Ockultism

Har ni någon gång känt er frestade att låta spå er, deltagit i en seans, bevistat ett midvinterblot, blandat till magiska drycker eller hänryckt dansat nakna i skogen för att känna närheten till moder jord?

Magic - Aleister CrowleyDet finns säkert en hel del som tror på övernaturliga fenomen och att vi på något sätt kan komma i kontakt med dessa och kanske till och med utnyttja dem. Att genom olika magiska riter påverka den egna omgivningen brukar benämnas ockultism. Ockultism är en samlingsbeteckning på läror som säger sig innehålla kunskap om det fördolda eller övernaturliga och som bygger på hemliga traditioner eller andra speciella källor.  Ordet ockult kommer från latinets “occultus”, vilket betyder gömd.  Det ockulta är således en dold sanning, något mystiskt och ofattbart för de vanliga sinnena och förståndet. Denna insikt är endast känd av de invigda. Ockultismen omfattar en mängd magiska skolor såsom alkemi, astrologi, demonologi, spiritism, spådomskonst, druidism, häxkult, satanism mm. För ockultisten har den dolda verklighet som de övernaturliga krafterna verkar i en objektiv existens, men i en annan dimension än den materiella världen vi lever i. Ockultisten ser dessutom inte på sin verksamhet som ett romantiskt och intuitivt svärmeri, utan som en vetenskap. Han/hon menar att det finns metoder varmed man kan utnyttja de dolda krafterna i människan och i kosmos på samma sätt som vetenskapsmannen gör i sitt laboratorium. Det ska här påpekas att ockultisten inte är främmande för att själv använda sig av vetenskapliga studier för att kunna Aleister Crowleybekräfta sanningen bakom de ockulta teorierna. Ofta är ockultismen en del i ett religiöst system som kan ta sig väldigt skilda uttryck, här finns allt från nyhedniska rörelser med gamla traditioner till new age. En av ockultismens stora portalfigurer, Aleister Crowley, har sammanfattat det hela så här i sin bok Magick: ”Magi är den vetenskap och konst som kan framkalla förändringar i överensstämmelse med viljan. Varje önskad förändring kan framkallas om man utnyttjar den rätta formen av kraft på det rätta sättet genom det rätta mediet över det rätta föremålet.” Kanske tycker en del att denna världsåskådning inte passar in i dagens moderna samhälle, men att genom ceremonier skaffa sig makt och styrka, både materiell och andlig, och komma i kontakt med andar för att vinna kärlek, vänner, hälsa och nästan allt en människa kan begära har alltid fascinerat oss – så även idag. Se bara på den uppsjö av instruktionsböcker i praktisk och teoretisk rituell magi som finns samt alla de företag som säljer invigda ljus, rökelse, örter och andra magiska ingredienser.I de tidiga mänskliga samhällena var ockultismen en integrerad del av den religiösa världsåskådningen. Detta var inte så märkligt eftersom omgivningen säkert många gånger fyllde folk både med rädsla och förundran. Allt eftersom civilisationerna utvecklades skapades visserligenvetenskapliga teorier om hur världen fungerade, men uppenbara avvikelser i de naturlagar man upptäckt förklarades dock med hjälp av övernaturliga krafter, styrda av gudar, osynliga andeväsen eller döda förfäder. Dessa krafter ansågs kunna påverkas genom magiska riter, vilka frammanade de väsen eller andar som kunde påverka människors liv.

 

"Aske Balltaske ...."

