härtill tillkommer ett nytt gäng andra random människor som bara är med för att bli slaktade. Av någon märklig anledning utgörs dessa mest av gifta par, det brukar ju annars vara ogifta ungdomar som krökar och gökar som åker dit i slashers. Men här har vi istället Marcus (Michael Smallwood) och Vanessa (Carmela McNeal), som I alla fall fick chanson att hinna interagera med huvudskådisarna. Mer märkligt är gayparet Big John (Scott MacArthur) och Little John (Michael McDonald), som på riktigt alltså går omkring och använder dessa namn I tredje person när de pratar med varandra hemma, det är ju inte ens kinky, bara icke trovärdigt. Och gissa var detta par bor, jajamen, i det hus Michael Myers växte upp i. Bad idea. Sen har vi då även Sondra (Diva Tyler) och Phil (Lenny Clarke), som det inte ens hymlas om att de är med endast som utfyllnad. Varför då orda så mycket om detta, tja, det finns inte jättemycket mer att säga om själva handlingen faktiskt. Allt känns lite kaosartat och fragmentariskt och någon tidsuppfattning om när saker och ting händer får man inte riktigt. Att det slängs in lite flashbacks till vad som hände 1978 kan kanske glädja en del hardcore Halloween-fans men gör det inte lättare att få grepp om vad som egentligen händer. Men kortfattat kan man väl säga att Tommy, Lindsey, Lonnie, och Marion, vilka utgör en slags överlevnadsgrupp från förr som delar samma trauma och därför träffas varje Halloween drar igång ett slags medborgargarde vilken utvecklas till en ursinnig lynchmobb när Michael hugger sig igenom Haddonfield. Ska rättvisa äntligen skipas? 

Vad ska man då saga om allt detta. Jag gillade den första delen i serien som sagt och det kändes som det började skapligt. Halloween Kills levererar sedan i skapligt i slasherväg, vi får flertalet inovativa mordscener, Michal Myers ser grym ut, våldet är oväntat brutalt och grafiskt för en Halloween-film (Rob Zombies bidrag undantagna kanske) och filmen känns aldrig seg. Gillar du blod så lär du i alla fall inte bli besviken här. Gordon Green och makeup designern Christopher Nelson verkar ha haft det riktigt kul när de gått loss på kreativa lösningar vad gäller olika dödsscener får många av karaktärerna. Men det som ser visuellt snyggt ut kompenseras tyvärr inte av själva manusets svagheter. Vad som gjorde Gordon Greens Halloween-uppföljare från 2018 intressant var att denna utvecklade de idéer John Carpenter etablerat i sitt original från 1978. Allt fungerade inte, som att försöken att förklara orsakerna till Michael Myers ondska, men sättet att ta Laurie Strodes karaktär vidare var ett välkommet tillskott. Den kvinna vi nu mötte var tydligt märkt av PTSD och hennes rädsla och hat för Michael har även lett till att hennes relation med sin familj helt har raserats. Visst föll Halloween 2018 ibland lätt för något generiskt slasher-grepp och saknade det mer Hitchcockska anslaget när det gällde balansen spänning och våld som inspirerat Carpenter, men Gordon Green satte ändå sin egen prägel på Halloween på ett friskt och fräscht sätt. Tyvärr är mycket av detta borta i Halloween Kills. Gordon Green och hans två medförfattare Danny McBride och Scott Teems verkar inte riktigt ha vetat vad de egentligen ska göra med sina karaktärer, inklusive vår maskerade mördare. Förutom en flashback i början av filmen, där vi får se hur Michael fängslas efter sin mördarstråt 1978, verkar man inte ha en aning vad man ska göra av honom, förutom att gå runt och kötta på. Visst kan det vara kul, men i längden försvinner spänningen och det kan bli ganska enahanda. Särskillt när man inte bryr sig om karikatyrer till karaktärer som dyker upp, säger något typiskt skräckfilmsdumt och sedan tas av daga. Vem var det, tänker man, Nisse från Manpower, Iprenmannen … who knows, who cares. Enkelheten i Carpenters original har i Halloween Kills tyvärr gått förlorad. Filmen är fylld med onödiga karaktärer som inte tillför något, psykologiserande om ondska samt att ge oss i publiken en lektion i vad mobbvälde kan leda till. Ondska kan smitta, hoppsan Kerstin!  

Och alla vi som hoppats på att denna andra del av Halloween-trilogin skulle ta familjen Strodes historia vidare på ett meningsfullt sätt blev nog ganska besvikna. Jag menar, hur kul är det att se Jamie Lee Curtis fast i en sjuksäng större delen av filmen? Där händer ju inget kul, inga galna antivaxxare ens. Curtis får sig tilldelad en tämligen passiv roll och inte mycket att göra. Halloween Kills är så uppsnärjd I det förgångna och att riva I gamla sår så filmen glömmer att ta historien framåt. Det mesta handlar om att leva eller dö, eller skrika idiotiska saker. Eller säga "I´ll be back" såklart, det måste man ju göra i en skräckfilm, hur skulle det annars se ut? inte så mycket mer alltså. Så nej, vi får ingen episk upgörelse mellan Laurie Strode och Michael Myers igen. Den karamellen suger vi allt på, kanske. Visst, Judy Greers Karen och Andi Matichaks Allyson tar upp fanan men kommer inte så mycket längre i sina roller. Det är ju heller inte deras historia, utan Lauries. Så sett till detta är Halloween Kills en transportsträcka mot finalen. Filmskaparna behövde en brygga mellan den första och sista filmen men kunde inte fylla den med tillräckligt intressant innehåll. Halloween Ends ska troligen ha premier nästa år 2022 och vi får verkligen hopas att det gjuts nytt liv I historien då. Kanske vi får ett riktigt fint slut, men synd då att vi tills dess fick ännu en Halloweenfilm som inte riktigt mäktade med att leverera. Dock ska jag avslutningsvis säga att jag aldrig hade tråkigt under filmens gång. Det var en del ultravåld och fina sekvenser. Det kan också vara helt OK ibland, det är väl bara det att jag förväntat mig så mycket mer. Men gött med Halloween ändå, ”trick or treat” på er!