Alkemi - Arabiskt manuskriptOckultismen som system började ta form av genomtänkta läror under antiken runt de första århundradena e kr. De huvudsakliga ingredienserna var då gnosticismen (insikt och kunskap om den andliga världen ger frälsning), alkemin (experiment med olika ämnen kan skapa livselixir eller helt nya ämnen), nyplatonismen (intellektuell kunskap förenad med andlig intuition ger svar på livets mysterier) och kabbalan (mystisk förståelse av den gudomliga naturen och dess ordning). När kristendomen etablerade sig som en världsreligion i Europa under medeltiden lades mycket energi för att bekämpa de olika ockulta riktningarna. Ockultismen skildes nu från sitt religiösa ursprung och tog istället formen av en konkurrerande livsåskådning jämte de officiella religiösa lärorna. Magiska formler och ritualer förblev populära i den folkliga kulturen trots kyrkans motvilja. Mellan 1500- och 1700-talet blev emellertid ockultismen under en period åter populär i och med kyrkans minskade inflytande och den nya våg av nyfikenhet som följde på renässansens genombrott. Men redan på 1700-talet var den rituella magin så gott som utdöd. Vissa bondesamhällen höll visserligen ett slags folkmagi vid liv, men under upplysningens tidevarv dog ockultismen en naturlig död, den nya förnuftstron gav inte utrymme för några övernaturliga förklaringsmodeller. Men med romantiken på 1800-talet väcktes nyfikenheten emellertid på nytt för det mystiska och andliga som en reaktion på den rationella vetenskapen, vilken inte hade kunnat ge svar på alla frågor. Detta märktes tydligt på det stora intresset för medeltida kultur och övernaturliga spekulationer, vilket bland annat  fick en avgörande betydelse för skräckgenrens utveckling i allmänhet. Nu uppstod nämligen det litterära fenomenet skräckromantik. Denna genre kombinerar Ernst Theodor Amadeus Hoffmannskräck och ingredienser som just utmärker den romantiska epokens litteratur: fantasi, äventyr, mystik och exotism. E.T.A. Hoffmann och Edgar Allan Poe kan ses som de främsta exemplen på detta. Ockultismens uppsving i Europa väckte också drömmen om att kunna förena de naturvetenskapliga upptäckterna med en religiös världsbild där människan återgavs en meningsfull plats i tillvaron. Den vetenskapliga utvecklingen fortsatte dock att allt mer ifrågasätta de kristna föreställningarna och härmed öppnades en möjlighet för allt fler människor att själv söka svar på de egna existentiella frågorna utanför kyrkan. Både de som valde en icke-religiös livsåskådning och de som behöll någon form av andlighet tog allt mer avstånd från de gamla traditionella religiösa föreställningarna. Uppfattningen om att det finns en personlig Gud och att universum styrs av givna lagar började allt mer att ifrågasättas. En del forskare har t ex hävdat att naturlagarna är en konstruktion som bygger på studier av återkommande regelbundenheter, vilka accepterats som fasta principer byggda på tveksamma grunder. Detta har naturligtvis lämnat en öppning för förekomsten av övernaturliga inslag. Kanske är det så att det faktiskt finns människor som innehar kraften att påverka tillvaron på ett sätt som inte kan förklaras på vetenskapligt vis, vare sig det gäller spådomar, healing, besvärjelser, synskhet, mediala kontakter eller någon annan form av magi. Så ta det försiktigt med den där anden i glaset.

 

Anger management

Kenneth AngerEnligt filmskaparen och ockultisten Keneth Anger är film en form av svartkonst. ”Jag har alltid sett filmen som något ont, dagen då biografen uppfanns var en svart dag för mänskligheten.” Oavsett om det ligger något av värde i detta uttalande har filmbranschen redan från sina tidigaste år fascinerats av det ockulta temat. Detta har framför allt yttrat sig i en mängd produktioner som handlar om pakter med djävulen, häxkulter samt berättelser om demonisk besatthet. Mephistopheles dök t ex upp för första gången så pass tidigt som i Georges Méllés ”Le Manoir du diable” från 1896. Även den ökände Aleister Crowley var tillräckligt intresserad av film för att skriva en artikel i tidskriften Vanity fair 1917 där han frågade sig: ”What´s wrong with the movies?” Tydligen ansåg han att det fanns alltför många talanglösa filmskapare med dålig smak. Crowley dök The Magician - W Somerset Maughamaldrig upp framför någon filmkamera men han kom att influera många skräckfilmer, antingen som en tematisk inspirationskälla eller som råmodell för den illa beryktade magikern. Det första exemplet på detta kom 1926 med Rex Ingrams ”The magician” baserad på en roman av Somerset Maugham och med Paul Wegener i rollen som den Crowley-liknande Oliver Haddo. Vad Ingram eftersträvade var att införamer av den tyska filmindustrins smak för skuggor och ondskefulla temat i amerikansk film. Tyskland var nämligen ledande vad gäller filmer med övernaturliga eller ockulta teman under stumfilmseran.  En stor inspirationskälla var bl a en av Wegeners andra filmer, "Der Golem" från 1920, regisserad av Carl Boese.  Der GolemFilmen handlar om en man tillverkad i lera som väcks till liv genom att en judisk rabbin åkallar demonen Astaroth. Ockultister producerade även själva film. Albin Grau, som var med och grundade det ockulta sällskapet Fraternitas Saturni 1928 som en reaktion mot Crowleys anspråk på ledarskapet för den religiösa ordern Ordo Templi Orientis, skapade t ex det egna filmbolaget Prana-film 1921. Bolaget låg bl a bakom F. W. Murnaus klassiker ”Nosferatu” från 1922. I skapandet av denna film bidrog Grau själv med sina erfarenheter från den ockulta världen och utformade allt från manus, kostymer, övrig rekvisita och promotionmaterial. Filmen The Golem var baserad på en roman skriven av den tyske före detta teosofen Gustav Meyrink. Framgången ledde till att han även bidrog med historierna till Ottmar Ostermayrs ”Der Mann auf der Flasche” 1920 samt Josef Firmans ”Dr Sacrobosco der Grosse Unheimliche” 1923. Det visionära filmskapande de tyska regissörerna hade stått för övertogs av Hollywood när nazisterna tog makten i Tyskland på 1930-talet. Edgar G Ulmers ”The Black Cat” 1934 lånade t ex en hel del från tidigare europeiska filmer, bl a ses här Boris Karloff i en roll som en Crowley-liknande djävulsdyrkare i en historia med klara paralleller till Ingrams The Magician.  Bela Lugosi var Karloffs motståndare i The Black Cat men redan två år tidigare hade han introducerat de amerikanska biobesökarna för den haitiska voodoo-världen i Victor Halperins "White Zombie" 1932. Därefter har zombierna stapplat vidare mot en egen nisch i skräckfilmsbranschen medan voodootemat har varit mindre vanligt förekommande. Jaques Tourneurs ”I walked with a zombie” 1943 får väl ses som en av de mest betydande av dessa. Här presenteras nämligen voodoo som religion på ett mer verklighetsnära plan snarare än den svartkonstprägel den ges i Alan parkers ”Angel Heart” 1987 och Wes Cravens ”The serpent and the rainbow” 1988.

 

Mumien vaknar

The Mummy 1932Början av 1930-talet gav oss inte bara zombier och klasiska skräckfilmsikoner som Frankensteins monster och Dracula, vi fick även se vad som händer om man stör de dödas frid i filmer om levande mumier från det forntida Egypten. Redan under 1910- och 20-talet hade mumier förekommit i ett par korta stumfilmer, men då var det ofta i rena komedier, ibland med romantiska inslag. Men med Karl Freunds "The Mummy" från 1932 med Boris Karloff som den fördömde egyptiske prinsen Imhotep, fick vi ännu ett tillskott till de klassiska filmmonstren. Inspirationskällan är säkerligen historierna bakom Tutankhamuns förbannelse som skulle drabba dem som störde hans gravfrid. The Mummy handlar således om en arkeologisk expedition som år 1921 lyckas hitta den 3700-åriga grav vari Imhotep begravts levande. När en av expeditionens medlemmar råkar läsa en gammal besvärjelse högt vaknar mumien till liv, varefter Imhotep med sina magiska krafter maskerar sig som en samtida egyptier med uppsåt att hitta den kvinna som är reinkarnationen av hans livs kärlek. För att uppnå detta mål är han beredd att ta till alla nödvändiga medel. En Hammer-version på samma tema hittar vi i Terence Fishers "The Mummy" från 1959. The Mummy - 1959Här är det Christopher Lee som spelar den illvillige mumien och Peter Cushing är hans motståndare John Banning. Återigen är det en arkeologisk expedition som år 1995 råkar finna den egyptiska prinsessan Anankas grav. Vad de inte vet är att graven vaktas av hennes beskyddare översteprästen Kharis, som nu väcks till liv. Tre år senare fraktas Kharis mumie till England av en anhängare till en gammal egyptisk kult, målet är att låta mumien hämnas på de som vanhelgat prinsessans grav. Även Fishers film får ses som en klassiker i detta sammanhang. Hammer låg även bakom ytterligare tre mumiefilmer: Michael Carreras "The Curse of the Mummy's Tomb" 1964, John Gillings "The Mummy's Shroud" 1967 samt Seth Holts "Blood From the Mummy's Tomb" 1971, baserad på Bram Stokers berättelse "The Jewel of the Seven Stars". Förutom dessa mumiefilmer finns det inte så mycket mer att hämta vad gäller produktioner byggda kring detta koncept. Mestadels har det vara usla skräckfilmer som Frank Agramas "Dawn of the Mummy" 1981 eller Jeffrey Obrows "Legend of the Mummy" 1997. Alternativen har varit tråkiga aktionkomedier av matinékaraktär med Brendan Fraser i huvudrollen, som Stephen Sommers remake av "The Mummy" från 1999. Två uppföljare fick denna rulle dessutom, men de har inget med skräckfilm att göra. Mumierna är någ numer åter ett rent historiskt fenomen om man säger så.

 

Mr Crowley

Magick lantern cycleOckultisten Kenneth Anger kom att bidra med en rad filmer som behandlade det ockulta temat, mest kända är hans så kallade Magick lantern cycle innefattande nio filmer producerade mellan åren 1947-80. De främsta av dessa är Inauguration of the pleasure dome” 1954 och ”Lucifer Rising” 1972. Anger skapade ockulta filmer på ett sätt som ingen regissör gjort tidigare och få mäktat med efteråt. Han ansåg att produktionerna inte bara handlade om underhållning utan var ockulta uttryck i sig själva, man kan känna att Crowlys ande vilar över Angers filmcykel. Kenneth Angers filmer är således dekadenta, erotiska och ofta svåra att ta till sig för de oinvigda. Men för de ockult intresserade finns här en hel del att studera.  Crowlys inflytande över amerikansk skräckfilm märktes under 1950-talet emellertid inte bara i Angers experimentella filmskapande, i Jacques Tourneurs ”Night of the demon” 1957, baserad på en novell av M R James, spelar Niall MacGinnis den Crowley-liknande Julian Karswell, ledare för en djävulsdyrkarkult. Karswells sätt att bemästra magi skulle säkert ha väckt avund hos en magiker som tillbringade en stor del av livet i jakt på pengar. Night of the demon filmades i England och det var också här som såg till att upprätthålla kvalitén på mycket av den skräckfilm som producerades under 1960-talet. Sidney Hayers ”Night of the eagle” 1962 var t ex en lyckad adaption av Fritz Leibers roman “Conjure wife”, en historia om en professor som upptäcker att hans hustru har använt sig av häxkraft för att påskynda hans karriär. Intresset för trolldom och nyhedniska rörelser märks också i Lee Thompsons ”Eye of the devil” 1966 som behandlar paganism och rituella offer i en historia där David Nivens vingårdsägare av sina egna arbetare har utsetts att offras för en god skörd. Hammer film productions Draculaserie hade en hel del hokus pokus i samband med The Devil Rides Outåterupplivandet av vampyrer men det var först när man började filmatisera skräckförfattaren Dennis Wheatleys romaner, Terence Fishers ”The Devil rides out” 1968, som censuren tillät bolaget att fullt ut ta sig an det satanistiska temat. Aleister Crowley får här än en gång stå som förebild för Charles Grays imponerande gestaltning av den ondskefulle kultledaren Mocata. Hammer återvände till Wheatleys verk med Peter Sykes filmatisering av “To the devil a daughter” 1976, där stackars Cristopher Lee spelar en avsatt präst som frammanar en löjligt muppliknande Astaroth. To the devil a daughter var Hammers senkomna försök att hänga på den våg av filmer med demonteman som börjat med Roman Polanskis ”Rosemary´s Baby” 1968 och som nådde sin slutfas med William Friedkins ”The Exorcist” 1973. Hammer hade även totalt missat den väsentligaste anledningen till framgången i filmer som Polanskis Rosemary´s Baby, nämligen den effekt som uppstår när man placerar in ett ockult inslag som en grupp djävulsdyrkare i en helt vardaglig omgivning.

Robin Hardys mästerliga “The Wicker man” 1973 visar också upp en annorlunda bild av paganistisk kult. Filmen ger publiken en möjlighet att antingen ta ställnig för en aggressiv, pryd polis eller en munter och sexuellt frigjord öbefolkning som dock inte tvekar att mörda en främling utan större eftertanke. Den genuina skildringen av traditionell folklore som genomsyrar historien visar på en ökad känsla hos filmmakarna för att skildra andra typer av ockultism än den traditionella klichéfyllda svartkonsten. Samtidigt som det ockulta temat allt mer lyftes in i ett vardagligt sammanhang levde dock arvet från Kenneth Angers renodlade ockulta utsvävningar kvar i skräckfilmsbranschens utkanter. Här verkade bl a Derek Jarman, som med sina lågbudgetfilmer gav publiken experimentella produktioner med positiva skildringar av homosexualitet och övernaturlig visdom. De filmer som främst brukar lyftas fram i Jarmans något annorlunda arbeten är ”The Tempest” 1979, ”In the shadow of the sun” 1980 samt ”The angelic conversation” 1985. Under de senaste årtiondena är det nog traditionell häxkonst som varit det mest populära ockulta temat hos den stora publiken. Framför allt märks det i TV-serievärlden, där många ungdomar har lockats att följa intrigerna i ”Sabrina, the Teenage Witch” 1996-2003 , byggd på Tibor Takács film från 1996 med samma namn, och ”Charmed” 1998-2006.

 

Popkultur 

SuspiriaMen häxtemat behandlades också på ett helt annat och enastående sätt av Dario Argento i hans trilogi om The three mothers. Berättelserna kretsar kring en trio forntida och onda häxor, vilkas kraftfulla magi ger dem möjlighet att påverka världshändelser på en global nivå. ”Suspiria” 1977 handlar om Mater Suspiriorum (the Mother of Sighs) ”Inferno” 1980 ägnas åt Mater Tenebrarum (the Mother of Darkness/Shadows) och filmtrilogin avslutas med ”La Terza madre / The Mother of Tears” 2007 där vi slutligen får stifta bekantskap med Mater Lachrimarum (the Mother of Tears). Filmerna bär Argentos klassiska signum, känslan för färgsättning och kameraarbete, vilket på 1970-talet nästan betraktades som en ny sorts filmskapande. Att Argento har haft en hel del litterära inspirationskällor till sin filmtrilogi, främst den engelske författarens Thomas de Quinceys ”Levana and Our Ladies of Sorrow”, visar på att skräckfilmen nu blivit allt mer sofistikerad. Just sofistikerad är kanske inte det första ordet man tänker på vad gäller en annan klassiker inom den ockulta skräckfilmsgenren, nämligen Sam Raimis Sam Raimilågbudgetrysare "The Evil Dead" från 1981. Regissör Raimi var bara 19 år då han gjorde The Evil Dead tillsammans med ett kompisgäng och med en ytterst minimal budget. Raimi lyckades dock skapa en idag kultförklarad skräckfilm. The Evil Dead utspelar sig i och omkring en ödsligt belägen stuga mitt i Tennessees vildmark där fem ungdomar beslutat sig för att tillbringa helgen. Av misstag väcker de upp några onda andar som sedan tar ungdomarna i besittning en efter en, och förvandlar dem till mordiska zombier. Den oväntade framgången med Evil dead innebar att Raimi fick chansen att spela in filmen på nytt, denna gång med en högre budget. Resultatet blev den mer humoristiska Evil Dead II: Dead By Dawn, åter med den nu kultförklarade Bruce Cambell i huvudrollen som Ash. Det blev även en tredje film i serien, Army of Darkness - Evil Dead III. Handlingen har här förpassats till det medeltida England. Där tvingas Ash kämpa mot en arme döingar. Det går ständigt rykten om att raimi ska återkomma med en fjärde film i serien, men mer än rykten har det hittills aldrig blivit. Liksom Evil Dead-serien skapat en klassisk skräckfilmsikon i Ash så har även den amerikanske författaren Clive Barker lyHellraiserckats frambringa en lika klassisk figur i och med filmen ”Hellraiser” 1987. Filmen om de demoniska cenobiterna som släpps lös med hjälp av en magisk kub lider visserligen en del av den låga budgeten och det ibland stillastående händelseförloppet men den ockulta scenografin och föremålen, i synnerhet kuben The Lament Configuration, är väldigt nyskapande. Ledaren för cenobiterna, Pinnhead spelad av Doug Bradley, är en gestalt som de flesta nog känner igen idag. Hellraiser fick en helt duglig uppföljare med Tony Randels "Hellbound: Hellraiser II" från 1988, men sen gick det snabbt utför. Raden av löjliga uppföljare har tyvärr något fördunklat de första filmernas kvalitéer. Clive Barker fortsatte utveckla det ockulta temat i ”Lord of illusions” 1995, där en magisk kult i Los Angeles använder svartkonst för sina egna mörka syften. Tyvärr förtar Barkers ojämna och ibland t o m slarviga regi en del av filmens lovande historia. Hellraiserkuben blev inte bara en symbol för Clive Barkers universum med sina cenobiter, den kom också att fungera som en inspirationskälla till de blodsugande insekterna i Guillermo del Toros film ”Cronos” 1993. Del Toro verkar vara en av de få regissörer idag som är kapabla att fortfarande producera nyskapande produktioner fyllda av influenser från olika håll. Ett tydligt exempel på hur han väver samman myt och verklighet kan ses i den stilistiskt vackra men brutala ” El Laberinto del fauno / Pan`s labyrinth” 2006. Sammanfattningsvis kan man dock konstatera att överlag är det fortfarande gammal hederlig berättartradition som dominerar den ockulta filmen. Filmer som Roman Polanskis ”The ninth gate” 1999 tar åter upp det klassiska satanistiska temat. Kanske man kan tycka att vi borde ha tröttnat på historier om gamla ritualer och dammiga skrifter med övernaturliga krafter, men så länge filmer som Harry Potter drar publik finns det uppenbarligen fortfarande ett intresse för märkliga trollkonster hos kommande generationer.

Filmer i genren Ockultism

308
Viy